Ett av mina yngre barnkörbarn deklarerade å det bestämdaste på årets första körövning att han INTE gillade hösten och INTE vintern. BARA våren och sommaren. Han till och med slog eftertryckligt med ena näven i den andra för att befästa sin åsikt. Jag tror inte han är ensam om att tycka det. Det finns en del sånger om vinter, det finns det. Men väldigt, väldigt många fler sånger om sommar. Kan det finnas ett visst samband måntro… 🤔
Men när världen ser ut så här om morgonen när man går till arbetet…
Och en ledig eftermiddag kan ägnas åt korvgrillning och varm choklad i snön…
Då känner jag mig väldigt nöjd med att vintern åtminstone visar sig från sin bästa sida så här i slutet av januari. Flera minusgrader och därtill nysnö med jämna mellanrum. Tack för det. Så här kommer avslutningsvis en sångtext till Vivaldis vintern (largo) för den som vill sjunga om vintern, i väntan på vår- och sommarrepertoaren!
Vivaldis Vintern, largo
Vintern är kylig och vitklädd.
Nu vilar allting tyst i snöbädd.
Och rimfrostens mönster slår ut på mitt fönster
som rosor så vita, som stjärnor i mörk vinternatt.
Nu är det mörkt, nu är det kallt,
nu är det tyst, nu sover allting
i väntan på att våren kommer åter…
Texten är en bland flera som jag skrev en gång för att lära barnen i skolan känna igen/skilja ut olika satser i Vivaldis årstider. Skriven av en som faktiskt gillar vintern! 😊
Så vad väntar ni på? Leta fram Vivaldis årstiderna, dra upp volymen och kör karaoke till vilken som helst av alla versioner som finns inspelade! Ett trevligt sätt att hålla värmen om inte annat. Ha en fin vintervecka!
Körsångarna måste åtminstone få tre, fyra veckor på sig för att damma av gamla stämmor och texter och repetera in nya sånger. För att inte tala om körledaren.
Varje kör som klingar vackert gör det för att kör och körledare har repeterat, nött, kämpat, upprepat och ibland slitit sitt hår, tills alla harmoniska pusselbitar faller på plats och skapar musik, mening och mersmak. Övning, övning och åter övning är svaret på allt som klingar bra. Nog om det.
Kören kommer att sjunga ett knippe finstämda sånger om livet och kärleken. Jag har med mig tvärflöjten och spelar några vackra musikstycken på tvärflöjt tillsammans med kollegan Irina på orgel. En timmes betraktelse som vi där framme tillsammans med folk i bänkarna får dela, utan att vi kanske ens känner varandra.
Jag hittade honom avsvimmad i jorden, bara för att jag visste att han skulle vara där nånstans. Nu ligger han i en hink och får vänta till våren innan han får se dagens ljus igen. Så tillvida jag inte plockar in honom i stugvärmen och knåpar ihop en liten tomtedress. Julmyran Göran har väl alla hört talas om?
Dels ska verksamhet igång rent praktiskt, vilket innebär att “ladda upp” låtar till alla grupper, från de allra yngsta i tre års åldern och hela vägen upp i åldrarna. Men de flesta av mina grupper förändras också varje termin, nya sångare ansluter, andra slutar och vissa gör uppehåll. 
De yngre barnen klättrar upp i nästa grupp och nya småttingar kommer till. Så det är ett sjå bara att hålla koll på alla deltagarlistor eftersom det handlar om många sångare. Det är väldigt roligt att det är många som vill sjunga men denna period rör jag ihop det mesta. 
Jag tappar nycklar, glömmer väskor, blandar ihop koder till lås och kort och blandar till och med ihop folk. 
Om nätterna drömmer jag att jag letar efter bilen; var-i-hundan-parkerade-jag-den och drömmer att jag bokar in ett möte samtidigt som jag ska öva med kyrkokören! Höststarten är som ett maskineri som gnisslar och skramlar och skär och vinglar innan det sakta börjar röra sig framåt. 
Men nu kan jag snart ta av “springskorna”. Deltagarlistorna börjar bli klara, den musikaliska visthusboden börjar fyllas på med inspirerande sånger och i almanackan börjar till och med ett och annat framträdande med körerna prickas in. Nu gäller det bara att hitta bilen! Var-i-hundan-ställde-jag-den-nånstans?
Javisst ja! Det var ju bara en dröm 😂
Tänker också på det när jag nu för tiden omger mig med en hel del unga vuxna och ungdomar som med viss fasa i sina unga röster konstaterar tidens gång och att de TJUGO, ja till och med de TRETTIO nalkas och smyger på dem bakifrån med tidens hesa flåsningar i nacken.
Då var man ju knappt torr bakom öronen! Och hade heeela långa livet framför sig! Här ser man att jag är så gammal att jag nästan håller på att tippa omkull i havet, får lov att stötta mig på min gamla arm, men titta vad nöjd och glad jag ser ut ändå! (Och då har semestern inte ens börjat!) En (ännu) äldre kvinna runt de 80, 90 åren sa, som jag gärna citerar för tidsneurotiska unga vuxna. “Tänk om jag hade vetat, när jag var 50, vad ung jag var!” 
