Ett skepp kommer lastat!

Äntligen höst! Äntligen rutiner! Äntligen ordning och reda!
Och äntligen sång och musik från tidig morgon till sena kväll! För hur det än är med den där långa, ljuvliga, underbara ledigheten så kan idéer dyka upp och så finns inte en enda kör i närtid att testa på. Det får bli att ruva istället…

… tills hösten smyger sig på och alla körsångare äntligen ramlar in. Vet ni hur många ni är som sjunger med mej varje vecka? Tvåhundrafemtio personer i åldrarna 4-80-plus! Det kallar jag rikedom!

Så välkommen tillbaka till era respektive körer, stora som små! Nu lättar vi ankar! Ett skepp kommer lastat – med nya musikaliska utmaningar i lasten!

26. augusti 2019 av Anna
Kategorier: Augusti 2019 | 8 kommentarer

Våraktiviteter!

Nu har det väl varit vinter så det räcker och blir över här på hemsidan. Årets första vårbild kommer här!

Och med vårens alla blommor och blader följer det ena körframträdandet efter det andra.

Avesta kommun fyller 100 år i år och eftersom Avesta är en särskilt “körtät” kommun blir det upp till bevis lördag 25 maj då så många körer som möjligt ska uppträda på olika platser i kommunen. Alla mina körer framträder på Lilla Torget (bakom Lindex) mellan 12 och 13.20. På andra platser och andra tider framträder andra körer. Som en klingande konstrunda! Tanken är att den som vill ska kunna åka runt och lyssna! På kvällen kl 18.00 samlas ALLA körsångare till en hejdundrande Grande Finale  vid badhuset Metropoolen. Vi blir säkert flera hundra tillsammans! Så håll utkik efter program för denna klingande kommundag!
Ett spännande och lite annorlunda inslag denna dag är när mina “Feeling-Körer” invaderar Dragonfly Studio med en sång till ackompanjemang av glas!
Fd Frälsningsarmén i Avesta! Många är säkert nyfikna på hur det ser ut där inne, så passa på, vare sig man bara vill lyssna eller sjunga med i den superenkla sången, eller bara vill kika som sagt. Lördag 25/5 16.30-17.00

Foton från studion: Amanda Hallsvik.

Hur kommer det sig att vi gör detta då? Jag började yoga lite försiktigt i höstas. Nybörjarkursen gick på fel dag , så jag kastade mig in i vanliga klasser på prov istället. Ja, jisses vilken utmaning! Kräver ett helt eget inlägg. Men bra för kropp och själ var det, precis som körsång! Och där, under “savasana” när man på slutet av timmen ska ligga alldeles avslappnad och bara flyta bort, spelades en enkel liten musikslinga ” I release control”. Mitt musikanalytiska sinne gick igång på alla cylindrar, för slingan innehöll både enkla stämmor OCH  sjöngs dessutom i kanon OCH det till en enda klingande ton! Perfekt att frambringa med lite hjälp av glas! Som ni förstår blev det inget savasana för den yogande körledaren. Jag rusade hem med en helt ny låt på hjärnan, till mina körer istället!

För den som är nyfiken på yogaposen Savasana visar Greta hur den ser ut. Hon är en fena på den! Allt har sin tid! Savasana har sin. Och körkreativitet har sin! Och nu ska vi få göra sången i Ninas fantastiska yogastudio! Kom dit!

12. maj 2019 av Anna
Kategorier: Maj 2019 | 5 kommentarer

Vinterns vara eller icke vara…

Ett av mina yngre barnkörbarn deklarerade å det bestämdaste på årets första körövning att han INTE gillade hösten och INTE vintern. BARA våren och sommaren. Han till och med slog eftertryckligt med ena näven i den andra för att befästa sin åsikt. Jag tror inte han är ensam om att tycka det. Det finns en del sånger om vinter, det finns det. Men väldigt, väldigt många fler sånger om sommar. Kan det finnas ett visst samband måntro… 🤔
Men när världen ser ut så här om morgonen när man går till arbetet…


Och en ledig eftermiddag kan ägnas åt korvgrillning och varm choklad i snön…


Då känner jag mig väldigt nöjd med att vintern åtminstone visar sig från sin bästa sida så här i slutet av januari. Flera minusgrader och därtill nysnö med jämna mellanrum. Tack för det. Så här kommer avslutningsvis en sångtext till Vivaldis vintern (largo) för den som vill sjunga om vintern, i väntan på vår- och sommarrepertoaren!

