Återblick – lördagstema

Så här inför nyår får temat bli “återblick” även om många kanske väljer att se framåt och gräva djupt i förhoppningarnas mylla för att vaska fram rejäla nyårslöften.  

 Mer rörelse och mindre intag av livets goda brukar vara lämpligt efter dagar av fet mat och godsaker. Själv hoppar jag över det här med nyårslöfte. Jag gör istället en återblick till en särskild augustidag när yngste sonen ringde mig där jag satt i bilen och frågade om modern kunde tänka sig att vara med i TV. Det skulle göras ett program på temat “Vi som diggar Elvis” och Lill-Elvis skulle vara ett litet inslag. TV-teamet tänkte sig en intervju hemma hos Lill-Elvis. 

Hemma hos Lill-Elvis! Men herregud! Det är ju HÄR. Hemma hos oss! SVT hem till vårt ostädade och fullständigt katastrofala ruckel! Då har vi ju tv-teamet “Rent hus” inbokade inom loppet av en vecka. För att inte tala om “Arga snickaren”! Jag höll på att styra rätt ner i diket. Jag ville INTE vara med i TV. Men till min stora och innerligt djupa glädje kom jag ihåg att trio Bas Fiol och Flöjt (där jag är flöjten) hade en bröllopsspelning i Ulriksdal just den dagen. På riktigt alltså. “Nejmen vad tråkigt, vilken ooootur”, sa jag med äkthet i rösten, “men ring och kolla med pappa”. Det blev lite tyst i luren. Det är intressant det här med barnen, hemma hos oss är det väldigt tydligt i vilka frågor man vänder sig till modern och vad man vänder sig till fadern om. Och sonen visste naturligtvis att fadern skulle känna sig lika bekväm med ett TV-team som en mask på krok ungefär. Men så klart att de var välkomna. “Essveté”. 

 Även om jag skulle vara borta den dagen, så jisses vad jag for omkring veckan före och spejade på allt pinsamt som en närgången kamera skulle kunna tänkas zooma in. Att renovera klart tills på lördag när man inte hunnit klart på tjugofem år var ju inte att tänka på.   Men vem vill att svenska folket ska se rakt in i ens skafferi bland silverfiskar och andra småkryp eftersom dörrarna ramlat bort tex?

 Nej, det fick bli en panikartad uppfräschning och placera övrigt inom ramen för “chabby chic” helt enkelt.  Det blev en märklig dag på alla sätt och vis. Nästan som om mitt panikartade beteende hade lyckats nedkalla katastrofkrafter över dagen. När TV-teamet körde in på gården och såg den vidsträckta Dalälven nedanför våra små ruckel, fick de en sån där “vision”, ungefär som “honom ska vi ha” i tjuren Ferdinand, fast det var Dalälven de fått syn på. Visionen var att de skulle zooma in hela härligheten ovanifrån, Lill-Elvis nere vid vattnet (vid den fallfärdiga bryggan) via en DRÖNARE, en liten filmkamera med vingar! Drönaren ringdes in omedelbums och snart surrade en monsterhumla omkring här hemma på gården bland kamerafolk och alldeles äkta nyfikna småhumlor.  

 Samtidigt pågick ett spännande scenario i Ulriksdals slottskyrka, där jag befann mig. Den lilla slottskyrkan var fylld av festklädda bröllopsgäster. Vi hade precis spelat Gotländsk brudmarsch till vilken brudparet vandrade in och prästen öppnade munnen för att påbörja bröllopsakten när brandlarmet gick. Prästen fortsatte gapa fast nu mer i förvåningens tecken. Ingen visste varför larmet gick men alla vet att när larmet går så sker det som måste ske, nämligen att brandkåren rycker ut, det spelar ingen roll om det brinner eller inte, eller om man är mitt i ett bröllop.  

 Ut ur kyrkan med brudparet bara, ut med präst, ensemble och alla gäster för att invänta brandkåren. 

Parallellt med detta surrade monsterhumlan ystert omkring på hemmaplan, som en kalv på grönbete, högt över Dalälven. Lite väl ystert kanske. Och lite väl högt.  För rätt som det var störtade den rakt in i en av de stora träden på andra sidan älven. Hur det än lirkades och trixades med styrspakarna från torra land satt monsterhumlan där den satt och det var bara att ringa – just det – brandkåren!  