Och inte var det förnöjsamheten som dök upp, inte hos mig i alla fall. Snarare missnöjet. Jag hade ju inte gjort någonting alls! 😱 😱 😱
Och jag då, vad säjer jag? Jo, jag säjer att tippar man inte ner i diket då och då, riskerar man att missa den rikedom som en lång och krokig levnadsbana innebär. Det är i diket det händer helt enkelt och halkar du ner i diket lite då och då ska du bara vara glad, då kommer du VARJE höst, så länge du lever, att ha en unik och förtrollande höstbukett i livets alla färger, att njuta av. Så inspirerad av Jediriddarna i Star Wars säjer jag härmed; “Må hösten vara med er”, alla gamla och unga medresenärer på livets krokiga stigar!
Men det var det dummaste jag hade kunnat hitta på. För det ska räknas och vridas och vändas och lyftas. Och TÄNKAS! Jag lovar, jag har stickat lika mycket baklänges som framlänges. Projektet är definitivt inte kompatibelt med extrem sommarvärme. Ibland har ju hjärnan känts som om den håller på att flyta iväg.
Dottern ryckte resolut ifrån mig stickor och garn, pillrade och lyfte och klurade, allt medan jag satt i ett hörn och svor ve och förbannelse över både värme och stickning. Men rätt som det var hade hon fått både mig och stickningen på banan igen! Tur att eldförbudet i Dalarna gjorde att jag inte eldade upp stickningen! Det hade annars kunnat ta en ände med förskräckelse! Eldfatet har faktiskt haft locket på nästan hela sommaren.
Och även om eldförbudet (i egen trädgård) är upphävt nu, fungerar det faktiskt lite bättre att räkna och vrida och vända och lyfta när termometern inte är fullt lika dramatisk i sina utslag! Även om jag för all del fortfarande stickar baklänges ganska så ofta.
Eftersom mitt liv till så stor del är fyllt av musik och alltid har varit, känner jag stor tacksamhet för det jag fått i musikväg av dessa båda musikpersonligheter. Min pappa spelade blockflöjt och lärde oss syskon att spela blockflöjt innan vi ens hade börjat skolan. 
Här har mina yngsta syskon lärt sig spela.
Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli. Vi var inte gamla när han lärde oss sjunga trestämmig kanon. Ljudbevis från en gammal rullbandspelare finns. En period drog han hem sångglada vänner en kväll i veckan, med mål att starta en kyrkokör. Från dessa körkvällar minns jag att det var väldigt mycket skratt och glädje. Och jag minns flera av sångerna. En av sångböckerna hittade jag på bokbörsen häromåret och beställde hem. Många lite tokroliga sånger faktiskt, den här minns jag särskilt…
Och pappas smittande skratt varje gång de kom till slutet på kanonsången, eftersom de aldrig lyckades få till det knepiga slutet. 
Så att sjunga var roligt och förenat med stor glädje. Det syns här där vi är ett par år äldre. Just på den här bilden ser pappa ovanligt allvarlig ut men jag och min syster, i pappas knä, ser desto gladare ut! Det kan också bero på att vi har på oss våra ljusblå klänningar med skära rosor som mamma sytt och som vi kände oss som prinsessor i! På samma sätt hade min farfar Bertil inspirerat och uppmuntrat pappa Sten-Bertil och hans bröder. 
Farfar var på sin tid skolkantor i Sveg och en starkt engagerad musikprofil. Här spelar han med min äldre bror Olov som idag är verksam som körledare i Sankt Görans församling i Stockholm. En av mina körsångare idag, som växte upp i Sveg, hade min farfar som körledare i sin ungdom! Det tycker både hon och jag är väldigt roligt!
Hon var min musiklärare på högstadiet men framförallt var hon lärare på musikskolan och hade jazz och rumbagrupper. Varje år satte hon upp en musikal på skolan. Hon la ner väldigt mycket tid och engagemang på det hon gjorde. Men hon förväntade sig samma tid och engagemang tillbaka. När jag gick i årskurs 9 satte hon mig på att skriva ner ett manus för årets musikal. Helt utanför skoltid. Läxor och skrivningar, det skulle skötas och prioriteras, det betonade hon noga, men musiken skulle behandlas likadant, sättas lika högt. Sån var hon. Hon räknade med oss på riktigt. 
Bara det att man fick komma hem till henne och rota i garderoben bland gamla konsertklänningar och skor och använda till maskerader och musikaler. Eva hade också musikaftnar varje terminsavslut i sitt hem, där privatelever från femåringar till trettioåringar fick spela för en publik av vänner och föräldrar. Det vankades alltid hembakt. Evas bullar smälte i munnen, mycket smör och mycket socker var hemligheten. Hembakad kung Oscar den andres tårta med smörkräm. Mmmmm….