Vivaldis Vintern, largo
Vintern är kylig och vitklädd.
Nu vilar allting tyst i snöbädd.
Och rimfrostens mönster slår ut på mitt fönster
som rosor så vita, som stjärnor i mörk vinternatt.
Nu är det mörkt, nu är det kallt,
nu är det tyst, nu sover allting
i väntan på att våren kommer åter…

Texten är en bland flera som jag skrev en gång för att lära barnen i skolan känna igen/skilja ut olika satser i Vivaldis årstider. Skriven av en som faktiskt gillar vintern! 😊
Så vad väntar ni på? Leta fram Vivaldis årstiderna, dra upp volymen och kör karaoke till vilken som helst av alla versioner som finns inspelade! Ett trevligt sätt att hålla värmen om inte annat. Ha en fin vintervecka!

27. januari 2019 av Anna
Kategorier: Uncategorized | 6 kommentarer

Julsånger och Barnböcker

Nu rullar julvagnen, fullastad med tomtar, glitter, välkända julsånger och stämövning, stämövning, och mera stämövning. Stämövning är väl det närmaste “julstämning” man kan komma eftersom snö och kyla ännu lyser med sin frånvaro! Mest bara höstmörker så här långt, så det är faktiskt riktigt mysigt att få sjunga julsånger!

Jag har dessutom lastat vagnen med mina barnböcker! Det är tio år sedan den första Feelingkören startades, kören där alla röster platsar. Samtidigt gav jag ut min första barnbok, Mot Livets Stora Äventyr, med berättelser och sånger och ett par år senare ytterligare en barnbok. Senaste åren har jag inte haft särskilt mycket tid för att vara med i olika sammanhang och sälja, vilket är en förutsättning när man ger sig in i branschen “egenutgivning”.
Som här, på bokmässan i Göteborg, där jag och andra egenutgivare stod i en gemensam monter. Mina syskonbarn Harald och Britta kom dit och shoppade mosters böcker.

Men nu tänker jag fira de 10 åren med att sälja ut mina barnböcker. Allt i livet har sin tid. Om det blir fler böcker får framtiden utvisa. Just nu rymmer livet bara sång och musik och det är inte det sämsta!

Den andra boken, Familjen Is i kris, spelade jag dessutom in som en adventskalender, typ ljudbok, i 24 avsnitt!
Det var så mycket jobb med den att jag brukar låta den gå i repris här på hemsidan då och då. I år är det dags igen. Så håll utkik första december. Då släpper jag lös Familjen Is igen och vi får följa de två barnen Isabella och Isak och deras nyfikenhet på världen nedanför hängrännan där de bor i Gamla Stan i Stockholm.

Till dess får vi hoppas på lite jul-inspiration i form av frost och kyla i alla fall!

20. november 2018 av Anna
Kategorier: Händer på Noton Music, Här finns våra produkter, Mot Livets Stora Äventyr, november 2018, Om våra produkter | 3 kommentarer

Minns i November…

“Minns i November den sköna September” är en strof från en sång med svensk text av Gösta Rybrant. En fin sång faktiskt. Men jag och många körledare med mig vet att följande text stämmer mycket bättre :”Minns i November den mörka December”, för November är tiden då körledare dyker djupt ner i diverse kartonger och arkiv efter julrepertoar. Och med anledning av detta brukar mina körsångare få ledigt under det sk höstlovet. Alla, utom kyrkokören. För i november, mina damer och herrar, står julens dörr på glänt! Åtminstone i den här branschen. Körsångarna måste åtminstone få tre, fyra veckor på sig för att damma av gamla stämmor och texter och repetera in nya sånger. För att inte tala om körledaren.

En kör är inte som att sätta i en CD skiva eller öppna Spotify, som en del verkar tro när man frågar om vi inte kan komma och sjunga veckan därpå eller rentav på torsdag! Eller om inte kören skulle kunna sjunga den och den sången när de ändå står där framme och ser fina ut! Varje kör som klingar vackert gör det för att kör och körledare har repeterat, nött, kämpat, upprepat och ibland slitit sitt hår, tills alla harmoniska pusselbitar faller på plats och skapar musik, mening och mersmak. Övning, övning och åter övning är svaret på allt som klingar bra. Nog om det.

