Familjen Is i kris, vår nya barnbok, har i grunden samma tema som vuxenboken jag beskrev i förra inlägget, men i en fantasivärld. Istappsbarnen Isabella och Isak sitter fast, precis som Amár, i en struktur som beskriver och bemöter världen på ett sätt som inte håller längre. Isak och Isabella har träffat Stella som ser på världen med andra ögon än de är vana vid hemifrån. Genom henne blir de bekanta med platser som de har fått lära sig är farliga och dåliga. Men som är riktigt roliga. Och så växer klyftan mellan det inlärda och det upplevda och skapar en inre konflikt. Så småningom leder det till nya steg. Amárs steg är krokiga och verkligen inte tvärsäkra. Inte Isabella och Isaks heller. Fram och tillbaka velar de hit och dit och vet varken ut eller in. Men kanske är det just den där vingliga krokigheten som gör vändpunkten så stark när den väl kommer. För den kommer, både i vuxenboken Stjärnlösa nätter och i berättelsen om istapparna i Familjen Is i kris.

Så hellre vingliga och krokiga utflykter än ingen rörelse alls, tänker jag. Och hellre långsamt och sävligt än inte alls inflikar Karlsson här bredvid. Ja, för alltid hamnar man nånstans och då får man väl flytta på sig om man hamnat fel säger Benny och för en gångs skull är vi helt överens.