Återblick – lördagstema

Så här inför nyår får temat bli “återblick” även om många kanske väljer att se framåt och gräva djupt i förhoppningarnas mylla för att vaska fram rejäla nyårslöften.  

 Mer rörelse och mindre intag av livets goda brukar vara lämpligt efter dagar av fet mat och godsaker. Själv hoppar jag över det här med nyårslöfte. Jag gör istället en återblick till en särskild augustidag när yngste sonen ringde mig där jag satt i bilen och frågade om modern kunde tänka sig att vara med i TV. Det skulle göras ett program på temat “Vi som diggar Elvis” och Lill-Elvis skulle vara ett litet inslag. TV-teamet tänkte sig en intervju hemma hos Lill-Elvis. 

Hemma hos Lill-Elvis! Men herregud! Det är ju HÄR. Hemma hos oss! SVT hem till vårt ostädade och fullständigt katastrofala ruckel! Då har vi ju tv-teamet “Rent hus” inbokade inom loppet av en vecka. För att inte tala om “Arga snickaren”! Jag höll på att styra rätt ner i diket. Jag ville INTE vara med i TV. Men till min stora och innerligt djupa glädje kom jag ihåg att trio Bas Fiol och Flöjt (där jag är flöjten) hade en bröllopsspelning i Ulriksdal just den dagen. På riktigt alltså. “Nejmen vad tråkigt, vilken ooootur”, sa jag med äkthet i rösten, “men ring och kolla med pappa”. Det blev lite tyst i luren. Det är intressant det här med barnen, hemma hos oss är det väldigt tydligt i vilka frågor man vänder sig till modern och vad man vänder sig till fadern om. Och sonen visste naturligtvis att fadern skulle känna sig lika bekväm med ett TV-team som en mask på krok ungefär. Men så klart att de var välkomna. “Essveté”. 

 Även om jag skulle vara borta den dagen, så jisses vad jag for omkring veckan före och spejade på allt pinsamt som en närgången kamera skulle kunna tänkas zooma in. Att renovera klart tills på lördag när man inte hunnit klart på tjugofem år var ju inte att tänka på.   Men vem vill att svenska folket ska se rakt in i ens skafferi bland silverfiskar och andra småkryp eftersom dörrarna ramlat bort tex?

 Nej, det fick bli en panikartad uppfräschning och placera övrigt inom ramen för “chabby chic” helt enkelt.  Det blev en märklig dag på alla sätt och vis. Nästan som om mitt panikartade beteende hade lyckats nedkalla katastrofkrafter över dagen. När TV-teamet körde in på gården och såg den vidsträckta Dalälven nedanför våra små ruckel, fick de en sån där “vision”, ungefär som “honom ska vi ha” i tjuren Ferdinand, fast det var Dalälven de fått syn på. Visionen var att de skulle zooma in hela härligheten ovanifrån, Lill-Elvis nere vid vattnet (vid den fallfärdiga bryggan) via en DRÖNARE, en liten filmkamera med vingar! Drönaren ringdes in omedelbums och snart surrade en monsterhumla omkring här hemma på gården bland kamerafolk och alldeles äkta nyfikna småhumlor.  

 Samtidigt pågick ett spännande scenario i Ulriksdals slottskyrka, där jag befann mig. Den lilla slottskyrkan var fylld av festklädda bröllopsgäster. Vi hade precis spelat Gotländsk brudmarsch till vilken brudparet vandrade in och prästen öppnade munnen för att påbörja bröllopsakten när brandlarmet gick. Prästen fortsatte gapa fast nu mer i förvåningens tecken. Ingen visste varför larmet gick men alla vet att när larmet går så sker det som måste ske, nämligen att brandkåren rycker ut, det spelar ingen roll om det brinner eller inte, eller om man är mitt i ett bröllop.  

 Ut ur kyrkan med brudparet bara, ut med präst, ensemble och alla gäster för att invänta brandkåren. 

Parallellt med detta surrade monsterhumlan ystert omkring på hemmaplan, som en kalv på grönbete, högt över Dalälven. Lite väl ystert kanske. Och lite väl högt.  För rätt som det var störtade den rakt in i en av de stora träden på andra sidan älven. Hur det än lirkades och trixades med styrspakarna från torra land satt monsterhumlan där den satt och det var bara att ringa – just det – brandkåren!  

  Här ser ni dem skymta som ett rött band bakom träden. Det fanns nämligen inte en möjlighet för dem att ta sig fram med bilar och stegar till trädet med monsterhumlan.  

En arborist, “professionell trädklättrare” fick ringas in från Västerås. Ser ni det där rödaktiga som skulle kunna uppfattas som en liten domherre i trädet… Det är alltså en äkta arborist, från Västerås. Monsterhumlan kunde nu lyckosamt lyftas ner och i Ulriksdal kunde brudparet lyckosamt bli vigda eftersom det inte brann någonstans.  

