Semesteraktiviteter

Ligga och såsa och dåsa i hängmattan med en trave böcker och kaffetermos, till fågelkvitter och ljudet från grannens gräsklippare.  Ingen dum sysselsättning på semestern! Precis som en semester ska vara!

 Men så kom en liten regnskur och då tog jag en sväng upp på vinden för att leta efter videon. Jag ställde undan den någonstans i julas när kören skulle komma hem till oss på lite glögg. Att få in fyrtio pers på lika många kvadratmeter krävde sin planering. En korist per kvadratmeter närmare bestämt. Så vi ställde undan TV och video och fick en lång rad med sittplatser istället. Och den korist som hade kortast ben fick klämma ner sig i barnfåtöljen. Det blev helt perfekt!

 Men sen den dagen är videon försvunnen! Jag är säker på att jag ställde den på vinden. Men hur jag än har tittat så finns den inte där! I ett hem med lagom många saker där varje sak har sin plats tappar man inte bort en video. Och OM man gör man det, så går man bara runt lite i sitt välstädade hem och då ser man den genast.

Hahaha så tokigt, skrattar man och lyfter kanske upp den från golvet i sin IKEA garderob där man hade ställt den. Man ser den klart och tydligt, för där hänger bara några skjortor, lite glest och färgsorterat. Men nu bor inte jag i något välstädat hem. Jag bor i ett hem med alldeles för många saker och som är näst intill befriat på ordning och reda. Vår garderob kräver dessutom spännband för att hålla dörrarna stängda. Spännbandet Stadig från IKEA. Men nu när det mulnade på bestämde jag mig för att här skulle letas, en gång för alla.   

In i bråten bara med huvudet före! Japp, det stämmer, detta lilla fönster är dörren in till vinden. Nån annan ingång finns inte, så dykning med huvudet före är inte bara ett bra sätt, utan enda sättet! Och utan att jag begrep hur det gick till så befann jag mig plötsligt mitt i Värsta Stora Vindsröjningen. Fast besluten att fixa en IKEA vind så man hittar sin lilla videoapparat när man har tappat bort den, fylldes sopsäck efter sopsäck, dammsugaren gick varm liksom hela jag där jag gjorde saltomortaler fram och tillbaka genom det lilla vindsfönsteret. Helt otroligt vad man drar på sig! I en familj där alla är kreativa och skapande och dessutom bär på en “hamster-gen”, blir en mysig gammal vind ett vildvuxet inferno på bara några år!

Fulaste fyndet: Trodde först det var en råtta!  Kolla råttpälsen under lockarna. Dessutom började plötsligt svansen att sno som en propeller när jag drog i det lilla kopplet! Fruktansvärt! Batteridriven Barbiehund. Riktigt ful och grotesk leksak! Mest nostalgiska fyndet: Fyra hemsydda små dockor, en till varje barn, som barnens mormor Kickan sytt. Små, välpussade och lortiga dök de upp ur en låda. Vad de små varelserna varit med om uppe på vinden de senaste åren törs jag inte tänka på. Barnens morotspurékladdiga munnar som pussat på dockorna under åren måste ju ha lämnat sina spår och vindsmössen måste ha kännt doften på kilometers avstånd.

Jag googlar febrilt på “tvätt av walldorfdockor”… Bingo! De kan tvättas! I MASKIN till och med! MEN HELST INTE NÄR BARNEN SER PÅ, står det. Bäst att skynda sig innan den yngste kommer hem från sin musikkurs.

Och videon då, hör jag hur ni ropar…  Jag hittade den! Jag hade lagt den ordentligt i en låda. Men hur i hela friden ska man fatta att det ligger en video i en kartong för pedalbord? Inte ens jag som hade lagt dit den!

Men tack vare mitt tilltag att placera videon i en kartong för pedalbord kan jag nu visa upp en både diskret och avskalad IKEA vind! Fler som hamnat i röjartagen på semestern?

Äpplet faller inte långt från trädet…

Sjungom studentens lyckliga dar… hördes skalla över residensstaden Falun förra helgen. Särskilt vackert klingade den naturligtvis från Musikkonservatoriets balkong där yngste sonen gick ut. Här sjöngs den både flerstämmigt OCH vackert! Jag har ofta hört den sjungas ofrivilligt flerstämmigt, glatt och frejdigt men inte så njutbart kanske. Moderns röntgenblick lyckades zooma in sonen mellan ett par svarvade balkongpelare. Det var den sista studenten av våra fyra så lite nostalgiskt kändes det allt.