  Här ser ni dem skymta som ett rött band bakom träden. Det fanns nämligen inte en möjlighet för dem att ta sig fram med bilar och stegar till trädet med monsterhumlan.  

En arborist, “professionell trädklättrare” fick ringas in från Västerås. Ser ni det där rödaktiga som skulle kunna uppfattas som en liten domherre i trädet… Det är alltså en äkta arborist, från Västerås. Monsterhumlan kunde nu lyckosamt lyftas ner och i Ulriksdal kunde brudparet lyckosamt bli vigda eftersom det inte brann någonstans.  

 Bas, Fiol och Flöjt fortsatte spela på båten som förde brudpar och gäster till festplatsen. Sen skulle vi få åka båt tillbaka till Ulriksdal. Men tjohej att vi fick! Det är mycket som ska klaffa till ett bröllop och här hade en liten länk brustit. Båten skulle nämligen vidare!  Inte tillbaka till Ulriksdal där vi hade bilen parkerad.

 Vi dumpades på en kajplats mitt i Stockholm i våra långklänningar, med fiollåda, flöjtetui och kontrabas! Kapten var dock en hygglig prick som via telefonen fixade fram en taxi som skulle rymma tre lagom tjocka tanter med miniorkester. Denna dagen – ett liv, som den gode Melker på Saltkråkan sa. Här får dekalen på taxibilens bakruta, den vi färdades tillbaka till Ulriksdal med, sammanfatta dagen: Och den som vill ha en fortsättning på det här inlägget ska titta på TV nyårsafton kl 21.00. Då kommer programmet “Vi som gillar Elvis” att visas. Och ser ni då en flygvy över Dalälven där Lill-Elvis zoomas in, kan det ju vara kul att veta att drönaren strax innan har orsakat både brandkårsutryckning och arborist från Västerås! Passar också på att tillönska alla Ett Gott Nytt År med denna lilla “återblick” från en augustidag 2015. 

Här nedan finns fler skribenter som gör återblickar denna lördag.

Anki
Helena
Karin
Karin på Åland
Klimakteriehäxan
Livsrummet
Musikanta
Olgakatt
Pensionären på ön
Pysseliten
Tove
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet

Så har det alltid varit – lördagstema

Så klart hade jag julen i åtanke när jag myntade detta tema för lördagen. På julen ska det vara som det alltid har varit. För så klart hajar vi till om tomten kommer i grön luva. Eller om man singlar ut hämtpizzor till alla på den ärvda julduken  istället för det sedvanliga julbordet. 

I gårdagens tidning var det ett helt uppslag om alternativa sätt att fira jul, underförstått tycks det finnas ETT någorlunda riktigt sätt att fira jul och firar man inte på rätta sättet så kan man fira alternativt. Man kan förstås undra om nån vet vad som är det där alldeles exakta rätta och alldeles riktiga sättet att fira jul på. Men en gran antar jag hör till det rätta sättet att fira jul. Jag antar att de flesta också har en särskild PLATS för granen. Men nu ska ni få höra. Så har det ALDRIG varit hos oss! Trångboddheten här hemma har alltid fört med sig en stor och livlig diskussion under första halvan av december. Nämligen: VAR SKA GRANEN STÅ?!?  

Det borde vara utom all rimlighet att släpa in ett stort träd i huset när fyra barn och två vuxna trängs på 50 kvm men konstigt nog har aldrig alternativet “strunt i granen” dykt upp. Jo näst intill, när gubben ett år föreslog att den skulle kunna stå ute på verandan. Det finns ett fönster ut till verandan så han menade att man ser ju granen inifrån. Och den lyser ju! Men han blev massivt nedröstad av alla inom loppet av två sekunder. Är du inte klok! Underförstått; det är väl helt självklart att vi ska släpa in ett stort yvigt träd i lilla stugan! Och dessutom hänga en massa saker i det som rasar i golvet varje gång man tränger sig förbi det! Verandan! Så sanslöst kallt och rationellt resonerat! Så klart har det stora trädet har släpats in vartenda år och ibland fått trängas med slagbordet som måste fällas ut för att alla ska rymmas att äta. Nittioåriga farmor (som behöver sitta på kortändan vid julbordet för att rullstolen ska få plats) har fått sitta halvvägs inne i granen under julmiddagen. Att ett och annat julpynt har fastnat i den silvervita julpermanenten och fått följa med hem till serviceboendet på kvällen får väl bara räknas som lite bonus på julfirande i hennes ålder. 

Vissa år är det istället julens TV program som fått betraktats genom grenverket, man får flytta runt lite julgransprydnader så de största julkulorna inte skymmer textremsan. Och förstås letat ut kommunens glesaste gran!

 Ett annat år fick granen stå i barnens rum. På den tiden hade de varsin “hörna” att förfoga över i detta husets enda rum (förutom det allmänna vardagsrummet). Någon av dem offrade sitt “hörn” under julsäsongen för att granen skulle få plats. Eftersom fyra barn och alla deras leksaker gör att man inte kan beträda golvet utan att riskera att lego eller andra smärtsamma material trycks upp i hålfoten, kom det sig att ingen vattnade granen det året. Däremot hade vi julgransplundring eftersom barnen inspirerades till detta av att ha granen i sitt rum. Vi tände en massa tomtebloss i granen för att göra det riktigt festligt. Jodå. Granen började brinna, den var torr som fnöske och vi fick gör en riktigt tjurrusning med den brinnande granen ut på gården. Festligt värre.

Jag vet inte hur normalt boende människor gör, har de en reserverad plats under hela året där granen får flytta in när det är dags? Det måste ju vara höjden av lyx att ha ett ledigt hörn i huset som bara är granens! För även om nu alla barnen har flyttat hemifrån så finns fortfarande inga tomma hörn här hemma och ingen plats reserverad för granen. Dessutom är barnen dubbelt så stora och ibland dubbelt så många. Men självklart ska vi släpa in ett träd även detta år. Och belamra det med små saker som rasar i golvet varenda gång nån tränger sig förbi. FÖR SÅ HAR DET JU ALLTID VARIT! 🙂  

 Nu vill jag önska er alla en riktigt God Jul för inom loppet av en vecka är det faktiskt jul! Och glöm för all del inte att vattna granen, var ni än har ställt den! Nedan kan ni titta in hos andra som denna lördag skriver över temat “så har det alltid varit”.
Anki
Helena
Karin
Karin på Åland
Klimakteriehäxan
Livsrummet
Musikanta
Olgakatt
Pensionären på ön
Pysseliten
Tove
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet

En salig blandning – lördagstema

Sitter och intar morgongröten, tänder det det tredje adventsljuset och konstaterar att det är dags för att avverka det tredje luciatåget denna vecka. “Barnens Luciatåg” vilket innebär Luciatåg med kyrkans barnkörer och barnen från barnverksamheten.

 Det brukar vara “en salig blandning” av utklädda figurer eftersom de yngsta väljer själva vad de vill vara. Tyvärr är det svårt att fotografera samtidigt som man leder kör så det fick bli en annan vinkling på temat “en salig blandning”, som undertecknad faktiskt föreslagit. (Var jag nu fick det ifrån!) Men bara jag ser mig omkring över morgongröten i det “nya” rummet här hemma, (det jag lade beslag på när sista ungen flög ur boet) så kan jag konstatera att det milt sagt blev en “salig blandning” på möblemanget. Men det är lite som Karin på Pettas sa, i svaret på en kommentar; egentligen är hela livet “en salig blandning i ett nötskal”. Och det har hon rätt i. För när man har traskat på ett bra tag omger man sig plötsligt med en hel del saker och ting från diverse epoker av ens liv. Ingenting passar ihop på det där “estetiska sättet”, åtminstone inte här hemma. Det är gammalt och nytt huller om buller. Och mest gammalt.

Den här gamla skänken köpte jag på tidigt åttiotal av en av mina lärare på musikhögskolan. De skulle flytta och behövde bli av med grejer. Jag skulle flytta in och behövde grejer. Skänken var rosamålad!!! Jag slabbade på med BUMS (nån som minns detta preparat?) och snart var den ren från färg, “avlutad”. Där avstannade projektet. I alla år har den stått undanställd och jag har inte kommit mig för med att vare sig ta itu eller göra mig av med den. 

Och tur att jag inte gjorde mig av med den, för titta vad fin den blev när jag väl skred till verket! Den ska stå i den blivande gäststugan som håller på att iordningsställas för hemvändande vuxna barn.

 Den här trädgårdsbänken kommer från samma epok. På den tiden hade gubben och jag ett pyttelitet torp utanför Piteå, en röd liten stuga (av den typen som vi samlar på) men utan vare sig el eller vatten. När jag tog min musiklärarexamen fick jag en stenlagd uteplats med hemmasnickrade trädgårdsmöbler som examenspresent av gubben. Det var väl en gullig examenspresent? Det här är en av bänkarna.  Den här sekretären har stått på vinden i säkert femton år på grund av platsbrist! Den kommer ursprungligen från min farmor Alva. Hon fick den av min farfar när hon fyllde trettio år och i en av de små lådorna låg en lapp om att hon ville att jag skulle ha den en dag.  Och nu står den här.

 Farmor Alva och farfar Bertil. Båda var folkskollärare, farfar körledare. Jag är väldigt glad över att sekretären står här hemma idag. Förvisso ska min stora stålgrå datorskärm stå där, så den drar väl ner det romantiska skimret en smula, men man kan ju se det som att skärmen och sekretären binder samman olika tider med varann.  Här är ytterligare en favorit som fått flytta hem. Farmorssoffan har jag ju berättat om förut men kolla in bordet framför!  

 Ser ut som ett  småtråkigt trist och fläckigt litet soffbord (vilket stämmer vid första anblicken) men kolla in vilket hokus pokus! Jag bara älskar detta bord. Med ett enkelt handgrepp vrider man bordsskivan ett halvt varv och lägger i en skiva. Plötsligt har man ett dubbelt så stort bord! Det är ett soffbord från sextiotalet, kommer från gubbens föräldrahem.

Inte nog med det. Varje “bordshalva” kan man nu lyfta upp så bordet blir högre och så går det att lägga i ytterligare ett par skivor. Hokus pokus! Det lilla soffbordet har förvandlats till ett jättelikt matbord!

   Jag är verkligen sjukt svag för såna här “trollerimöbler”. Farmorssoffan bakom bordet har jag ju berättat om förut. Den är ju också en trollerimöbel som med samma enkla handgrepp förvandlas till en säng. 

  Bli nu inte yra i mössan och tro att ni hamnat upp och ner. Det här är taket och inte golvet. Det ni ser är billiga trähyllor på stålkonsoller som fungerat som förvaring för barnens leksaker på den tiden de delade rum alla fyra och hade varsin “hörna” här inne. Lägg märke till den ursågade biten i hyllan rakt fram. En 160 bred loftsäng fick inte plats annat än att en del av hyllan sågades ur. Eftersom ingen unge var längre än 160 kunde de sova där alla fyra, fast på tvären så att säga. Hålet är nu ett nostalgiskt minne blott och äntligen har jag fått plocka fram mina älskade böcker. Böcker hade inte prioritet i värsta trångboddheten när barnen var små, förutom barnböcker då. 

 Mina sångböcker står staplade till vänster i en sån där modern “steghylla” som är väldigt praktisk eftersom den tar liten golvyta. Och sånt har jag alltid varit på jakt efter. Praktiska saker som tar liten plats. Jag måste ju få plats med ett piano! Utan piano skulle jag inte kunna tänka mig att vara! Det här pianot köpte jag när jag slutade musikhögskolan. Jag köpte det för flyttbidraget man fick på den tiden om man frivilligt valde att lämna Norrland för sydligare trakter. Det är inget särkilt “bra” piano men jag tycker om det, just för att det har följt mig under hela mitt vuxna liv. Och det går i alla fall att spela på. Och det är ju huvudsaken. Ja, det här är vad jag kallar en “salig blandning” i alla fall.  Och nu är det hög tid att kika in hos de andra som skrivit över samma tema! Här nedan har ni dem!

Anki
Helena
Karin
Karin på Åland
Klimakteriehäxan
Livsrummet
Musikanta
Olgakatt
Pensionären på ön
Pysseliten
Tove
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet

Övning ger färdighet – lördagstema

Denna decembermånad när andra advent står för dörren, ansvarar undertecknad för lördagstemaförslag. Mitt första förslag är “övning ger färdighet”. Jag är själv lite sent ute även denna “lördag” vilket beror på att jag har varit involverad i kommunens Luciakröning med mina körer och även övat med luciakandidaterna.