 Bas, Fiol och Flöjt fortsatte spela på båten som förde brudpar och gäster till festplatsen. Sen skulle vi få åka båt tillbaka till Ulriksdal. Men tjohej att vi fick! Det är mycket som ska klaffa till ett bröllop och här hade en liten länk brustit. Båten skulle nämligen vidare!  Inte tillbaka till Ulriksdal där vi hade bilen parkerad.

 Vi dumpades på en kajplats mitt i Stockholm i våra långklänningar, med fiollåda, flöjtetui och kontrabas! Kapten var dock en hygglig prick som via telefonen fixade fram en taxi som skulle rymma tre lagom tjocka tanter med miniorkester. Denna dagen – ett liv, som den gode Melker på Saltkråkan sa. Här får dekalen på taxibilens bakruta, den vi färdades tillbaka till Ulriksdal med, sammanfatta dagen: Och den som vill ha en fortsättning på det här inlägget ska titta på TV nyårsafton kl 21.00. Då kommer programmet “Vi som gillar Elvis” att visas. Och ser ni då en flygvy över Dalälven där Lill-Elvis zoomas in, kan det ju vara kul att veta att drönaren strax innan har orsakat både brandkårsutryckning och arborist från Västerås! Passar också på att tillönska alla Ett Gott Nytt År med denna lilla “återblick” från en augustidag 2015. 

Här nedan finns fler skribenter som gör återblickar denna lördag.

Anki
Helena
Karin
Karin på Åland
Klimakteriehäxan
Livsrummet
Musikanta
Olgakatt
Pensionären på ön
Pysseliten
Tove
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet

26. december 2015 av Anna
Kategorier: December 2015, Lill-Elvis, Lördagstema | 34 kommentarer

Kommentarer (34)

  1. Ja, där var både dramatik och action!
    God fortsättning på det nya spännane året 2016!

  2. Det blir gissningsvis ingen mer krönika i år, så jag önskar Gott Nytt År här och nu.

  3. Det där med larm verkar vara svårt. Jag jobbade en period på Folkmusikens Hus i Rättvik (ett ställe väl värt ett besök) och ibland anordnades det dans. Larmet var ordentligt avstängt, inte brandlarmet utan rörelselarmet och det skulle inte vara aktivt förrän kl 03.
    Men det var det.
    Varenda gång det var dans gick larmet igång någon gång under kvällen och jag störtade ner för tre stentrappor och stängde av.

    Om dottern tänker sticka den där sjalen så heter den såhär Panna frost flower lace shawl. Men det finns två varianter, en för maskinstickning och en för handstickning.

    • Ja det tycks vara en hel vetenskap, särskilt om man breddar till alla sorters larm! Du hade i alla fall befogenhet att få stänga av ! Synd att den låg i källaren… Mycket motion där! Tack för tipset till dottern! Ska vidarebefordra det 🙂

  4. Fantastiskt julbord! Det är ju kul att vara med i tv! 🙂

    • Eller hur Hannele, det mesta färdigköpt från traktens “cateringbonde”, man öppnar en kartong som det står god jul på och plockar upp godsakerna. Allt “närodlat”. Potatis får man koka själv. Och griljeringen. Men det där med TV, njae… Men sonen tyckte nog det var lite kul i alla fall 🙂 Och det ska bli kul att se.

    • (jag har varit med i tv ett par gånger, även litet hemma-hos-reportage 🙂

      • Åh då är du en rutinerad räv Hannele 🙂 Själv har jag varit med i radio ett par gånger och tyckte det var tillräckligt ångestskapande! Men det måste vara roligt att känna så, att det är lite kul! Mer praktiskt!

  5. Vilka äventyr!
    Jag har tack och lov aldrig fått Svt-besök men jag känner igen känslan när du skriver ”Att renovera klart tills på lördag när man inte hunnit klart på tjugofem år var ju inte att tänka på.” En sorts svindel uppstår. 🙂
    Får sätta nyårsprogrammet på inspelning.

    • Hahaha ja du fattar Eva 🙂 Jag är inte heller hemma nyårsafton men det ska visst gå i repris både dan efter och nån mer dag. Kram och god fortsättning!

  6. Haha, det måste jag kolla på. Vilket äventyr!!

  7. Hahaha, vilken dag! Vilken underbar historia! Just när det hände var det säkert inte roligt men så här i efterhand.
    God fortsättning och gott slut!

  8. Sedan jag, mer eller mindre av en slump, upptäckte din sida har jag haft stor glädje av dina krönikor, men här känns det som att du överträffar dig själv i berättarkonst. Jag njöt under hela läsningen.

    Ska inte veckla in mig i överord, men jag kände stor empati, stor glädje och en myckenhet igenkännande i din berättelse. Du skriver dessutom så bra, vackert skulle jag snarare säga, och goda stilister överflödar inte på “nätet”. Jag skippar detaljerna.

    Men det kan konstateras att även jag har orsakat en brandkårsutryckning – då som vaktmästare på en mellanstor fabrik. Inte ens falsklarm kunde avbokas, så Söderfors frivilliga deltidsbrandkår anlände med bil, mannar och allt – medan fabrikens medarbetare stod ute på gården för inräkning. Alla instämplade är registrerade. Fattas någon måste kåren söka igenom lokalerna.

