Passerade bekantas veranda efter vägen. “Jag tycker att augusti månad är så vemodig på något sätt”, säger verandaägaren. “Fattar inte. Tänk att vi är här IGEN!” Och jag förstår precis vad han menar. Jag känner likadant. I morse när jag hoppade i vattnet (ok då, klättrade stelt ner i vattnet krampaktigt hållandes i stegen) var vattnet alldeles ljummet och istället för att bara njuta fanns det något annat där också. Något lite sorgesamt över att sommar och ledighet går mot sitt slut och hösten med arbete och studier närmar sig. Suck. Eller så är det bara verandaägaren och jag som känner vemod i Augusti!
Äppelkarten utanför ett av våra röda hus börjar växa sig riktigt stora och lingonen efter vägen hänger i små klasar (om än fortfarande gula) och grannen tar båten tidigt om morgonen för att vittja kräftburarna. Och ikväll ska jag leda allsång på jobbet och det är väl en helt lyxig start på en arbetshöst! Tänk att få sparka igång med sång!
Nä men! Har det flyttat in en kompost där! Det har jag ju inte sett!
Ja visst blev det fint! Stenläggningen sa tack o adjö och marcherade därifrån, komposten hyrde in sig samma dag! Tror Becca hade ett finger med i spelet…
Vemod är inte bara någon dålig känsla eftersom det också innebär att man haft det bra. Kram
Det har du alldeles rätt i Jenny, det har jag inte tänkt på. Det känns faktiskt lite bättre att istället tänka på att man har haft det väldigt bra:-)