Om man nu granskar sonens studentmössa så ser man att den har en annan toning än kamraternas. Med tanke på föräldrahemmets nivå beträffande renlighet och städning skulle man vid första anblicken och på lite avstånd kunna tro att den har hunnit få ett lager damm över sig, men så är icke fallet. Äpplet faller inte långt från trädet. På samma sätt som fadern i förra inlägget började smida egna spikar för att spika fast trägolvet i gäststugan, så har sonen knåpat ihop sin egen studentmössa. Knåpat ihop är fel uttryck. Det är ingen papperslöjd det handlar om utan han har sytt den på maskin, alldeles på egen hand! På modernt språk kallas detta för DIY. Do It Yourself.

 Eftersom den där genen inte kommer från mig var jag mäkta imponerad. Men var hittade du den gula blomman? Sonen tittade på mig som om jag var tappad bakom en vagn. Gjort så klart! Men…hur visste du hur du skulle göra? Tittade på Olas mössa. Jaha… Man tittar lite här, provar lite, tittar lite där och så DIY!!! Men OM jag nu skulle ha dristat mig till att ha försökt, skulle undersidan av skapelsen vara ett virrvarr av trådar, ofållade fransiga kanter eftersom man ändå har den på huvudet hela tiden.  Vi lyfter på hatten….

 No comments!!!

Fler som sytt sin egen studentmössa? Med ett regnbågsmönstrat foder…

 Appropå DIY börjar följetongen “Gäststugan” gå mot sitt slut… Eller snarare mot sin början kanske.

 Med förenade krafter har vi lagt sista handen vid målningen av väggar. Här målar Englandsdotten panelen en sista gång. Till och med undertecknad blev betrodd att måla, men under gubbens stränga order om hur linoljefärg hanteras. Tunna, tunna lager färg som långsamt och omsorgsfullt stryks in längs träets färdriktning… Inget slabb och hafs alltså. Men resultatet kan vi kika på i nästa inlägg! Trevlig helg på er! (Här smattrar regnet på takplåten under snedtaket där jag sitter.)

Långsamhetens lov…

…sjunger vi här hemma. Om nån undrar. 

För inte så länge sedan skämtade en bekant att hon hade haft tankar på att skicka hit arga snickaren. Hem till oss och alla våra röda hus… Det är ju ingen hemlighet att vi aldrig blir klara. Och våra hus ligger alldles intill vägen längs en omtyckt och vacker promenadväg utefter älven, så det är inte omöjligt att fler har slagits av tanken. “Stackars människor”, kanske de tänker. Aldrig får de tummen ur och blir klara. Man skulle skicka dit arga snickaren så det blir lite fart på det hela.”  

 Jag har aldrig sett programmet “arga snickaren” man jag tror att det är en arg snickare som kommer hem och härjar med en för att man inte är färdig med saker och ting. Som sjunger deadlinens lov helt enkelt. Säkert bra sånger de med, men här hemma sjungs alltså långsamhetens lov. Det spännande med långsamhetens sånger, när alltså deadlinen är sekundär, är att nya idéer tillåts att träda över tröskeln.  Och ny kunskap med dem. Som när tanken dyker upp om det faktiskt skulle gå att göra egna stora fina klippspikar av ett gäng små klippspikar som ändå bara ligger och skräpar?  

  Den blivande gäststugan för hemvändande vuxna barn är nästan färdig men det saknas alltså lite större klippspik till de breda golvplanken. Det är där jag tror att arga snickaren öppnar munnen och skriker STOPP i lagens (deadlinens) namn! För självklart tar det längre tid att göra egna än att åka och handla en påse klippspik på något av de byggnadsvårdsställen som finns i faggorna. 

Eftersom arga snickaren aldrig dök upp, fast vi satt här och väntade, så åkte ässjan, stenkolet och ett gäng tillvaratagna småspikar fram en mulen och småtrist försommardag. Och vips (eller om jag ska vara ärlig, efter diverse svordomar och några misslyckanden) så fanns det spik så det räckte till golvet i gäststugan. 

 Arga snickaren får vråla bäst han vill om han kommer. Fint blir det och roligt är det när det blir “riktigt gjort”… Att gäststugan som de hemvändande barnen skulle sova i inte är färdig så här till sommarferierna är en annan sak. Och de hemvändande vuxna barnen är heller inte särskilt förvånade, de tar en filt och rullar ihop sig i nåt ledigt hörn, som de alltid har gjort. Fridens liljor på er!