Varför har inte den stackars kyrkokören fått ledigt kanske nån undrar? Jomen för att de jobbar ju bevars under Allhelgona! Jag tycker Allhelgona är en så fin högtid. Många kommer till kyrkorna för att minnas nära och kära som inte finns kvar i livet, för att höra stämningsfull musik och kanske meditera en stund över livet och döden.Kören kommer att sjunga ett knippe finstämda sånger om livet och kärleken. Jag har med mig tvärflöjten och spelar några vackra musikstycken på tvärflöjt tillsammans med kollegan Irina på orgel. En timmes betraktelse som vi där framme tillsammans med folk i bänkarna får dela, utan att vi kanske ens känner varandra.

Graven ovan är min fars, han gick ur tiden för drygt ett år sedan. Nu väntar vi bara på att den stora vackra stenen ska bli klar, den som han själv valde ut från sommarstället en av sina sista somrar.

November är ju också månaden när precis allt bör ha plockats undan i trädgården. Jag som är senfärdig har fortfarande lite krukor och pinaler kvar att ta reda på. Den lilla myran Göran tex hade trillat ner i rabatten och nästan försvunnit. Jag hittade honom avsvimmad i jorden, bara för att jag visste att han skulle vara där nånstans. Nu ligger han i en hink och får vänta till våren innan han får se dagens ljus igen. Så tillvida jag inte plockar in honom i stugvärmen och knåpar ihop en liten tomtedress. Julmyran Göran har väl alla hört talas om?

Ha ett fint avslut på den fina “ljushelgen”! Sen laddar vi för julen hörni!

03. november 2018 av Anna
Kategorier: november 2018, Uncategorized | 10 kommentarer

Var-i-hundan-parkerade-jag-bilen?

Äntligen rullar all verksamhet igen. De första tre veckorna på terminen är alltid så “råddiga”. Jag far hit och dit och hinner inte sätta mig innan det dags att lyfta, bara för att jag glömt nåt! Dels ska verksamhet igång rent praktiskt, vilket innebär att “ladda upp” låtar till alla grupper, från de allra yngsta i tre års åldern och hela vägen upp i åldrarna. Men de flesta av mina grupper förändras också varje termin, nya sångare ansluter, andra slutar och vissa gör uppehåll. De yngre barnen klättrar upp i nästa grupp och nya småttingar kommer till. Så det är ett sjå bara att hålla koll på alla deltagarlistor eftersom det handlar om många sångare. Det är väldigt roligt att det är många som vill sjunga men denna period rör jag ihop det mesta. Jag tappar nycklar, glömmer väskor, blandar ihop koder till lås och kort och blandar till och med ihop folk. Om nätterna drömmer jag att jag letar efter bilen; var-i-hundan-parkerade-jag-den och drömmer att jag bokar in ett möte samtidigt som jag ska öva med kyrkokören! Höststarten är som ett maskineri som gnisslar och skramlar och skär och vinglar innan det sakta börjar röra sig framåt. Men nu kan jag snart ta av “springskorna”. Deltagarlistorna börjar bli klara, den musikaliska visthusboden börjar fyllas på med inspirerande sånger och i almanackan börjar till och med ett och annat framträdande med körerna prickas in. Nu gäller det bara att hitta bilen! Var-i-hundan-ställde-jag-den-nånstans?Javisst ja! Det var ju bara en dröm 😂

14. september 2018 av Anna
Kategorier: NGOMA - Kulturutövare i praktiken., september 2018 | 10 kommentarer

Det är i diket det händer!

Lätt att känna att sommaren är slut när man inser att det redan är mitten av augusti! För egen del innebär det att sista semesterveckan står för dörren och därefter tar vardagen vid igen. Tänker ibland hur lätt man låter sig förföras av försommarens grönska, av hägg, syrén, smörblommor, midsommarblomster, blåklockor, humleblomster och alla de andra skönheterna. Att det liksom är det som är sommaren. Den riktiga sommaren.

Men titta på den här augustibuketten! Här trängs den ena dikesblomman med den andra i en minst sagt färgglad kaskad. För det är i diket jag hittar dem på mina morgonpromenader när jag av ren trötthet vinglar av vägen rätt som det är och får med mig höstens skönheter upp!

Tänker också på det när jag nu för tiden omger mig med en hel del unga vuxna och ungdomar som med viss fasa i sina unga röster konstaterar tidens gång och att de TJUGO, ja till och med de TRETTIO nalkas och smyger på dem bakifrån med tidens hesa flåsningar i nacken.

