Julsånger och Barnböcker

Nu rullar julvagnen, fullastad med tomtar, glitter, välkända julsånger och stämövning, stämövning, och mera stämövning. Stämövning är väl det närmaste “julstämning” man kan komma eftersom snö och kyla ännu lyser med sin frånvaro! Mest bara höstmörker så här långt, så det är faktiskt riktigt mysigt att få sjunga julsånger!

Jag har dessutom lastat vagnen med mina barnböcker! Det är tio år sedan den första Feelingkören startades, kören där alla röster platsar. Samtidigt gav jag ut min första barnbok, Mot Livets Stora Äventyr, med berättelser och sånger och ett par år senare ytterligare en barnbok. Senaste åren har jag inte haft särskilt mycket tid för att vara med i olika sammanhang och sälja, vilket är en förutsättning när man ger sig in i branschen “egenutgivning”.
Som här, på bokmässan i Göteborg, där jag och andra egenutgivare stod i en gemensam monter. Mina syskonbarn Harald och Britta kom dit och shoppade mosters böcker.

Men nu tänker jag fira de 10 åren med att sälja ut mina barnböcker. Allt i livet har sin tid. Om det blir fler böcker får framtiden utvisa. Nu är det sång och musik som gäller!

Den andra boken, Familjen Is i kris, spelade jag dessutom in som en adventskalender, typ ljudbok, i 24 avsnitt! Det var så mycket jobb med den att jag brukar låta den gå i repris här på hemsidan då och då. I år är det dags igen. Så håll utkik första december. Då släpper jag lös Familjen Is igen och vi får följa de två barnen Isabella och Isak och deras nyfikenhet på världen nedanför hängrännan där de bor i Gamla Stan i Stockholm.

Till dess får vi hoppas på lite jul-inspiration i form av frost och kyla i alla fall!

Minns i November…

“Minns i November den sköna September” är en strof från en sång med svensk text av Gösta Rybrant. En fin sång faktiskt. Men jag och många körledare med mig vet att följande text stämmer mycket bättre :”Minns i November den mörka December”, för November är tiden då körledare dyker djupt ner i diverse kartonger och arkiv efter julrepertoar. Och med anledning av detta brukar mina körsångare få ledigt under det sk höstlovet. Alla, utom kyrkokören. För i november, mina damer och herrar, står julens dörr på glänt! Åtminstone i den här branschen. Körsångarna måste åtminstone få tre, fyra veckor på sig för att damma av gamla stämmor och texter och repetera in nya sånger. För att inte tala om körledaren.

En kör är inte som att sätta i en CD skiva eller öppna Spotify, som en del verkar tro när man frågar om vi inte kan komma och sjunga veckan därpå eller rentav på torsdag! Eller om inte kören skulle kunna sjunga den och den sången när de ändå står där framme och ser fina ut! Varje kör som klingar vackert gör det för att kör och körledare har repeterat, nött, kämpat, upprepat och ibland slitit sitt hår, tills alla harmoniska pusselbitar faller på plats och skapar musik, mening och mersmak. Övning, övning och åter övning är svaret på allt som klingar bra. Nog om det.

Varför har inte den stackars kyrkokören fått ledigt kanske nån undrar? Jomen för att de jobbar ju bevars under Allhelgona! Jag tycker Allhelgona är en så fin högtid. Många kommer till kyrkorna för att minnas nära och kära som inte finns kvar i livet, för att höra stämningsfull musik och kanske meditera en stund över livet och döden.Kören kommer att sjunga ett knippe finstämda sånger om livet och kärleken. Jag har med mig tvärflöjten och spelar några vackra musikstycken på tvärflöjt tillsammans med kollegan Irina på orgel. En timmes betraktelse som vi där framme tillsammans med folk i bänkarna får dela, utan att vi kanske ens känner varandra.

Graven ovan är min fars, han gick ur tiden för drygt ett år sedan. Nu väntar vi bara på att den stora vackra stenen ska bli klar, den som han själv valde ut från sommarstället en av sina sista somrar.

