Viva viva La Musica!

Två för mig stora musikinspiratörer har gått ur tiden senaste halvåret. I höstas min pappa Sten-Bertil Risberg och helt nyligen en av mina första musiklärare, Eva Engdahl. Eftersom mitt liv till så stor del är fyllt av musik och alltid har varit, känner jag stor tacksamhet för det jag fått i musikväg av dessa båda musikpersonligheter. Min pappa spelade blockflöjt och lärde oss syskon att spela blockflöjt innan vi ens hade börjat skolan. Här har mina yngsta syskon lärt sig spela.Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli. Vi var inte gamla när han lärde oss sjunga trestämmig kanon. Ljudbevis från en gammal rullbandspelare finns. En period drog han hem sångglada vänner en kväll i veckan, med mål att starta en kyrkokör. Från dessa körkvällar minns jag att det var väldigt mycket skratt och glädje. Och jag minns flera av sångerna. En av sångböckerna hittade jag på bokbörsen häromåret och beställde hem. Många lite tokroliga sånger faktiskt, den här minns jag särskilt…Och pappas smittande skratt varje gång de kom till slutet på kanonsången, eftersom de aldrig lyckades få till det knepiga slutet. Så att sjunga var roligt och förenat med stor glädje. Det syns här där vi är ett par år äldre. Just på den här bilden ser pappa ovanligt allvarlig ut men jag och min syster, i pappas knä, ser desto gladare ut! Det kan också bero på att vi har på oss våra ljusblå klänningar med skära rosor som mamma sytt och som vi kände oss som prinsessor i! På samma sätt hade min farfar Bertil inspirerat och uppmuntrat pappa Sten-Bertil och hans bröder. Farfar var på sin tid skolkantor i Sveg och en starkt engagerad musikprofil. Här spelar han med min äldre bror Olov som idag är verksam som körledare i Sankt Görans församling i Stockholm. En av mina körsångare idag, som växte upp i Sveg, hade min farfar som körledare i sin ungdom! Det tycker både hon och jag är väldigt roligt!

Och nu har alltså även Eva Engdahl gått ur tiden. Sveriges första kvinnliga jazzpianist som turnerade flitigt under 40 och 50 tal under namnet Marie Adams. Hon var min musiklärare på högstadiet men framförallt var hon lärare på musikskolan och hade jazz och rumbagrupper. Varje år satte hon upp en musikal på skolan. Hon la ner väldigt mycket tid och engagemang på det hon gjorde. Men hon förväntade sig samma tid och engagemang tillbaka. När jag gick i årskurs 9 satte hon mig på att skriva ner ett manus för årets musikal. Helt utanför skoltid. Läxor och skrivningar, det skulle skötas och prioriteras, det betonade hon noga, men musiken skulle behandlas likadant, sättas lika högt. Sån var hon. Hon räknade med oss på riktigt. Bara det att man fick komma hem till henne och rota i garderoben bland gamla konsertklänningar och skor och använda till maskerader och musikaler. Eva hade också musikaftnar varje terminsavslut i sitt hem, där privatelever från femåringar till trettioåringar fick spela för en publik av vänner och föräldrar. Det vankades alltid hembakt. Evas bullar smälte i munnen, mycket smör och mycket socker var hemligheten. Hembakad kung Oscar den andres tårta med smörkräm. Mmmmm….

Det speciella med Eva tycker jag så här i backspegeln, var just att hon inte behandlade oss som barn, utan som jämlika. När man spelade med henne var det ”på riktigt”, inga tillrättalagda förenklade arrangemang utan ordentliga övningar i grupp och stränga tillsägelser om att öva hemma, sen var det konsert för publik. Hon räknade verkligen med oss. Den som har spelat och musicerat i Evas jazz och rumbagrupper med henne bakom flygeln har det med sig hela livet. Vi är MÅNGA som med tiden fortsatte på musikhögskolor och jag är övertygad om att Eva hade stor del i det. Hon har satt musikalisk prägel på väldigt många av oss som växte upp i Avesta under sjuttio och åttiotal. Och med tiden blev det dags för mina barn att spela för Eva! Pelle blev hennes sista elev, trots att hon då egentligen hade slutat ha elever, men även Pelle sökte vidare till musikskolor på jazzpiano med Eva som en av sina stora inspiratörer. Sjuttiotvå års åldersskillnad. Eva fortsatte spela hela sitt liv. Här en bild från hennes 93 årsdag. Vi bläddrar bland jazzstandards och i hennes röda anteckningsbok (den syns på flygeln) där hon hade sin repertoar nedtecknad. Hundratals låtar i olika tonarter och stilar. Hon bad oss bläddra på måfå och uppmana henne att spela något av det som dök upp. Jag tror vi höll på i två timmar! En till! En till! Det sporrade henne att se att låtarna fanns i fingrarna, även om känslan, när hon började spela låten, var att hon inte hade en aning om hur sticket, fortsättningen gick. Men fingrarna visste och ett leende sprack upp. Just ja, så där gick den!