Trettio, skrockar en gammal livsveteran! Då var man ju knappt torr bakom öronen! Och hade heeela långa livet framför sig! Här ser man att jag är så gammal att jag nästan håller på att tippa omkull i havet, får lov att stötta mig på min gamla arm, men titta vad nöjd och glad jag ser ut ändå! (Och då har semestern inte ens börjat!) En (ännu) äldre kvinna runt de 80, 90 åren sa, som jag gärna citerar för tidsneurotiska unga vuxna. “Tänk om jag hade vetat, när jag var 50, vad ung jag var!”

Men så klart, skrapar jag lite på tjocka barken som vuxit fram över tiden som gått, så minns jag nog den där tidsångesten som kunde infinna sig som ett ihåligt tjutande rätt som det var. Mycket handlade om prestation, vad hade man gjort med sin tid egentligen, med sitt liv, så här långt…

Och inte var det förnöjsamheten som dök upp, inte hos mig i alla fall. Snarare missnöjet. Jag hade ju inte gjort någonting alls! 😱 😱 😱

Fast det hade man ju. Svårigheten ligger nog i att lära sig SE det man faktiskt har gjort, de val man gjort och inte minst lägga ett värde i det. Alltid har man lärt sig något. Alltid har man betytt något för någon, alltid har man känt sig glad över något, sett fram mot något och så vidare. Men det är som att de där små enkla sakerna inte riktigt räknas som det riktiga livet.

Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat, påstod den filosofiske John Lennon. Livet är det som pågår medan du väntar på sådant som aldrig händer, säjer Kristian Anttila på samma tema.

Och jag då, vad säjer jag? Jo, jag säjer att tippar man inte ner i diket då och då, riskerar man att missa den rikedom som en lång och krokig levnadsbana innebär. Det är i diket det händer helt enkelt och halkar du ner i diket lite då och då ska du bara vara glad, då kommer du VARJE höst, så länge du lever, att ha en unik och förtrollande höstbukett i livets alla färger, att njuta av. Så inspirerad av Jediriddarna i Star Wars säjer jag härmed; “Må hösten vara med er”, alla gamla och unga medresenärer på livets krokiga stigar!

13. augusti 2018 av Anna
Kategorier: augusti 2018, Uncategorized | 6 kommentarer

Sommaraktiviteter

Nu måste jag verkligen byta bild! Nytt inlägg med andra ord, efter flera månaders inaktivitet här på hemsidan. Jag kan inte påstå att inaktiviteten har gjort sig gällande på övriga områden. Men det är ju förskräckligt att ha kvar vår-vinter bilden från april månads inlägg, mitt i denna gastkramande högsommarvärme!

Så här kommer en härlig sommarbild! Förutom att “huppe i älva”, vad gör ni andra för att få hjärnan alert när termometern dag efter dag ligger och skälver ovanför 30 graders strecket?

Själv påbörjade jag en mönsterstickning. Ett trevligt litet semesterprojekt tänkte jag…Svalt, vitt, luftigt sommargarn… Men det var det dummaste jag hade kunnat hitta på. För det ska räknas och vridas och vändas och lyftas. Och TÄNKAS! Jag lovar, jag har stickat lika mycket baklänges som framlänges. Projektet är definitivt inte kompatibelt med extrem sommarvärme. Ibland har ju hjärnan känts som om den håller på att flyta iväg.

Dottern, som trots sin ringa ålder har stickat många fler mönster än sin mamma (som uppnått en aktningsvärd ålder), fick göra akututryckning en kväll när modern befann sig på gränsen till ett nervsammanbrott. Jag var färdig att elda upp projektet i eldfatet på gården, ta cykeln in till garnbutiken Lyckliga Nystan i Avesta och köpa nytt garn. Börja om från början helt enkelt. Dottern ryckte resolut ifrån mig stickor och garn, pillrade och lyfte och klurade, allt medan jag satt i ett hörn och svor ve och förbannelse över både värme och stickning. Men rätt som det var hade hon fått både mig och stickningen på banan igen! Tur att eldförbudet i Dalarna gjorde att jag inte eldade upp stickningen! Det hade annars kunnat ta en ände med förskräckelse! Eldfatet har faktiskt haft locket på nästan hela sommaren.Och även om eldförbudet (i egen trädgård) är upphävt nu, fungerar det faktiskt lite bättre att räkna och vrida och vända och lyfta när termometern inte är fullt lika dramatisk i sina utslag! Även om jag för all del fortfarande stickar baklänges ganska så ofta.