November är ju också månaden när precis allt bör ha plockats undan i trädgården. Jag som är senfärdig har fortfarande lite krukor och pinaler kvar att ta reda på. Den lilla myran Göran tex hade trillat ner i rabatten och nästan försvunnit. Jag hittade honom avsvimmad i jorden, bara för att jag visste att han skulle vara där nånstans. Nu ligger han i en hink och får vänta till våren innan han får se dagens ljus igen. Så tillvida jag inte plockar in honom i stugvärmen och knåpar ihop en liten tomtedress. Julmyran Göran har väl alla hört talas om?

Ha ett fint avslut på den fina “ljushelgen”! Sen laddar vi för julen hörni!

Var-i-hundan-parkerade-jag-bilen?

Äntligen rullar all verksamhet igen. De första tre veckorna på terminen är alltid så “råddiga”. Jag far hit och dit och hinner inte sätta mig innan det dags att lyfta, bara för att jag glömt nåt! Dels ska verksamhet igång rent praktiskt, vilket innebär att “ladda upp” låtar till alla grupper, från de allra yngsta i tre års åldern och hela vägen upp i åldrarna. Men de flesta av mina grupper förändras också varje termin, nya sångare ansluter, andra slutar och vissa gör uppehåll. De yngre barnen klättrar upp i nästa grupp och nya småttingar kommer till. Så det är ett sjå bara att hålla koll på alla deltagarlistor eftersom det handlar om många sångare. Det är väldigt roligt att det är många som vill sjunga men denna period rör jag ihop det mesta. Jag tappar nycklar, glömmer väskor, blandar ihop koder till lås och kort och blandar till och med ihop folk. Om nätterna drömmer jag att jag letar efter bilen; var-i-hundan-parkerade-jag-den och drömmer att jag bokar in ett möte samtidigt som jag ska öva med kyrkokören! Höststarten är som ett maskineri som gnisslar och skramlar och skär och vinglar innan det sakta börjar röra sig framåt. Men nu kan jag snart ta av “springskorna”. Deltagarlistorna börjar bli klara, den musikaliska visthusboden börjar fyllas på med inspirerande sånger och i almanackan börjar till och med ett och annat framträdande med körerna prickas in. Nu gäller det bara att hitta bilen! Var-i-hundan-ställde-jag-den-nånstans?Javisst ja! Det var ju bara en dröm 😂

Det är i diket det händer!

Lätt att känna att sommaren är slut när man inser att det redan är mitten av augusti! För egen del innebär det att sista semesterveckan står för dörren och därefter tar vardagen vid igen. Tänker ibland hur lätt man låter sig förföras av försommarens grönska, av hägg, syrén, smörblommor, midsommarblomster, blåklockor, humleblomster och alla de andra skönheterna. Att det liksom är det som är sommaren. Den riktiga sommaren.

Men titta på den här augustibuketten! Här trängs den ena dikesblomman med den andra i en minst sagt färgglad kaskad. För det är i diket jag hittar dem på mina morgonpromenader när jag av ren trötthet vinglar av vägen rätt som det är och får med mig höstens skönheter upp!

Tänker också på det när jag nu för tiden omger mig med en hel del unga vuxna och ungdomar som med viss fasa i sina unga röster konstaterar tidens gång och att de TJUGO, ja till och med de TRETTIO nalkas och smyger på dem bakifrån med tidens hesa flåsningar i nacken.

Trettio, skrockar en gammal livsveteran! Då var man ju knappt torr bakom öronen! Och hade heeela långa livet framför sig! Här ser man att jag är så gammal att jag nästan håller på att tippa omkull i havet, får lov att stötta mig på min gamla arm, men titta vad nöjd och glad jag ser ut ändå! (Och då har semestern inte ens börjat!) En (ännu) äldre kvinna runt de 80, 90 åren sa, som jag gärna citerar för tidsneurotiska unga vuxna. “Tänk om jag hade vetat, när jag var 50, vad ung jag var!”

