Wassberg och Wiberg på tur!

Vi är inte bara njutningslystna och far runt och smörjer kråset i grannkommunerna. Om nån nu trodde det. Det händer att vi sportar lite också. Om än med betoning på lite.

IMG_1907.JPG
Som när vi tog en dagstur till det röda huset norröver med längdskidorna i högsta hugg och – okey då – en fikakorg. Snön låg vit, himlen var mjukt grå, det var bara några grader ute och ungefär så härligt det kunde bli en ledig dag.

IMG_1901.JPG
Det var inte nyss jag åkte skidor, så mycket kan jag ju säga. Men för att ingjuta lite mod i mig själv så tänkte jag att det är inte omöjligt att det bor en Pernilla Wiberg i mig. Så jag spände på mig längdskidorna och tjoade att här kommer hon, i full fart, Pillan! Och så stakade jag bredbent iväg.

IMG_1894.JPG
Gubben var inte sen att få på sig längdskidorna han med och tjoade att han var nån som hette Wassberg och så flaxade vi iväg ner mot den snö och istäckta viken. Vi såg väl ut som två berusade korpar på håll. Och så kom den första backen.

IMG_1905.JPG
Eller sluttning då om det ska vara noga. En svart sluttning, för jag for omkull med skidor och stavar så det dånade i isen nedanför. Wassberg skrattade rått bakom mig och jag hörde hur han närmade sig i full karriär. Men se skrattat skulle han inte ha gjort.

IMG_1904.JPG
För se isen hade frusit ner vassen i lömska små snaror och Wassbergs ena skida for rakt in i en sån där vassnara. Det blev tvärnit av stora mått vill jag lova! Det var som att få en riktig Kalle Anka teckning uppmålad livslevande framför sig. Armar och ben och stavar och skidor i ett stort virvlande snömoln. Glasögonen gjorde en snygg loop innan de landade flera meter bort och det blev alldeles tyst i viken. Gubben som har en äkta titanskruv i ena benet kved och jag var inte så orolig för det benet, det skulle väl hålla, men det andra!?! Men både titanskruven och det vanliga benet hade stått pall.
image
Omtöcknade klev vi upp och bestämde oss för att trots allt ge oss iväg på en liten tur.
image
Och det var tur för isen var så slät och fin utan vare sig minsta backe eller sluttning. Och det var så vackert borta över horisonten. Och inte en vurpa gjorde vi. Men så hade vi slutat leka Wassberg och Wiberg också.
image
Men det bästa var självklart matsäcken som vi dukade upp på förstukvisten när vi kom hem. Varm nyponsoppa, kaffe, ägg, prinskorv, mazariner och så fort jag fick tillfälle så kallade jag gubben för Vassberg med betoning på “vass” hehehe. Hämnden är ljuv. 🙂

27. januari 2015 av Anna
Kategorier: Januari 2015 | 12 kommentarer

Kommentarer (12)

  1. Hihihi det är alltid lika roligt att läsa dina inlägg! 🙂

  2. ja är marken bara platt skulle jag nog kunna våga … men det är den ju sällan 🙂 Fint hus, ser ut som vackra hus jag ibland besöker i Horndal

    • Horndal är faktiskt en riktig idyll Eva. Och både huset i norr och Horndal är ju gamla bruksorter så det finns nog en hel del likheter. Ja slät mark ska det vara när man ska ge sig ut, det har jag lärt mig!

  3. Ser underbart ut. Man borde vara ute mer!

    • Ja, varje gång man är ute så känner man så tror jag Pia! Men i mitt fall får man vara glad för “det lilla” som ändå blir av 🙂

  4. Tack för att jag fick följa med er på er härliga tur. Slutet gott, allting gott. Jag ska nog pröva jag också men inte riktigt än.

    • Ja, tur att det slutade väl och inte med ambulansfärd! Trevligt att du hängde på, om än imaginärt:-) Är ju en bra början i alla fall!

  5. Underbar skidutflykt och underbar historia! Förmodar att det var en rediger lång sträcka Ni skidade, ja, med tanke på den enorma matsäcken. Jag tycker i alla fall att Ni var duktiga och jag ber om en hälsning till herr Vassberg…/Lilla gummann

    • Runt en hel ö skidade vi 🙂 Storleken på ön behöver vi inte gå in på men mumsigt med matsäck var det! Jag ska hälsa Vassberg!

  6. Underbart! (jag blir snöänka denna helg igen 🙂

    • Snöänka. Låter vackert. Variant på snöänglar? Något för oss mogna damer att göra i snön kanske? Hoppas du får det trevligt hur som helst:-)

Lämna en kommentar

Obligatoriska fält är märkta med *