Återblick – lördagstema

Så här inför nyår får temat bli “återblick” även om många kanske väljer att se framåt och gräva djupt i förhoppningarnas mylla för att vaska fram rejäla nyårslöften.  

 Mer rörelse och mindre intag av livets goda brukar vara lämpligt efter dagar av fet mat och godsaker. Själv hoppar jag över det här med nyårslöfte. Jag gör istället en återblick till en särskild augustidag när yngste sonen ringde mig där jag satt i bilen och frågade om modern kunde tänka sig att vara med i TV. Det skulle göras ett program på temat “Vi som diggar Elvis” och Lill-Elvis skulle vara ett litet inslag. TV-teamet tänkte sig en intervju hemma hos Lill-Elvis. 

Hemma hos Lill-Elvis! Men herregud! Det är ju HÄR. Hemma hos oss! SVT hem till vårt ostädade och fullständigt katastrofala ruckel! Då har vi ju tv-teamet “Rent hus” inbokade inom loppet av en vecka. För att inte tala om “Arga snickaren”! Jag höll på att styra rätt ner i diket. Jag ville INTE vara med i TV. Men till min stora och innerligt djupa glädje kom jag ihåg att trio Bas Fiol och Flöjt (där jag är flöjten) hade en bröllopsspelning i Ulriksdal just den dagen. På riktigt alltså. “Nejmen vad tråkigt, vilken ooootur”, sa jag med äkthet i rösten, “men ring och kolla med pappa”. Det blev lite tyst i luren. Det är intressant det här med barnen, hemma hos oss är det väldigt tydligt i vilka frågor man vänder sig till modern och vad man vänder sig till fadern om. Och sonen visste naturligtvis att fadern skulle känna sig lika bekväm med ett TV-team som en mask på krok ungefär. Men så klart att de var välkomna. “Essveté”. 

 Även om jag skulle vara borta den dagen, så jisses vad jag for omkring veckan före och spejade på allt pinsamt som en närgången kamera skulle kunna tänkas zooma in. Att renovera klart tills på lördag när man inte hunnit klart på tjugofem år var ju inte att tänka på.   Men vem vill att svenska folket ska se rakt in i ens skafferi bland silverfiskar och andra småkryp eftersom dörrarna ramlat bort tex?

 Nej, det fick bli en panikartad uppfräschning och placera övrigt inom ramen för “chabby chic” helt enkelt.  Det blev en märklig dag på alla sätt och vis. Nästan som om mitt panikartade beteende hade lyckats nedkalla katastrofkrafter över dagen. När TV-teamet körde in på gården och såg den vidsträckta Dalälven nedanför våra små ruckel, fick de en sån där “vision”, ungefär som “honom ska vi ha” i tjuren Ferdinand, fast det var Dalälven de fått syn på. Visionen var att de skulle zooma in hela härligheten ovanifrån, Lill-Elvis nere vid vattnet (vid den fallfärdiga bryggan) via en DRÖNARE, en liten filmkamera med vingar! Drönaren ringdes in omedelbums och snart surrade en monsterhumla omkring här hemma på gården bland kamerafolk och alldeles äkta nyfikna småhumlor.  

 Samtidigt pågick ett spännande scenario i Ulriksdals slottskyrka, där jag befann mig. Den lilla slottskyrkan var fylld av festklädda bröllopsgäster. Vi hade precis spelat Gotländsk brudmarsch till vilken brudparet vandrade in och prästen öppnade munnen för att påbörja bröllopsakten när brandlarmet gick. Prästen fortsatte gapa fast nu mer i förvåningens tecken. Ingen visste varför larmet gick men alla vet att när larmet går så sker det som måste ske, nämligen att brandkåren rycker ut, det spelar ingen roll om det brinner eller inte, eller om man är mitt i ett bröllop.  

 Ut ur kyrkan med brudparet bara, ut med präst, ensemble och alla gäster för att invänta brandkåren. 

Parallellt med detta surrade monsterhumlan ystert omkring på hemmaplan, som en kalv på grönbete, högt över Dalälven. Lite väl ystert kanske. Och lite väl högt.  För rätt som det var störtade den rakt in i en av de stora träden på andra sidan älven. Hur det än lirkades och trixades med styrspakarna från torra land satt monsterhumlan där den satt och det var bara att ringa – just det – brandkåren!  

  Här ser ni dem skymta som ett rött band bakom träden. Det fanns nämligen inte en möjlighet för dem att ta sig fram med bilar och stegar till trädet med monsterhumlan.  

En arborist, “professionell trädklättrare” fick ringas in från Västerås. Ser ni det där rödaktiga som skulle kunna uppfattas som en liten domherre i trädet… Det är alltså en äkta arborist, från Västerås. Monsterhumlan kunde nu lyckosamt lyftas ner och i Ulriksdal kunde brudparet lyckosamt bli vigda eftersom det inte brann någonstans.  

 Bas, Fiol och Flöjt fortsatte spela på båten som förde brudpar och gäster till festplatsen. Sen skulle vi få åka båt tillbaka till Ulriksdal. Men tjohej att vi fick! Det är mycket som ska klaffa till ett bröllop och här hade en liten länk brustit. Båten skulle nämligen vidare!  Inte tillbaka till Ulriksdal där vi hade bilen parkerad.

 Vi dumpades på en kajplats mitt i Stockholm i våra långklänningar, med fiollåda, flöjtetui och kontrabas! Kapten var dock en hygglig prick som via telefonen fixade fram en taxi som skulle rymma tre lagom tjocka tanter med miniorkester. Denna dagen – ett liv, som den gode Melker på Saltkråkan sa. Här får dekalen på taxibilens bakruta, den vi färdades tillbaka till Ulriksdal med, sammanfatta dagen: Och den som vill ha en fortsättning på det här inlägget ska titta på TV nyårsafton kl 21.00. Då kommer programmet “Vi som gillar Elvis” att visas. Och ser ni då en flygvy över Dalälven där Lill-Elvis zoomas in, kan det ju vara kul att veta att drönaren strax innan har orsakat både brandkårsutryckning och arborist från Västerås! Passar också på att tillönska alla Ett Gott Nytt År med denna lilla “återblick” från en augustidag 2015. 

Här nedan finns fler skribenter som gör återblickar denna lördag.

Anki
Helena
Karin
Karin på Åland
Klimakteriehäxan
Livsrummet
Musikanta
Olgakatt
Pensionären på ön
Pysseliten
Tove
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet

26. december 2015 av Anna
Kategorier: Kåserier, Lill-Elvis | Taggar: , , | 34 kommentarer

Kommentarer (34)

Lämna en kommentar

Obligatoriska fält är märkta med *


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.