Långsamhetens lov…

…sjunger vi här hemma. Om nån undrar. 

För inte så länge sedan skämtade en bekant att hon hade haft tankar på att skicka hit arga snickaren. Hem till oss och alla våra röda hus… Det är ju ingen hemlighet att vi aldrig blir klara. Och våra hus ligger alldles intill vägen längs en omtyckt och vacker promenadväg utefter älven, så det är inte omöjligt att fler har slagits av tanken. “Stackars människor”, kanske de tänker. Aldrig får de tummen ur och blir klara. Man skulle skicka dit arga snickaren så det blir lite fart på det hela.”  

 Jag har aldrig sett programmet “arga snickaren” man jag tror att det är en arg snickare som kommer hem och härjar med en för att man inte är färdig med saker och ting. Som sjunger deadlinens lov helt enkelt. Säkert bra sånger de med, men här hemma sjungs alltså långsamhetens lov. Det spännande med långsamhetens sånger, när alltså deadlinen är sekundär, är att nya idéer tillåts att träda över tröskeln.  Och ny kunskap med dem. Som när tanken dyker upp om det faktiskt skulle gå att göra egna stora fina klippspikar av ett gäng små klippspikar som ändå bara ligger och skräpar?  

  Den blivande gäststugan för hemvändande vuxna barn är nästan färdig men det saknas alltså lite större klippspik till de breda golvplanken. Det är där jag tror att arga snickaren öppnar munnen och skriker STOPP i lagens (deadlinens) namn! För självklart tar det längre tid att göra egna än att åka och handla en påse klippspik på något av de byggnadsvårdsställen som finns i faggorna. 

Eftersom arga snickaren aldrig dök upp, fast vi satt här och väntade, så åkte ässjan, stenkolet och ett gäng tillvaratagna småspikar fram en mulen och småtrist försommardag. Och vips (eller om jag ska vara ärlig, efter diverse svordomar och några misslyckanden) så fanns det spik så det räckte till golvet i gäststugan. 

 Arga snickaren får vråla bäst han vill om han kommer. Fint blir det och roligt är det när det blir “riktigt gjort”… Att gäststugan som de hemvändande barnen skulle sova i inte är färdig så här till sommarferierna är en annan sak. Och de hemvändande vuxna barnen är heller inte särskilt förvånade, de tar en filt och rullar ihop sig i nåt ledigt hörn, som de alltid har gjort. Fridens liljor på er! 

07. juni 2016 av Anna
Kategorier: Alla våra röda hus, Juni 2016 | 12 kommentarer

Kommentarer (12)

  1. cykelavstånd här, bara barnbarnen sover över ibland.

  2. Ni sjunger på rätt sång. Och att rulla ihop sig med en filt i ett hörn låter riktigt mysigt 🙂

    • Huvudet på spiken Eva, strunt i att gäststugan inte är klar… Huvudsaken är att få ses en stund!

  3. Haha, arga snickarn skulle bli överförtjust…

    • Ja, alla säger så. Jag har varit lite rädd för honom… Att han ska dyka upp här, ilsken som ett bi och fråga varför vi aldrig blir klara!

  4. Jag har inte heller sett programmet med Arga snickaren, men jag har förstått att det är slarv han inte gillar. Långsamhetens lov passar säkert honom också hur bra som helst. Hellre det än att slarva ifrån sig och precis som du skriver, det kommer nya idéer under tiden. I mina ögon ser det verkligen förnuftigt ut att ta det lite som det kommer och att göra som man själv vill och att göra det med kärleksfull hand.

    • Åh vad boostade vi blir här! Känns bra efter alla dessa år med “husen”… Men det är många gånger bra att skynda långsamt. Tex tror man att det ska bo barn här för jämnan, men nu är alla ur huset och vi får planera ytorna efter pensionärsperspektiv!

  5. Jag tror nog att arga snickar’n skulle bli överförtjust! Jag har bara sett bitar av programmen, men som jag förstår det är han särskilt arg om man fuskar, kör genvägar som inte håller i längden, slarvar med underarbetet och använder fel material. Hemsmidd klippspik kan ju inte vara mer rätt! Jag tror att arga snickar’n skulle ge er en kram!

    • Aha, är det därför han är så arg? Här är underarbetet så välgjort att han skulle göra vågen om han kom hit. Möjligen skulle han få spunk på mig, jag fuskar gärna om jag kan. Men jag kan ju hålla mig ifrån hantverket och baka bullar den dan han kommer istället.

  6. Det är nog klokt att gå långsamt fram och köra allt med kärlek och omtanke. Det blir nog färdigt till slut i alla fall.
    Kram, Ingrid

    • Nja, ibland är jag inte riktigt säker på att det blir färdigt Ingrid. Men vi har aldrig långtråkigt i alla fall 🙂

Lämna en kommentar

Obligatoriska fält är märkta med *