Så vi får se hur långt jag hinner på mönsterstickningen innan vardagen börjar rulla på igen. Jag har idag lagt ut startdatum för Feeling-körerna. Jag måste ju säja att det är myyyyycket lättare att sjunga än att sticka! 😂

Önskar er fortsatt härliga sommardagar och mitt hetaste tips i sommarvärmen är; ge er inte i kast med några projekt som kräver tankeverksamhet! Det kan sluta med eldsvåda!

04. augusti 2018 av Anna
Kategorier: augusti 2018, Uncategorized | 4 kommentarer

Nu är det väl ändå vår!

Klockan är över åtta på kvällen och det är inte riktigt riktigt mörkt ännu. Att kvällarna är lite ljusare än vanligt är allra bästa vårtecknet. Förutom blåsipporna i syrénhäcken då, men i år är de fortfarande begravna under ett tjockt snötäcke. Tidigare idag hjälpte jag våren lite på traven och skottade bort översta snölagret på grillplatsen nere vid vattnet. Så kan vårsolen få ta det sista sedan.

Och med våren tornar alla vårkonserter upp sig långt där borta vid sommarhorisonten. Jag kan nog skrapa ihop en sisådär fyra, fem stycken i alla fall som ska betas av vartefter. Feelingkörerna som startade för 10 år sedan, ska smälla till med 10-års jubileum med inbjuden gäst och allt. Den inbjudne gästartisten är ingen annan än Per-Erik Hallin. Och det ska bli SÅ roligt. Kanske det blir första gången i hans långa musikkarriär som han har en doakör med 100 körsångare. Det kan ju inte vara det sämsta att sätta upp på meritlistan. Och det ska bli SÅ roligt att fira att de här körerna har rullat i tio års tid och fångat upp hundratals människor som fått prova på körsång och utveckla sina röster. Bilden är från en vårkonsert för 4 år sedan som hette just vårens första dag. Mycket vatten har flutit under broarna sen dess men vi är lika många sångare fortfarande. Inga noter, gehörsinlärning, sång i stämmor, mycket skratt, blandad repertoar och en halvgalen körledare som studsar runt och får fart på röstresurserna. Jag tror det är en bra sammanfattning på det populära konceptet. Så det är väl värt att firas?

Men än är det några veckor kvar innan det är dags för konserter och andra riktigt vårblomstrande aktiviteter. Men lite videkissar att ställa på bordet gör ingen ledsen heller. I Dals Långed där vi hälsade på dottern några påskdagar, hade våren ett försprång jämfört med Dalarna. Men nog ska väl videkissar gå att hitta även här? Jag tror det får bli dagens uppdrag för undertecknad! Ha nu en trevlig söndag alla mina läsare och därefter en trevlig arbetsvecka!

08. april 2018 av Anna
Kategorier: April 2016, Händer på Noton Music, Körsång, NGOMA - Kulturutövare i praktiken. | 6 kommentarer

Viva viva La Musica!

Två för mig stora musikinspiratörer har gått ur tiden senaste halvåret. I höstas min pappa Sten-Bertil Risberg och helt nyligen en av mina första musiklärare, Eva Engdahl. Eftersom mitt liv till så stor del är fyllt av musik och alltid har varit, känner jag stor tacksamhet för det jag fått i musikväg av dessa båda musikpersonligheter. Min pappa spelade blockflöjt och lärde oss syskon att spela blockflöjt innan vi ens hade börjat skolan. Här har mina yngsta syskon lärt sig spela.Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli. Vi var inte gamla när han lärde oss sjunga trestämmig kanon. Ljudbevis från en gammal rullbandspelare finns. En period drog han hem sångglada vänner en kväll i veckan, med mål att starta en kyrkokör. Från dessa körkvällar minns jag att det var väldigt mycket skratt och glädje. Och jag minns flera av sångerna. En av sångböckerna hittade jag på bokbörsen häromåret och beställde hem. Många lite tokroliga sånger faktiskt, den här minns jag särskilt…Och pappas smittande skratt varje gång de kom till slutet på kanonsången, eftersom de aldrig lyckades få till det knepiga slutet. Så att sjunga var roligt och förenat med stor glädje. Det syns här där vi är ett par år äldre. Just på den här bilden ser pappa ovanligt allvarlig ut men jag och min syster, i pappas knä, ser desto gladare ut! Det kan också bero på att vi har på oss våra ljusblå klänningar med skära rosor som mamma sytt och som vi kände oss som prinsessor i! På samma sätt hade min farfar Bertil inspirerat och uppmuntrat pappa Sten-Bertil och hans bröder. Farfar var på sin tid skolkantor i Sveg och en starkt engagerad musikprofil. Här spelar han med min äldre bror Olov som idag är verksam som körledare i Sankt Görans församling i Stockholm. En av mina körsångare idag, som växte upp i Sveg, hade min farfar som körledare i sin ungdom! Det tycker både hon och jag är väldigt roligt!