Så här förväntansfulla var de när det började bli dags. (Foto: Malin Kåll) Inte konstigt. Vi hade övat in andrastämmor och höga, ljusa toner som flera inte alls var vana vid. Det här är inga musikklasselever eller särskilt utvalda elever utan vanliga tjejer som även sportar och simmar och rider. Men några veckors övning en gång i veckan gav resultat. De frambringade både stämsång och klara höga toner lika bra som vilka musikklasselever som helst! När det gäller sång och musik är det väldigt påtagligt att övning ger färdighet. Men det är inte alltid roligt med träning. Jag tror det var Moraeus som sa på TV häromdagen, appropå att rekommendera musikeryrket till sina barn. “Tio år i ett övningsrum, hur kul är det? Kan man verkligen rekommendera det?” Ungefär så. Och för den som väljer musikeryrket är det som att kliva in i en bunker en oändlig massa timmar under väldigt många år för övning, övning och mera övning.  Här är sonen på väg in i sin bunker på musikhögskolan i Malmö.  Men självklart ger det resultat så småningom. Däremot kan man glömma det där med direkt tillfredställelse. Om det är värt det, må var och en bedöma. För egen del tyckte jag på den tiden det begav sig att det var förfärligt tråkigt att öva. Övat har jag. Men också gäspat mig igenom många övningspass. Jag hade nog kunnat bli väldigt en mycket bättre flöjtist om jag hade övat dubbelt så mycket. Då skulle jag kunna spela den här låten fort! 

Alltså; vi vanliga dödliga, som tycker det är förbannat trist att göra samma sak flera timmar om dan utan att det märks eller till synes blir bättre inom den närmaste tiden, helst samma dag eller varför inte meddetsamma? Får vi hanka omkring i livets villervalla okunniga och halvfärdiga, varken bra på ditten eller datten? Nja, helt hopplöst är det nog inte. Det här med “övning ger färdighet” kan nog appliceras på det mesta. Ta bara det här med föräldraskap till exempel. Som tas för något så självklart och givet och som bara ska gå av sig självt.Moders/faderskänslorna ska svalla och allt ska kännas naturligt fast man är med om något fullständigt omvälvande. Från ena dagen till den andra är en liten varelse plötsligt helt och hållet beroende av en i precis allt. Inte minsta möjlighet till ångervecka. Ingen medföljande manual. Varför skriker han!?! Kanske man inte ens känner sig som en mamma/pappa, bara som sig själv.  

 Och tänker att stackars detta lilla barn som inte kom ut till nån “mamma”, utan bara till en ung, omogen och oerfaren person. Men det är ju precis så det är.  
  Första gången, vad det än handlar om, kan inte vara något annat än första gången. Nåt annat ska man nog inte låtsas. Sen lär man sig förstås, i samspel med livet, i det här fallet i samspel med barnet självt. Några år senare och fyra barn klokare skrev jag en sång om detta, tonsatt av Andreas Norén.

TÄNK ATT JAG SKA BLI MAMMA
Tänk att jag ska bli mamma, som att bli någon annan, jag vet bara hur jag är min egen. Men att bli någon annans, ja att bli någons mamma…Jag vet bara hur jag är mig själv. Men så tänker jag nu att det är faktiskt du lilla barn som gör mig till en mamma. Och då blir det nog bra, du vet nog vad du vill ha och jag ska möta så bra som jag kan.

Ja jag måste fundera hur det är att bli flera och ta hand om en sån liten unge. Tänk om man råkar tappa, tänk att jag ska bli pappa, som att bli någon annan än sig själv. Men så tänker jag nu att det är faktiskt du lilla barn som gör mig till en pappa. Och då blir det nog bra, du vet nog vad du vill ha och jag ska möta så bra som jag kan.

Och då blir det nog bra, du vet nog vad du vill ha och vi ska möta så bra som vi kan! 
(Text Anna Risberg Musik Andreas Norén)

Lyssna på låten: Tänk att jag ska bli mamma

Den som vill lyssna kan klicka på länken ovan. Då hamnar ni på biblioteket i Nappköping där man kan lyssna på sången. Den som sjunger är min kompis Marina Ström. (Nappköping är den fiktiva staden i min barnbok Mot livets stora äventyr)

Nedan hittar ni övriga lördagsskribenter som skrivit både klokt och insiktsfullt om detta med “övning som ger färdighet”. Ha en fin vecka nurå när lördagen passerats med råge!
Anki
Helena
Karin
Karin på Åland
Klimakteriehäxan
Livsrummet
Musikanta
Olgakatt
Pensionären på ön
Pysseliten
Tove
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet