Det är i diket det händer!

Lätt att känna att sommaren är slut när man inser att det redan är mitten av augusti! För egen del innebär det att sista semesterveckan står för dörren och därefter tar vardagen vid igen. Tänker ibland hur lätt man låter sig förföras av försommarens grönska, av hägg, syrén, smörblommor, midsommarblomster, blåklockor, humleblomster och alla de andra skönheterna. Att det liksom är det som är sommaren. Den riktiga sommaren.

Men titta på den här augustibuketten! Här trängs den ena dikesblomman med den andra i en minst sagt färgglad kaskad. För det är i diket jag hittar dem på mina morgonpromenader när jag av ren trötthet vinglar av vägen rätt som det är och får med mig höstens skönheter upp!

Tänker också på det när jag nu för tiden omger mig med en hel del unga vuxna och ungdomar som med viss fasa i sina unga röster konstaterar tidens gång och att de TJUGO, ja till och med de TRETTIO nalkas och smyger på dem bakifrån med tidens hesa flåsningar i nacken.

Trettio, skrockar en gammal livsveteran! Då var man ju knappt torr bakom öronen! Och hade heeela långa livet framför sig! Här ser man att jag är så gammal att jag nästan håller på att tippa omkull i havet, får lov att stötta mig på min gamla arm, men titta vad nöjd och glad jag ser ut ändå! (Och då har semestern inte ens börjat!) En (ännu) äldre kvinna runt de 80, 90 åren sa, som jag gärna citerar för tidsneurotiska unga vuxna. ”Tänk om jag hade vetat, när jag var 50, vad ung jag var!”

Men så klart, skrapar jag lite på tjocka barken som vuxit fram över tiden som gått, så minns jag nog den där tidsångesten som kunde infinna sig som ett ihåligt tjutande rätt som det var. Mycket handlade om prestation, vad hade man gjort med sin tid egentligen, med sitt liv, så här långt…

Och inte var det förnöjsamheten som dök upp, inte hos mig i alla fall. Snarare missnöjet. Jag hade ju inte gjort någonting alls! 😱 😱 😱

Fast det hade man ju. Svårigheten ligger nog i att lära sig SE det man faktiskt har gjort, de val man gjort och inte minst lägga ett värde i det. Alltid har man lärt sig något. Alltid har man betytt något för någon, alltid har man känt sig glad över något, sett fram mot något och så vidare. Men det är som att de där små enkla sakerna inte riktigt räknas som det riktiga livet.

Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat, påstod den filosofiske John Lennon. Livet är det som pågår medan du väntar på sådant som aldrig händer, säjer Kristian Anttila på samma tema.

Och jag då, vad säjer jag? Jo, jag säjer att tippar man inte ner i diket då och då, riskerar man att missa den rikedom som en lång och krokig levnadsbana innebär. Det är i diket det händer helt enkelt och halkar du ner i diket lite då och då ska du bara vara glad, då kommer du VARJE höst, så länge du lever, att ha en unik och förtrollande höstbukett i livets alla färger, att njuta av. Så inspirerad av Jediriddarna i Star Wars säjer jag härmed; ”Må hösten vara med er”, alla gamla och unga medresenärer på livets krokiga stigar!

13. augusti 2018 av Anna
Kategorier: augusti 2018, Uncategorized | 6 kommentarer

Kommentarer (6)

  1. i dikerna slår man, förr skötte korna jobbet…. dikerna har största artrikedomen. Ibland önskar jag att jag hade trettioåringens kropp.

    • Jag är så glad över de kossor, de får och den gris som jag får heja på längs morgonpromenaden. Dikena är fyllda av arter! Helt sant!

  2. Ja, i diket hittar man mycket fint att plocka och att ta vara på. Fördelen med den torra sommaren här har varit att jag inte har hittat mördarsniglar i diket utan bara vackra blommor. Man får ta vara på det positiva och njuta av det.
    Ålder är bara en siffra sägs det men visst minns jag också som ung tonåring att jag tyckte att fyrtioåringarna mera eller mindre satt på gravens rand. Haha…med tanke på den tanken så borde jag ligga många meter ner i jorden just nu men här är jag till all lycka ännu och känner mig hur ung som helst.
    Ha en fin höst du med Anna!

    • Samma här – mördarsniglarna har (nästan) lyst med sin frånvaro! Och det märkliga med gravens rand är att den omärkligt förflyttas allt längre fram 😂 Känner mig fortfarande hyfsat ung så länge jag inte ser mig i spegeln eller ser små små barn som PLÖTSLIGT fått skägg och körkort! Kram

  3. Hej Anna!

    Jag tittar in på din sida ganska sällan, eftersom du inte skriver så ofta, men idag blev jag verkligen glad över det jag läste – och jag känner mig lite som en lillkille som inte riktigt vet hur han ska formulera sig. Så bra tog mig ditt inlägg. Själv har jag inte varit i Avesta sedan tidiga delen av sommaren, förutom ett sensommarens augustiendagarsbesök med ”norske” sonen, hans totalcharmerande flickvän M., med den obegripliga dialekten, och min dotter från Malmö. Såklart var Avesta Art målet. Ett par dagar senare anlände kanadensarna efter ett stopp på Island hos en av Herr Sons gamla skolkamrater. Alla samlade i Kära K.s hus i Järlåsa. Det är verkligen en lycka att få träffa dem alla samtidigt. Katinka och hennes Stefan, mina tre barn, och de fyra barnbarnen, som jag tror att jag inte sett på fyra år.

    Jag, barn med flickvän, hustru och barnbarn for till Tobo glashytta för att de skulle få prova på att blåsa glas. Det stod mig dyrt, men det var det absolut värt. Glas och skålar producerades under handfast ledning.

    I (förr)går tog vi världens äldsta passagerarfartyg i drift, M/S Enköping, från hamnen vid Islandsbron i Uppsala till Skoklosters barockslott vid Skoviken. Jag var gnuttan orolig för den utfärden med tanke på de fyra små, och vad skulle Magalie tycka. Oron var min, eftersom också idén till resan var min, men det visade sig bli en succé, med önskan om repris i någon form.

    Det är mycket som väller upp, och din text stärkte känslorna. Det var delvis gemensamma upplevelser som exponerades – och även här är åldersfrågan en icke föraktlig del av spörsmålet.

    Och du Anna, kanske har du rätt. Det är i diket det händer. Där kan man både vurpa och skåda skönhet.

    • Haha😄 Ja kanske det, ett dike överlever man ju oftast, finns värre. Dina sommaraktiviteter matchar verkligen temat. En stor familj i alla dess konstellationer är både rikedom och skönhet, trots allt kaos som kan uppstå och dikesfärder inte ovanliga! Ha en fin höst Erik🌻 (och tack för alla spännande utflyktstips föresten!)

Lämna en kommentar

Obligatoriska fält är märkta med *