Och nu har alltså även Eva Engdahl gått ur tiden. Sveriges första kvinnliga jazzpianist som turnerade flitigt under 40 och 50 tal under namnet Marie Adams. Hon var min musiklärare på högstadiet men framförallt var hon lärare på musikskolan och hade jazz och rumbagrupper. Varje år satte hon upp en musikal på skolan. Hon la ner väldigt mycket tid och engagemang på det hon gjorde. Men hon förväntade sig samma tid och engagemang tillbaka. När jag gick i årskurs 9 satte hon mig på att skriva ner ett manus för årets musikal. Helt utanför skoltid. Läxor och skrivningar, det skulle skötas och prioriteras, det betonade hon noga, men musiken skulle behandlas likadant, sättas lika högt. Sån var hon. Hon räknade med oss på riktigt. Bara det att man fick komma hem till henne och rota i garderoben bland gamla konsertklänningar och skor och använda till maskerader och musikaler. Eva hade också musikaftnar varje terminsavslut i sitt hem, där privatelever från femåringar till trettioåringar fick spela för en publik av vänner och föräldrar. Det vankades alltid hembakt. Evas bullar smälte i munnen, mycket smör och mycket socker var hemligheten. Hembakad kung Oscar den andres tårta med smörkräm. Mmmmm….

Det speciella med Eva tycker jag så här i backspegeln, var just att hon inte behandlade oss som barn, utan som jämlika. När man spelade med henne var det “på riktigt”, inga tillrättalagda förenklade arrangemang utan ordentliga övningar i grupp och stränga tillsägelser om att öva hemma, sen var det konsert för publik. Hon räknade verkligen med oss. Den som har spelat och musicerat i Evas jazz och rumbagrupper med henne bakom flygeln har det med sig hela livet. Vi är MÅNGA som med tiden fortsatte på musikhögskolor och jag är övertygad om att Eva hade stor del i det. Hon har satt musikalisk prägel på väldigt många av oss som växte upp i Avesta under sjuttio och åttiotal. Och med tiden blev det dags för mina barn att spela för Eva! Pelle blev hennes sista elev, trots att hon då egentligen hade slutat ha elever, men även Pelle sökte vidare till musikskolor på jazzpiano med Eva som en av sina stora inspiratörer. Sjuttiotvå års åldersskillnad. Eva fortsatte spela hela sitt liv. Här en bild från hennes 93 årsdag. Vi bläddrar bland jazzstandards och i hennes röda anteckningsbok (den syns på flygeln) där hon hade sin repertoar nedtecknad. Hundratals låtar i olika tonarter och stilar. Hon bad oss bläddra på måfå och uppmana henne att spela något av det som dök upp. Jag tror vi höll på i två timmar! En till! En till! Det sporrade henne att se att låtarna fanns i fingrarna, även om känslan, när hon började spela låten, var att hon inte hade en aning om hur sticket, fortsättningen gick. Men fingrarna visste och ett leende sprack upp. Just ja, så där gick den!

Att musik inte är beroende av ålder och kanske snarare håller funktioner och sinnet vid liv har jag sett både på pappa och Eva. Vid tiden för filmklippet nedan är Eva 90. Likaså var pappa musikaliskt aktiv hela sitt liv. Viva viva la musica!

Så “viva viva” och stort TACK till två av mina främsta musikinspiratörer som lämnat över en klingande stafettpinne att förvalta vidare.

Här låter jag Eva sätta punkt med sluttonerna från Lulu´s back in town.

10. februari 2018 av Anna
Kategorier: februari 2018, NGOMA - Kulturutövare i praktiken. | 16 kommentarer

← Äldre inlägg