Det finns flera sittplatser längs älvpromenaden. Så här ser en ut. Sittdelen är ett galler av rostfritt stål. (Antar jag – vi är ju i Avesta)
Den bär och släpper igenom på samma gång. Alla andra sittplatser är genomfuktiga och höstblöta. Inte denna. Eftersom regnet faller igenom. Det är bara att slå sig ner.
Jag tänker att vi människor skulle behöva vara lite mer som soffan. Släppa igenom saker som inte blir/blev bra – droppa – och gå vidare. Jag gillar den tanken. Och jag gillar soffan.
Så filosoferade jag, på den – kanske – sista älvpromenaden för hösten. Finns ju inga lysen längs älven och mitt på dagen blir det sällan promenader för min del. Så nu får det bli andra stråk och nya vyer.
Hej Anna!
Får jag låna din soffa och din text? Den var strålande fin! Har vän som behöver släppa igenom lite regn just nu!
Kram Lena
Självklart Lena, bara roligt med delade tankar och reflektioner 🙂 Kram
Vackert! Smart.
Ja, bara att slå sig ner fast det är blött 🙂 Himla smart.
Klokt tänkt, att släppa igenom saker, droppa och gå vidare. Göra avstamp och faktiskt låta händelser och människor passera. Blöta löv, eld efter småruggiga promenader, det är rätt mysigt med höst på något sätt. Kram
Ja, det är lite som med musik, om man inte spelar in den blir den inte kvar, den uppstår i stunden och det är det som kan vara så skönt ibland. Att slippa spara på allt. Och hösten ÄR härlig Jenny, eller hur, jag har eldat i vedspisen hela morgonen 🙂