Att musik inte är beroende av ålder och kanske snarare håller funktioner och sinnet vid liv har jag sett både på pappa och Eva. Vid tiden för filmklippet nedan är Eva 90. Likaså var pappa musikaliskt aktiv hela sitt liv. Viva viva la musica!

Så ”viva viva” och stort TACK till två av mina främsta musikinspiratörer som lämnat över en klingande stafettpinne att förvalta vidare.

Här låter jag Eva sätta punkt med sluttonerna från Lulu´s back in town.

10. februari 2018 av Anna
Kategorier: februari 2018, NGOMA - Kulturutövare i praktiken. | 16 kommentarer

Kommentarer (16)

  1. Så fint skrivet om både din far och Eva! Sitter och blir tårögd. Har även jag en del fina minnen av Eva. Fick av henne bla en vacker vit klänning som hon haft som scen klädsel. 50-tals inspirerad. Tyvärr så har jag (eller är det fukt i garderoben tro) som gjort att jag inte längre kan ha den. Min far gick även han ur tiden i slutet av 2017.
    minnen. Minns även min mamma som sjöng så ofta för oss barn. Hon kom från en musikalisk familj där mamman spelade citra och mammas bröder spelade gitarr, dragspel o banjo o mamma sjöng bla. Efter att min mor dog så tog jag tillvara på kassetband där min mamma spelat in bland annat sig själv. Satt och lyssnade och fick höra hennes stämma då hon sa: ”Denna sång sjöng jag ofta för mina älskade barn när de var små” O så börja hon att sjunga Byssan lull. Så musik är livet! i sorg o glädje. Tack underbara Anna för att du med din härliga energi tar dig an oss i feelingkörerna. KRAM

    • Vad roligt att du tyckte om att läsa Inga-Lill! Och du har förstås haft m Eva att göra du med. Vi är många som har mött henne på olika sätt under livets gång! Konstigt att hon har gått ur tiden. Och tänk att våra pappor gick samma år. Roligt att läsa om din mamma, förstår att det finns påbrå! 😊 Kram

  2. Åh, jag blir alldeles tårögd. Vilken lycka att få växa upp i en musikalisk familj och vilken tur att få någon som Eva i sitt liv. Vad fint du skriver om dem! Och vad gulliga ni är, du och din syster i era fina klänningar!

    • Ja, så här i vuxen ålder inser man det. Länge var det så självklart att jag inte ens tänkte på hur mycket musik som fanns hemma och vad en som Eva förmedlade. Men med åren får man perspektiv. För att inte tala om rosenklänningarna! Vad många timmar som lagts ner på tre klänningar i olika storlekar till mig och mina systrar. Men mamma sjöng också med oss barn!

  3. <3 <3 <3
    Minns blockflöjtstillfället: i Kaspersbo!

  4. Underbart inlägg och till en del igenkännande. Jag har också präglats av en musikalisk familj, i synnerhet då min pappa som såg till att jag övade på flygeln en timme varje dag sen jag började spela piano som sjuåring. Det var ofta musikvänner hemma hos oss som föräldrarna brukade sjunga tillsammans med. En tid bjöd mamma hem alla solister efter konserten på Hörsalen i Norrköping.

    Jag kommer ihåg att det alltid var god mat och dryck och väldigt trevligt vid dessa tillfällen. Den ende som jag vet tackade nej en gång var Herbert Blomstedt. Men så var han också vegetarian och nykterist.

    Min musiklärarinna i flickskolan betydde också mycket för mig. Det var hon som förmedlade kontakten med professor Gottfrid Boon, för vilken jag spelade under några år. År som har satt sin prägel på mitt pianospel för alltid.

    Roligt att läsa om ditt musikliv. Tyvärr fick jag andra intressen som äldre tonåring och sökte aldrig in till musikhögskolan. Något som jag ångrar idag.
    Kram från Ingrid

    • Vad fint att få läsa Ingrid! Jag förstår igenkänningen. Och musicerandet blir verkligen inte sämre i samband med god mat och dryck! Herbert fick skylla sig själv! Jag har faktiskt en lärare att tacka för att jag gick musikhögskolan, annars hade nog jag, som du, gått en annan väg. Jag tänkte bli förskollärare. Han sa, sök musikhögskolan, det är en längre och bredare utbildning. Förskollärarseminariet kan du söka när som helst sedan om du inte trivs. Jag följde hans råd och är SÅ tacksam för det idag. Ibland behöver man folk som lyfter en i kragen, i synnerhet när man är ung! Kram

  5. Vilken lycka att ha haft riktigt goda pedagoger från början!

  6. Jag känner mig alltid väldigt ödmjuk inför allt som gäller musikaliskt utförande. Inom mig har jag alltid drömt om att kunna musicera själv. Sjunga i kör har jag sysslat med, men inte desto mera. Så härligt ditt inlägg är Anna!

  7. Tack, Anna! Fint att få läsa och lyssna på. Kram/ Karin SK

  8. underbara bilder, vilken gåva du fått av din pappa.

Lämna en kommentar

Obligatoriska fält är märkta med *