Vi är MÅNGA som med tiden fortsatte på musikhögskolor och jag är övertygad om att Eva hade stor del i det. Hon har satt musikalisk prägel på väldigt många av oss som växte upp i Avesta under sjuttio och åttiotal. Och med tiden blev det dags för mina barn att spela för Eva! Pelle blev hennes sista elev, trots att hon då egentligen hade slutat ha elever, men även Pelle sökte vidare till musikskolor på jazzpiano med Eva som en av sina stora inspiratörer. Sjuttiotvå års åldersskillnad. Eva fortsatte spela hela sitt liv. 
Här en bild från hennes 93 årsdag. Vi bläddrar bland jazzstandards och i hennes röda anteckningsbok (den syns på flygeln) där hon hade sin repertoar nedtecknad. Hundratals låtar i olika tonarter och stilar. Hon bad oss bläddra på måfå och uppmana henne att spela något av det som dök upp. Jag tror vi höll på i två timmar! En till! En till! Det sporrade henne att se att låtarna fanns i fingrarna, även om känslan, när hon började spela låten, var att hon inte hade en aning om hur sticket, fortsättningen gick. Men fingrarna visste och ett leende sprack upp. Just ja, så där gick den!
Men eftersom ORDET ÄR FRITT så tror jag inte att det spelar så stor roll. Den här hösten ägnar jag en hel del tid åt att fördjupa mig i ett alldeles särskilt partitur. Jag och min kollega Heléne i grannpastoratet, kommer att sätta upp det stora kör och orkesterverket Carmina Burana i höst. Vi drog igång idén för ett par år sedan och nu fattar vi knappt att det börjar bli dags. Lite närmare om vad det är vi ska göra, ska få ett alldeles eget inlägg ganska så snart. 
Det här inlägget ska ägnas åt VÄGMÄRKEN. Och då får det bli vägmärken i ett partitur. För den oinvigde är ett partitur ett notblad där alla instrument och körstämmor löper parallellt över notbladet så att dirigenten ska kunna läsa allt som händer samtidigt. Det är detta som dirigenten har framför sig när hen dirigerar. Partituret fullständigt kryllar av olika sorts VÄGMÄRKEN. Det anger vilka som spelar på vilken rad, typ om det är cykelbana eller gångbana. De kan också tex ange hastighet, 40 eller 80 eller 110 precis som på vilken landsväg som helst. 
Men också hur starkt eller svagt man ska spela/sjunga och inte minst karaktärsdrag, som att spela lätt och studsigt, lekfullt eller rentav som om man ska gå till attack! 
Ibland kanske basisterna bara har trista gå-noter ett långt parti. Att då viska i mungipan till grannen att nu skiter vi i det här och hittar på lite roligare basgångar, är otänkbart. Det handlar nämligen om VÄJNINGSPLIKT. Alla kan inte kan braka på för fullt hela tiden utan det gäller att de olika instrumenten och sångstämmorna ibland håller tillbaka och ibland går framåt, så de olika stämmorna får briljera på olika ställen.
Så det är väldigt spännande att iscensätta ett musikaliskt verk. Det är inte bara noter. Musiken ska gestaltas, som vilken berättelse som helst. Sammantaget blir partituret porten ut i ett väldigt spännande landskap där ORDET ÄR FRITT utifrån de VÄGMÄRKEN som kompositören har satt ut (bland annat med hänsyn till VÄJNINGSPLIKT). 
Och därmed har jag levererat tre av september månads rubriker som 
Jag har farit hit och dit och inte varit särskilt mycket ledig. Arbetat på Sicilien med konfirmander en vecka i juni och en i augusti med en veckas tillhörande konfirmationsarbete vid varje hemkomst. Inspirerande och lärorikt.
Och där emellan en veckas turné med Bas, Fiol & Flöjt där vi bodde på vandrarhem i Stenungsund med spelningar på Tjörn och Orust. Och fortsatt spelande därefter i hemtrakterna. Och så helt nyligen fyra dagar på Gotland med kollegorna på Gotlands kyrkvecka. 
Bra föreläsningar, god mat, promenader längs havet och en och annan shoppingrunda hann vi också med! Sen blev det förstås rena ketchupeffekten vid hemkomsten, för då drog allt igång på en och samma gång. Körer med små och körer med stora, möten, förnyade kontrakt, röja bland pärmar och spännande höstprojekt som hänger på låset. 
Därtill sucka över alla sommarprojekt som inte alls hanns med! I år heller. Ska jag vara helt ärlig är det nästan lite skönt att det är höst. Att få komma tillbaka till lite rutiner. Lite ordning och reda. Jag behöver inte fundera över vad det är för dag. Jag vet precis när det är måndag, tisdag eller fredag. Underbart!
Sommaren är ansträngande. Det syns ju här! Vad som helst kan hända när som helst. Ingenting är som vanligt. Allt är ovanligt dag ut och dag in och ingen känsla för var i veckan man befinner sig. Det kan lika gärna vara fredag som tisdag. Usch! Nej tacka,vet jag hösten! 
Ordning och reda. Vart äpple på sin gren. Och Lars Forsells visa där jag bytt ut ordet morgon mot sommar, hotar ju med att det snart är morgon/sommar igen! Men än så länge är den på betryggande avstånd! Efter denna hoppingivande insikt vill jag å det varmaste önska er alla en fin start på hösten!