Men så klart, skrapar jag lite på tjocka barken som vuxit fram över tiden som gått, så minns jag nog den där tidsångesten som kunde infinna sig som ett ihåligt tjutande rätt som det var. Mycket handlade om prestation, vad hade man gjort med sin tid egentligen, med sitt liv, så här långt…

Och inte var det förnöjsamheten som dök upp, inte hos mig i alla fall. Snarare missnöjet. Jag hade ju inte gjort någonting alls! 😱 😱 😱

Fast det hade man ju. Svårigheten ligger nog i att lära sig SE det man faktiskt har gjort, de val man gjort och inte minst lägga ett värde i det. Alltid har man lärt sig något. Alltid har man betytt något för någon, alltid har man känt sig glad över något, sett fram mot något och så vidare. Men det är som att de där små enkla sakerna inte riktigt räknas som det riktiga livet.

Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat, påstod den filosofiske John Lennon. Livet är det som pågår medan du väntar på sådant som aldrig händer, säjer Kristian Anttila på samma tema.

Och jag då, vad säjer jag? Jo, jag säjer att tippar man inte ner i diket då och då, riskerar man att missa den rikedom som en lång och krokig levnadsbana innebär. Det är i diket det händer helt enkelt och halkar du ner i diket lite då och då ska du bara vara glad, då kommer du VARJE höst, så länge du lever, att ha en unik och förtrollande höstbukett i livets alla färger, att njuta av. Så inspirerad av Jediriddarna i Star Wars säjer jag härmed; “Må hösten vara med er”, alla gamla och unga medresenärer på livets krokiga stigar!

Sommaraktiviteter

Nu måste jag verkligen byta bild! Nytt inlägg med andra ord, efter flera månaders inaktivitet här på hemsidan. Jag kan inte påstå att inaktiviteten har gjort sig gällande på övriga områden. Men det är ju förskräckligt att ha kvar vår-vinter bilden från april månads inlägg, mitt i denna gastkramande högsommarvärme!

Så här kommer en härlig sommarbild! Förutom att “huppe i älva”, vad gör ni andra för att få hjärnan alert när termometern dag efter dag ligger och skälver ovanför 30 graders strecket?

Själv påbörjade jag en mönsterstickning. Ett trevligt litet semesterprojekt tänkte jag…Svalt, vitt, luftigt sommargarn… Men det var det dummaste jag hade kunnat hitta på. För det ska räknas och vridas och vändas och lyftas. Och TÄNKAS! Jag lovar, jag har stickat lika mycket baklänges som framlänges. Projektet är definitivt inte kompatibelt med extrem sommarvärme. Ibland har ju hjärnan känts som om den håller på att flyta iväg.

Dottern, som trots sin ringa ålder har stickat många fler mönster än sin mamma (som uppnått en aktningsvärd ålder), fick göra akututryckning en kväll när modern befann sig på gränsen till ett nervsammanbrott. Jag var färdig att elda upp projektet i eldfatet på gården, ta cykeln in till garnbutiken Lyckliga Nystan i Avesta och köpa nytt garn. Börja om från början helt enkelt. Dottern ryckte resolut ifrån mig stickor och garn, pillrade och lyfte och klurade, allt medan jag satt i ett hörn och svor ve och förbannelse över både värme och stickning. Men rätt som det var hade hon fått både mig och stickningen på banan igen! Tur att eldförbudet i Dalarna gjorde att jag inte eldade upp stickningen! Det hade annars kunnat ta en ände med förskräckelse! Eldfatet har faktiskt haft locket på nästan hela sommaren.Och även om eldförbudet (i egen trädgård) är upphävt nu, fungerar det faktiskt lite bättre att räkna och vrida och vända och lyfta när termometern inte är fullt lika dramatisk i sina utslag! Även om jag för all del fortfarande stickar baklänges ganska så ofta.

Så vi får se hur långt jag hinner på mönsterstickningen innan vardagen börjar rulla på igen. Jag har idag lagt ut startdatum för Feeling-körerna. Jag måste ju säja att det är myyyyycket lättare att sjunga än att sticka! 😂

Önskar er fortsatt härliga sommardagar och mitt hetaste tips i sommarvärmen är; ge er inte i kast med några projekt som kräver tankeverksamhet! Det kan sluta med eldsvåda!

Viva viva La Musica!

