Ekologi i Betraktarens öga… (Veckans “teman”)

Lördagstemat som jag brukar vara med och skriva på, fast jag sällan brukar lyckas pricka in dem på lördagar, har bytt namn. Nu heter det veckans tema. Det betyder att man har hela veckan på sig att skriva över en rubrik som någon har föreslagit. Passar mig mycket bättre, tänker jag glatt, även om jag vet att det inte är så himla noga med att få till det just på lördagen. Och så upptäcker jag att jag snart har missat att skriva över de TVÅ senaste rubrikerna de TVÅ sista veckorna! Det HJÄLPTE inte att byta namn! Så nu försöker jag att skriva i kapp lite. Det är bloggskribenten Olgakatt som har valt rubrikerna “i betraktarens öga” och “ekologiskt” som jag nu slår ihop till en, för att vara effektiv och rationell. Jag börjar med att upprepa förra veckans bild eftersom maskrosor är det mest ekologiska jag vet. Sen gör jag en liten abrovink om ingen har nåt emot det? 

Att vara körledare är en stor ynnest och en stor utmaning. Det är min huvudsakliga yrkesverksamhet nu för tiden, så när den här “betraktarens öga” spanar in ordet EKOLOGI som handlar om samspelet mellan de levande organismerna och den miljö de lever i, så hamnar jag i KÖREN! Att vara körledare är i högsta grad att stå framför levande organismer men också en miljö eller sammanhang.  Säj den körledare som inte har visioner för sin kör och för sitt arbete. (Om körledaren INTE hade visioner skulle det antagligen inte vara lika roligt att sjunga i kör.)

Körekologi handlar om att hela tiden växla fokus mellan visionen av det som ska göras/framföras…… och de enskilda sångarna som behöver förklaringar, tips och hjälp med sådant som verkligen inte är så självklart i musiken och ibland kanske helt nytt och ibland obegripligt.   Och då gäller det att stundvis släppa taget om visionen för att möta körsångarnas individuella behov av förklaringar och coaching genom noterna. Inte sucka och slita sitt hår, inte tänka vilka puckon man har i kören som inte ens kan sjunga en överstigande kvint eller pricka enklaste kvartintervall. Det utarmar vilken jordmån och tillväxt som helst. Allting går att lära bara man får lite tid på sig och för det mesta kan man hitta lösningar på svårigheter. Och detta “fokusskifte” mellan vision och körsångare är en jättespännande process tycker jag. Det är kanske det som gör att arbete med kör känns så kreativt och utmanande. Ibland kan vissa partier kännas helt oöverkomliga för sångarna, om de inte säjer det rakt ut så ser man det på deras förvirrade och tomma  blickar, eller att de frågar grannen “eh-fattade du vad hon menade?” Men så kommer den där magiska stunden när harmonierna börjar låta harmoniska och inte som tagna ur en Stephen King film, när saker börjar falla på plats och svårigheterna faktiskt löser sig! Musiken lyfter! Och inte bara den!Även den ekologiska körledaren flyger hem på lätta fjät! Ja, så här blev resultatet när jag skrev ikapp två rubriker i en! Ha en fin helg på er allesammans och nu är jag fit-for-fight för ett nytt veckans tema! Nedan har ni övriga temaskribenter!

Anki
Helena
Matfreaket
Karin
Livsrummet
Olgakatt
Tove
Pensionären på ön
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet

Därför odlar jag – eller inte… Lördagstema

Om lördagar är det ett antal bloggskribenter som brukar roa sig med att skriva på “tema” och det hängde jag på för ett par år sedan. Det är alltid roligt att få en liten utmaning, något man inte har hittat på själv. Om somrarna tar Temaskrivarna ledigt men nu är det höst och Olgakatt tycker vi ska skriva om varför vi odlar, eller inte. 

Som den fyrabarnsmor jag är tyckte jag en gång i världen att det skulle vara nyttigt för barnen med lite grönt. Maskrosor fanns i trädgården i överflöd, men något mer “riktigt”. Så jag började odlad sallad. Men snigelmammorna tänkte samma sak som jag;  inte maskrosor, något mer “riktigt”! Och det blev en enda lång tävlan den sommaren. När jag nån gång hann före snigelmorsorna så slank nån av deras telningar med i det gröna och tittade upp ur salladsskålen till middagen, varpå alla mina barn istället blev salladsvägrare. Jag gick över till järnrika jordgubbar istället. Nu fick jag tävla mot fåglarna och det där med att rensa blev heller inte av. Det ena odlingsförsöket efter det andra havererade, ofta för att själva framförhållningen gick i stöpet. Nämen oj, var det i MARS fröna skulle ner och idag är det få se…eh tjugonionde maj. Självförtroendet på området odling var till slut lika med noll.

Så det lilla landet fick slutligen gå till de “sälla odlingsmarkerna”. Ni ser bedrövelsen själva där det väntar på nån sorts åtgärdsprogram. Sedan dess har jag hållit mina fingrar i styr. Låtit dem som är duktiga på att odla fortsätta att odla och skörda sina läckra framgångar utan att tänka “jag vill också”! Jag är helt enkelt inte rätt person för att spela med i den där odlingsligan. Jag är ju bra på annat, som att röja med machete i älvslänten, eller gå som en tornado med svarta sopsäckar över vinden. Sysselsättning har jag inte brist på, så det där med odling släppte jag.

Tills jag i våras träffade Laban, en ensam kvarlämnad liten squashplanta på handelsträdgården. Och jag insåg att odling skulle  kunna innebära att sätta ner EN planta i EN lövkorg. Litet, kontrollerbart och fullt överkomligt. Squash är en väldigt trevlig frukt (eller grönsak kanske det heter). Jag såg för min inre syn hur jag skulle kunna slita tag i korgen och springa in i huset med Laban om fåglar och sniglar skulle anfalla. Så ljuv musik uppstod och jag slog till! 

Varje morgon när jag har klivit ut på förstutrappen med morgonkaffet har Laban hälsat gomorron med en stor gul blomma utslagen. Laban växte så det knakade så jag fick sätta en liten stötta bakom stammen. Och det dröjde inte förrän knubbiga små minisquash visade sig i korgen. Dessa växte sig stora undan för undan, samtidigt som nya gula blommor slog ut och nya små minisquash visade sig, i en aldrig sinande ström. Som jag har skördat squash! När jag har kommit hem från machetepasset i älvslänten har jag bara kunna gå loss på squashplantan. Okey då, kanske en lätt överdrift men säkerligen har Laban levererat en sju, åtta stora fina squash så här långt! Och nya är på väg! Så nästa år planerar jag att ha TVÅ korgar eftersom gubben har tittat lite surt på korgen hela sommaren. Han vill också vara bonde. Om gubben köper en egen planta i en egen lövkorg får ju Laban sällskap också. En fru rentav. Dagmar kan hon heta. Gubben och jag kommer antagligen att se ut som två övermogna squashfrukter i slutet av nästa sommar. 

Kanske får ni mer seriösa odlingsberättelser om ni tittar in hos nedanstående skribenter?  Lite osäker på vilka som är kvar i det sk lördagstemat, men det kan vara trevligt att göra ett besök i alla fall!
Anki
Helena
Karin
Karin på Åland
Klimakteriehäxan
Livsrummet
Olgakatt
Pensionären på ön
Pysseliten
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet