Musikens flyktighet…

Jag hörde en intervju med Iskramusikern Tuomo Hapala för flera år sen, där han reflekterade över musikens flyktiga väsen. Han sa att vi människor släpar runt på så mycket i våra ryggsäckar, men när det gäller musiken så uppstår den i stunden, den blir kanske inte heller exakt lika nästa gång vi spelar eller sjunger. Vi får uppleva den här och nu och sedan bara låta den försvinna.

Så en av de fina sakerna med sång och musik är kanske just att den uppstår i stunden men sedan försvinner, utan att lämna synliga spår. Jag tycker det är en fin tanke. Och tänker på min överfulla väska med alla papper när jag kliver in i körsalen. Tänk om jag skulle behöva släpa runt på själva musiken också! 😱 Ve och fasa.

Men som tur är gäller flyktigheten inte körsångare! De dyker upp en efter en när sommaren är slut, återtar sin plats i stämman och bidrar till gemenskap och sångglädje hela långa vintern. Från den yngsta som ännu inte hunnit fylla fyra, till de äldsta som passerat nittioårsstrecket. Är musiken ett flyktigt väsen, är körsångare verkligen inte detsamma. De är som solgula renfanor som lyser upp i vägrenen om hösten när mycket annat som blommar ger upp.

Och renfanan har jag dessutom hört att man kan ta in och torka och på så sätt behålla lite sommarkänsla under vintern. Så nu tänker jag faktiskt prova det inför kommande vinter. Så planen är att dessa små lysande knappar i korgen ska få pryda min ljuskrona i rummet hela långa vintern.

Tacksam över musikens flyktiga väsen (så jag slipper släpa på den) och körsångares trofasthet (som håller hela långa vintern), vill jag tillönska alla en fin fortsättning på september månad och inspirera att fylla på depåerna inför höstmörkret med körsång eller nåt annat. Men körsång är förstås svårslaget!