    Det senare kan vara lättare hänt än anat. Någon piper iväg utanför grindarna en kort stund, utan att stämpla ut. Lätt hänt.

    Ja, en skammens rodnad smög sig på, och människan vore inte människa om inte gliringar följde. Dock är jag inte värst i branschen på den fabriken. Men även här besparar jag dig extra utlägg. Skvaller är ett otyg, även om det finns sociologer som studerat fram att det “normala” skvallret är nyttigt för oss som sociala varelser. Som med så mycket annat kan inte källa anges, men jag har hört det på radio (P1 dessutom) så det borde vara sant. Eller?

    Avslutar med unskyld. Jag var så säker på att jag önskat dig och de dina en God Jul här, så jag blev långnäst snopen när jag insåg att så inte var fallet. Minnen är ofta en felkälla. Får återkomma med en nyårshälsning.

    • Hehehe 🙂 Jag hoppas att det inte var vi som slog igång larmet Erik, ett tag trodde vi det eftersom vi hade gått genom en dörr som inte fick öppnas inifrån, men det här larmet sades bero på fukt (!) från gäster som andades (!) Det är en hel vetenskap med larm, men många är vi nog som orsakat brandkårs eller polisutryckningar:-) Önskar dig och de dina en god fortsättning på helgerna!

      • Stort flin stannar vid öronen, som tur är. Fick en s.k. flashback av dina ord. När barnen var små, och vi stannade vid någon anhalt, och jag sprang in och för att göra ett snabbt ärende, medans de satt kvar i bilen, brukade den pedagogiske fadern (= undertecknad) vid återkomsten anklaga de små liven för att ha andats, om bilens rutor var immiga på insidan. Som regel erkände de att de hade andats.

        Det finns en myckenhet av fukt i mänskliga utandningar.

  9. Åh så underbart… jag menar hemskt! Fast väldigt bra beskrivet. Och vilken tur att brudparet blev gifta i alla fall! Och nu måste jag ju absolut försöka kolla på TV när programmet går. Kul!

    Och HJÄÄÄÄLP! Nu slår det mig att jag ju låtit mig övertalas till att ställa upp i någon gräsligt hemskt svår frågesport där tre generationer ska ingå i ett lag. När dotterdotter och svärson ber en vara med har man inget att sätta emot. Annat än att hålla tummarna för att man inte blir utvald till tävlingen!

    • Ja det slutade ju bra, detta äventyr på alla fronter! Menar du att du har tackat ja till en TV-tävling Karin!?! Modigt! Skulle jag aldrig våga, dessutom är jag pinsamt dålig på frågesporter så jag tror inte jag ens skulle bli tillfrågad av något barnbarn över två års ålder. Blir du uttagen klarar du det nog galant! God fortsättning och kram!

  10. Vilken dag! Oj, så spännande.
    Hälsningar
    Birgitta

  11. Vilken underbar återblick Anna! Jag läste den tidigare idag i mobilen, men där är det så bökigt att kommentera, så nu fick jag läsa den en gång till. Jag ska absolut kika efter den där flygvyn och tänka på det du berättade i det här inlägget.
    God fortsättning!
    Kram, Ingrid

  12. Ååhh… vilken alldeles underbar, dramatisk och spännande återblick på denna dag!
    Tack för det Anna… och tack för dina trevliga teman under årets sista månad!
    God fortsättning och Gott Nytt År!
    Kram

    • Tack Anki, det blev en minst sagt spännande dag 🙂 År 2016 får gärna bli ett lugnt och inte fullt lika dramatiskt år som denna augustidag! Ha en riktigt fin fortsättning på helgerna! Kram från Anna

  13. Nu har jag fått mig dagens bästa underhållning. Jag fröjdar mig hela inlägget genom 🙂
    Tack så mycket Anna och gott avslut på året!
    🙂

  14. Jag kom på mig själv med att jag slutade andas i all dramatik som gick av stapeln i ditt inlägg. Jisses, säger jag! Vilken återblick! Härligt inlägg!
    Tack Anna för fina rubriker i december!
    Önskar dig ett Gott Nytt År 2016!

    • Hahaha, ja det är knappt att jag tror det själv men så där dramatisk var verkligen dagen! Men i backspegeln väldigt rolig 🙂 och en riktigt God fortsättning Karin! Kram

  15. Underbart inlägg! Kan tänka mig uppståndelsen och jobbet hemma innan teveteamet kom. DÅ kanske det inte var så roligt men så här efteråt är ju den dagen verkligen ett minne för livet.
    Tack Anna för dina trevliga ämnen i december och Gott Nytt År till er alla önskar
    Ingrid

    • Hahaha, ja Ingrid det kan man verkligen säga, nog blev det en minnesvärd dag på många sätt. Kram och Gott nytt år!

Lämna en kommentar

Obligatoriska fält är märkta med *