Två för mig stora musikinspiratörer har gått ur tiden senaste halvåret. I höstas min pappa Sten-Bertil Risberg och helt nyligen en av mina första musiklärare, Eva Engdahl. Eftersom mitt liv till så stor del är fyllt av musik och alltid har varit, känner jag stor tacksamhet för det jag fått i musikväg av dessa båda musikpersonligheter. Min pappa spelade blockflöjt och lärde oss syskon att spela blockflöjt innan vi ens hade börjat skolan. Här har mina yngsta syskon lärt sig spela.Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli. Vi var inte gamla när han lärde oss sjunga trestämmig kanon. Ljudbevis från en gammal rullbandspelare finns. En period drog han hem sångglada vänner en kväll i veckan, med mål att starta en kyrkokör. Från dessa körkvällar minns jag att det var väldigt mycket skratt och glädje. Och jag minns flera av sångerna. En av sångböckerna hittade jag på bokbörsen häromåret och beställde hem. Många lite tokroliga sånger faktiskt, den här minns jag särskilt…Och pappas smittande skratt varje gång de kom till slutet på kanonsången, eftersom de aldrig lyckades få till det knepiga slutet. Så att sjunga var roligt och förenat med stor glädje. Det syns här där vi är ett par år äldre. Just på den här bilden ser pappa ovanligt allvarlig ut men jag och min syster, i pappas knä, ser desto gladare ut! Det kan också bero på att vi har på oss våra ljusblå klänningar med skära rosor som mamma sytt och som vi kände oss som prinsessor i! På samma sätt hade min farfar Bertil inspirerat och uppmuntrat pappa Sten-Bertil och hans bröder. Farfar var på sin tid skolkantor i Sveg och en starkt engagerad musikprofil. Här spelar han med min äldre bror Olov som idag är verksam som körledare i Sankt Görans församling i Stockholm. En av mina körsångare idag, som växte upp i Sveg, hade min farfar som körledare i sin ungdom! Det tycker både hon och jag är väldigt roligt!

Och nu har alltså även Eva Engdahl gått ur tiden. Sveriges första kvinnliga jazzpianist som turnerade flitigt under 40 och 50 tal under namnet Marie Adams. Hon var min musiklärare på högstadiet men framförallt var hon lärare på musikskolan och hade jazz och rumbagrupper. Varje år satte hon upp en musikal på skolan. Hon la ner väldigt mycket tid och engagemang på det hon gjorde. Men hon förväntade sig samma tid och engagemang tillbaka. När jag gick i årskurs 9 satte hon mig på att skriva ner ett manus för årets musikal. Helt utanför skoltid. Läxor och skrivningar, det skulle skötas och prioriteras, det betonade hon noga, men musiken skulle behandlas likadant, sättas lika högt. Sån var hon. Hon räknade med oss på riktigt. Bara det att man fick komma hem till henne och rota i garderoben bland gamla konsertklänningar och skor och använda till maskerader och musikaler. Eva hade också musikaftnar varje terminsavslut i sitt hem, där privatelever från femåringar till trettioåringar fick spela för en publik av vänner och föräldrar. Det vankades alltid hembakt. Evas bullar smälte i munnen, mycket smör och mycket socker var hemligheten. Hembakad kung Oscar den andres tårta med smörkräm. Mmmmm….

