Uti vååår-sooolens glaaans!!!

Karlsson och Benny sjunger vårsånger för full hals i backen utanför kontoret. De övar inför valborgsmässoafton. Jag frågade lite försiktigt om de tänkte följa med mej och Feelingkörerna och sjunga vid brasan. Ett tjugotal sångare från Feelingkörerna sjunger nämligen vid Åsgarn utanför Fors 19.30 och i Olshyttan utanför Hedemora 21.00. Men så var det inte, både Karlsson och Benny hade egna planer. Studentmössorna har plockats fram ur gömmorna. Det är nån återförening, Sköldberga Nation tror jag det hette, ett helt gäng sköldpaddor med studentmössor ska träffas och sjunga in våren. Det blir säkert jättetrevligt. Så de kommer tyvärr inte, varken för att sjunga eller lyssna! Men skulle det vara nån som inte har något annat för sig är man förstås varmt välkommen att sjunga in våren tillsammans med Feelingkörerna på någon av dessa brasor! En riktigt trevlig Valborg önskar vi alla!

Lyssna på Karlsson och Benny när de sjunger vårsånger…

Vårbruket kom liksom av sig…

Karlsson, Benny, jag och Björn tog varsin kratta häromdagen för att räfsa undan lite gamla löv utanför kontoret. Men innan det var klart började det snöa. Benny undrade om han skulle ta fram snöskoveln och skotta fram löven istället. Nej, vi gav upp. Drog oss inomhus till kakelugn och kaffepanna istället. Trevligare och definitivt varmare. Vårbruket får vänta. Vi får ägna oss åt annat.

Karlsson kläckte en idé om att göra sommarföljetong av Familjen Is i kris? Små korta lyssnaravsnitt om istapparna i Gamla Stan. Vinterberättelser mitt i sommaren, muttrade Benny och tyckte det var det dummaste han hört på länge. Men Karlsson kallar sin idé “En svalkande följetong mitt i högsommar värmen”. Ja, varför inte? Om vårbruket fortsätter att vänta på sig kanske vi kryper in i studion och läser in avsnitt istället för att räfsa gamla löv. Hmmm… i så fall är nog risken stor att inga löv blir räfsade alls denna vår…

Prärievargarnas körövning!

20120411-231038.jpgMan kommer att tänka på prärievargar, sa en körsångare spontant när vi kämpade med refrängerna i Chicagos “Youre the inspiration”. Först ska refrängen sjungas på ett sätt, andra gången är slutet på refrängen annorlunda och tredje gången ytterligare en variant! (vaffö gör de på dette viset!?!) I feelingkörerna som vi gör allt på gehör… Inga noter som visar när vi ska upp eller ner. Inte konstigt att vi halkar runt i oktaverna! Eftersom vi är rätt många blir det kanske lite “präriefeeling” ibland och definitivt en del hysteriska skratt. Men rätt som det är sker det magiska. Alla hittar hem i varianterna, minns sina stämmor och börjar våga sjunga ut. Och så lyfter man! Och för all del störtar innan slutet… Men det bär ett tag. Nästa gång blir det ännu bättre! För att inte tala om när det är dags för konsert! Och det börjar närma sig! Tre Feelingkonserter blir det i vår. Programmet bjuder som vanligt på blandad kompott. Och många gamla godingar blir det!
Hedemora 16 maj, Vasakyrkan kl.19.00
Avesta 22 maj, Folkets Park 19.00
Fagersta 5 juni, Risbrokyrkan 19.00
Vi säger välkomna redan nu!

“Jippiii! Nu är jag uppe!!! “

Flås, flås, flås …viken urusel kondis efter influensan! Jag skyller på den i alla fall. Benny och jag gav oss iväg längs älvpromenaden idag  medan solen var framme. Benny på sin nyinköpta segway, (en sån där som Fredde åker på i teveserien Solsidan). Så för honom gick det bra. När vi gått halva rundan stod ett par kvinnor vid foten av en av de värsta älvbranterna  och tittade spänt upp mot toppen.  Kunde det vara ett djur eller nåt? En björn kanske? Men så hörde jag ett barnrop uppifrån toppen: “Jippiii! Nu är jag uppe!!! ” Det var ett barn som hade fått tillåtelse att klättra upp för hela branten och damerna viftade glatt upp mot toppen.

När försvinner det där, impulsen att rusa upp för branter? Själv känner jag inte minsta impuls. Jag är glad om jag lyckas flåsa runt älvpromenaden utan sträckningar i benen eller ännu värre, att hjärtat stannar. Men barn kan ju vara väldigt roliga. Jag har varit ute på en massa förskolor i vår, via ett projekt  som heter “skapande skola”. Sist berättade jag att jag älskade att klättra i träd när jag var liten. Och jag frågade dem; varför tror ni att stora slutar klättra? Alla var rörande överens om att om jag skulle klättra nu så skulle trädet braka eftersom jag var så tjock. Ett barn sa lite diplomatiskt att det var grenarna som var för smala för mej.

Så det är nog bra att jag lufsar runt älvpromenaden lite då och då i vår… Här ser ni branten och Benny på sin segway. Lockar branten?