Det speciella med Eva tycker jag så här i backspegeln, var just att hon inte behandlade oss som barn, utan som jämlika. När man spelade med henne var det “på riktigt”, inga tillrättalagda förenklade arrangemang utan ordentliga övningar i grupp och stränga tillsägelser om att öva hemma, sen var det konsert för publik. Hon räknade verkligen med oss. Den som har spelat och musicerat i Evas jazz och rumbagrupper med henne bakom flygeln har det med sig hela livet. Vi är MÅNGA som med tiden fortsatte på musikhögskolor och jag är övertygad om att Eva hade stor del i det. Hon har satt musikalisk prägel på väldigt många av oss som växte upp i Avesta under sjuttio och åttiotal. Och med tiden blev det dags för mina barn att spela för Eva! Pelle blev hennes sista elev, trots att hon då egentligen hade slutat ha elever, men även Pelle sökte vidare till musikskolor på jazzpiano med Eva som en av sina stora inspiratörer. Sjuttiotvå års åldersskillnad. Eva fortsatte spela hela sitt liv. Här en bild från hennes 93 årsdag. Vi bläddrar bland jazzstandards och i hennes röda anteckningsbok (den syns på flygeln) där hon hade sin repertoar nedtecknad. Hundratals låtar i olika tonarter och stilar. Hon bad oss bläddra på måfå och uppmana henne att spela något av det som dök upp. Jag tror vi höll på i två timmar! En till! En till! Det sporrade henne att se att låtarna fanns i fingrarna, även om känslan, när hon började spela låten, var att hon inte hade en aning om hur sticket, fortsättningen gick. Men fingrarna visste och ett leende sprack upp. Just ja, så där gick den!

Att musik inte är beroende av ålder och kanske snarare håller funktioner och sinnet vid liv har jag sett både på pappa och Eva. Vid tiden för filmklippet nedan är Eva 90. Likaså var pappa musikaliskt aktiv hela sitt liv. Viva viva la musica!

Så “viva viva” och stort TACK till två av mina främsta musikinspiratörer som lämnat över en klingande stafettpinne att förvalta vidare.

Här låter jag Eva sätta punkt med sluttonerna från Lulu´s back in town.

Veckans rubrik !

Jag brukar ju roa mig med att skriva över en bestämd rubrik lite då och då tillsammans med ett gäng andra skribenter, som för övrigt är listade sist i detta inlägg. Nu är jag inte så bra på att få till rubrikerna i rättan tid och allt som oftast smäller jag till med metoden ryska gummor, dvs fler rubriker i ett och samma inlägg. Eller fler klockor på samma stängel.Men eftersom ORDET ÄR FRITT så tror jag inte att det spelar så stor roll. Den här hösten ägnar jag en hel del tid åt att fördjupa mig i ett alldeles särskilt partitur. Jag och min kollega Heléne i grannpastoratet, kommer att sätta upp det stora kör och orkesterverket Carmina Burana i höst. Vi drog igång idén för ett par år sedan och nu fattar vi knappt att det börjar bli dags. Lite närmare om vad det är vi ska göra, ska få ett alldeles eget inlägg ganska så snart. Det här inlägget ska ägnas åt VÄGMÄRKEN. Och då får det bli vägmärken i ett partitur. För den oinvigde är ett partitur ett notblad där alla instrument och körstämmor löper parallellt över notbladet så att dirigenten ska kunna läsa allt som händer samtidigt. Det är detta som dirigenten har framför sig när hen dirigerar. Partituret fullständigt kryllar av olika sorts VÄGMÄRKEN. Det anger vilka som spelar på vilken rad, typ om det är cykelbana eller gångbana. De kan också tex ange hastighet, 40 eller 80 eller 110 precis som på vilken landsväg som helst. Men också hur starkt eller svagt man ska spela/sjunga och inte minst karaktärsdrag, som att spela lätt och studsigt, lekfullt eller rentav som om man ska gå till attack! Ibland kanske basisterna bara har trista gå-noter ett långt parti. Att då viska i mungipan till grannen att nu skiter vi i det här och hittar på lite roligare basgångar, är otänkbart. Det handlar nämligen om VÄJNINGSPLIKT. Alla kan inte kan braka på för fullt hela tiden utan det gäller att de olika instrumenten och sångstämmorna ibland håller tillbaka och ibland går framåt, så de olika stämmorna får briljera på olika ställen.Så det är väldigt spännande att iscensätta ett musikaliskt verk. Det är inte bara noter. Musiken ska gestaltas, som vilken berättelse som helst. Sammantaget blir partituret porten ut i ett väldigt spännande landskap där ORDET ÄR FRITT utifrån de VÄGMÄRKEN som kompositören har satt ut (bland annat med hänsyn till VÄJNINGSPLIKT). Och därmed har jag levererat tre av september månads rubriker som Tove är upphovskvinna till. ORDET ÄR FRITT, VÄGMÄRKEN samt VÄJNINGSPLIKT och i bästa fall har jag hunnit springa ifatt några av de andra skribenterna som listas här nedan.

Anki
Matfreaket
Karin
Livsrummet
Olgakatt
Pensionären på ön
Ulla-Minnatur
Tove
Ingrid Musikanta
Pettas Karin
Yvonne
Paula

Och kanske är det höst min vän …

En fin visa av Lars Forsell har texten; “Och kanske är det natt min vän, ja kanske är det natt… Men det betyder att min vän, det snart är morgon om igen…” I mitt huvud har jag senaste dagarna gjort om texten utan att tänka på det och sjungit höst istället för natt. Och sommar, istället för morgon. (Ursäkta Lars) Kanske för att det är SÅ tydligt att hösten verkligen är här efter en för min del lång och innehållsrik sommar. Jag har farit hit och dit och inte varit särskilt mycket ledig. Arbetat på Sicilien med konfirmander en vecka i juni och en i augusti med en veckas tillhörande konfirmationsarbete vid varje hemkomst. Inspirerande och lärorikt.Och där emellan en veckas turné med Bas, Fiol & Flöjt där vi bodde på vandrarhem i Stenungsund med spelningar på Tjörn och Orust. Och fortsatt spelande därefter i hemtrakterna. Och så helt nyligen fyra dagar på Gotland med kollegorna på Gotlands kyrkvecka. Bra föreläsningar, god mat, promenader längs havet och en och annan shoppingrunda hann vi också med! Sen blev det förstås rena ketchupeffekten vid hemkomsten, för då drog allt igång på en och samma gång. Körer med små och körer med stora, möten, förnyade kontrakt, röja bland pärmar och spännande höstprojekt som hänger på låset. Därtill sucka över alla sommarprojekt som inte alls hanns med! I år heller. Ska jag vara helt ärlig är det nästan lite skönt att det är höst. Att få komma tillbaka till lite rutiner. Lite ordning och reda. Jag behöver inte fundera över vad det är för dag. Jag vet precis när det är måndag, tisdag eller fredag. Underbart!Sommaren är ansträngande. Det syns ju här! Vad som helst kan hända när som helst. Ingenting är som vanligt. Allt är ovanligt dag ut och dag in och ingen känsla för var i veckan man befinner sig. Det kan lika gärna vara fredag som tisdag. Usch! Nej tacka,vet jag hösten! Ordning och reda. Vart äpple på sin gren. Och Lars Forsells visa där jag bytt ut ordet morgon mot sommar, hotar ju med att det snart är morgon/sommar igen! Men än så länge är den på betryggande avstånd! Efter denna hoppingivande insikt vill jag å det varmaste önska er alla en fin start på hösten!

Midsommarrapport! 

Tänk att midsommarhelgen redan är passerad, jag tycker aldrig att jag riktigt hinner med den, kanske för att jag är så dålig på att “fira” den. Bästa midsommaren, om man frågar mig, är att bara få ta det lugnt hemma, plocka lite sommarblommor och sätta i en glasburk, öppna ett par sillburkar, koka färskpotatis med dill och så hälla upp en liten nubbe. Sen är jag rätt så nöjd med firandet. Gubben är lika dan. Lika barn leka bäst. Sen jobbade jag ju, jag hade fullt upp med min nya roll som musikkompetent konfirmandledare! Men själva midsommarafton var jag faktiskt ledig! Hur var det att vara konfirmandledare på Sicilien då? I det senaste inlägget hade jag ju sån resfeber att jag till och med strök juldukar! Det blev en mycket innehållsrik vecka, intensiv så det förslog. Det första vi fick göra, jag och ungdomsprästen, var att bege oss till Vittoria för att införskaffa en gitarr! Ingen av oss kunde tyska eller italienska och de som hjälpte oss kunde inte engelska. Nu var ju inte gitarren beroende av det som tur var, så det gick ju att prova sig fram. Och medelhavet levererade förstås, det är helt otroligt vad mäktigt havet är, det bredde ut sig precis nedanför gården i Scoglitti där vi bodde. Här under taket hade vi våra arbetspass och tillbringade den allra mesta tiden. Många samtal utspelades om livet och döden, relationer och kärlek och vad dop, uppståndelse och korsfästelse kan betyda för nutidsmänniskan. Ibland blev det en tur in till byn för att konfirmanderna skulle få inhandla nödvändigheter som salta chips och läsk. Längre utflykter vävdes samman med lektionspassen. Som en tur till Etna…Här blev det högläsning av skapelseberättelsen och evolutionsteorin. Nu höll vi nästan på att blåsa bort så det kanske inte blev riktigt som vi hade tänkt oss. “Vaaaaa?” “Vaaaarde ljuuuuuus!!!” “Vi hööör inte!!!” Det var nästan så illa. Kepsar och papperslappar virvlade bort över Etnas toppar! 

En annan tur gick till templen i Agrigento. I hur hög grad dessa historiska vingslag engagerade tonåringarna är svårt att säga. Bad och lek hägrade förstås allra mest och de flesta dagar blev det tid för minst ett sådant pass. Annars hade det varit grymt! Och varje kväll log solen sitt allra varmaste rödaste leende och sa Gonatt, vi ses i morgon. Sen rullade den ner som ett rött litet klot bakom havshorisonten klockan 21 sisådär. Konfirmanderna rullade inte till kojs förrän bra många timmar senare! 

Efter den här innehållsrika veckan fortsatte konfirmandarbetet på hemmaplan och söndagen efter midsommar var det dags för nära och kära att sluta upp i den idylliska Grytnäs Kyrka där jag själv konfirmerades som ung. Och vi framförde sånger som vi övat in till tonerna från den i Vittoria inköpta gitarren (som dock lämnades kvar på gården inför kommande konfirmandgrupper).Men nu är alltså konfirmanderna ordentligt konfirmerade enligt konstens alla regler och vi som ledde det hela kan pusta ut (liksom konfirmanderna själva). Och nu står en efterlängtad semester och bankar på dörren. 

Fast det förstås, för den musikkompetenta konfirmandledaren väntar ett tiotal spelningar med Bas Fiol och Flöjt! Så det är bara att putsa upp silverflöjten och börja öva! 

Juldukar… innan juli ens har börjat! 

Ja, det är alldeles sant! Jag stryker juldukar! Men det har sina randiga skäl och rutiga orsaker. I morgon bitti tar jag och några kollegor från mitt jobb i svenska kyrkan vårt pick och pack och drar iväg till Sicilien med en grupp ungdomar. Konfirmationsläger står på agendan. Läger på Sicilien är något man har haft ganska länge men det är första gången jag följer med. Musikalisk kompetens står det i mitt pass. Att sjunga tillhör lägerlivet, inte minst på konfirmationsläger. Väldigt roligt att de släpar med mig, för lite motsträvig var jag till en början. Och det är här juldukarna kommer in.  Jag får sån förskräcklig resfeber när jag ska resa, jag är inte det minsta globetrotter. Jag stryker frenetiskt alla juldukar som legat i strykkorgen sen i julas. Putsar silver och koppar! Bara för att bearbeta de facto att jag ska ut och resa! Jag älskar att vara hemma. Jag sörjer att syrenerna kommer att vara överblommade när jag kommer hem. Min lilla favorit-ros har precis slagit ut. Och jag håller ju på med min nya uteplats! Och vem ska nu kriga mot sniglarna i sommarthrillern Sniglarnas Krig här hemma? 

Ja, ja, jag vet. Jag hör era samfällda rop om hur trevligt det kommer att bli.  Birger Sjöberg sjöng ju det ljuva Italien och de små citronträdens lov i sina visa “Jag längtar till Italien”. Så det ska bli riktigt väldigt spännande att se vad Italien kan erbjuda en som till och med föredrar att plocka sniglar på hemmaplan! 

En liten tröst inför resan är att den vita syrenen redan har börjat krokna efter regn och blåst. 

Men bortsett från själva resandet ser jag självklart fram mot att umgås med ett stort gäng unga i en hel vecka! Jag kommer att föryngras minst ett decennium!