Tänk att den äntligen är klar, filmen Brevet från Lillan! Det är något speciellt med att få ”lägga-sista-handen” vid ett projekt som man hållit på med länge. Mitt problem förra året var att sommaren tog slut innan jag hade hunnit filma alla sommarscener! Men nu är den alltså klar; Brevet från Lillan.
Lillan som vattnar och hoppas att pappa kommer hem innan sommaren tar slut.
Höstlöven singlade förvisso även i år när jag filmade Lillans första skoldag, men det blev ju bara effektfullt. Och ska jag vara helt ärlig togs den sista utescenen så sent som den 4 november. Men vilken scen i filmen? De tre första som gissar rätt kan få ett körarr på posten! 🥳 Kanske en anledning att börja sjunga i kör om du inte redan gör det.
Höst vid Dalälven.
Det här är ju också en presentation av ett körarr som jag skrev för några år sedan till min kör Cantores när vi skulle ha ett Fars Dags café och vi letade körsånger på pappa-tema. Vi hittade inte jättemånga, så då arrade jag Everts Taubes Brevet från Lillan.
Sjung en körsång på Fars Dag!
Eftersom sångtexten är så målande, som Taubes texter ofta är, blev det också en liten film. Och idag, Fars Dag 2021, är det premiär. Som en hyllning till alla pappor där ute, vare sig vi har dem kvar i livet eller inte.
Brevet från Lillan – Evert Taube – Dockfilm av Anna Risberg.
Hoppas ni får en fin stund med Brevet från Lillan! Och alla ni med barn och barnbarn; aktivera textningen i filmen, sjung med, och lär dem Brevet från Lillan, sången om Ellinor som skrev brev till sin pappa, långt innan mobilernas tillkomst. Ha en fortsatt fin söndag och Fars Dag!
Hösten handlar för min del om att dra igång diverse projekt och tuffa på i största allmänhet. Men hösten är ju också traditionellt sett tiden för att samla in, samla ihop och se över visthusbodarna inför vintern.
För min del har jag ett året-runt-växthus för idéer. Ett sorts ”skapar -växthus”. Växthuset på bilden är inte mitt, men mitt ”skapar-växthus” är inte helt olikt detta. Lite olika idéer i vänt på tillväxt, där vissa idéer tar sig, vissa kolavippar. Mitt idé-växthus behöver jag titta till emellanåt, så jag vet vad jag har på vänt. Hösten är den perfekta tiden för sådant.
En sådan ”idé på vänt” har länge varit att göra en dockfilm av Evert Taubes Brevet från Lillan. Jag har ett körarrangemang på sången som ska få ljuda i bakgrunden. Dessutom har jag en marionettdocka, perfekt i rollen som Lillan som skriver till sin pappa. Hon skulle få bada, plocka bär, börja i skolan, hitta en gran och titta på fågelungar tänkte jag mej. Allt som beskrivs i visan. Visst låter det roligt? Men allt gick i stöpet. Prokrastineringsfenomenet slog till. Fler än jag som är bekant med detta märkliga och irriterande fenomen?
I praktiken innebär det att när bärplockar-scenen skulle filmas så hade ju alla bär hunnit ramla av. Och bad-scenen var bara att glömma för isen hade börjat lägga sig. Fågelungarna hade blivit stora och flyttat söderut.
Dessutom hade marionettdockan vita kläder och jag upptäckte att det inte funkade så bra på film.
Så det blev kolavippen av den idén. Inte helt olikt mitt havererade miniväxthus ovan. Men jag bestämde mig snabbt att vända på steken och vara ute i väldigt god tid istället. Plan(t)era i tid och följa upp! Göra om göra rätt, helt enkelt. Jag lade upp en tidsplan på momangen så jag inte skulle missa bär och bad och allt annat. Så när vinbären var mogna ett år senare, dvs i somras, var kameran riggad och dockan ombytt och klar!
Och nu – i november månad – är filmen färdig! Lite småfix bara. Drottningen av Prokrastinerien har ett resultat, tro det eller ej!
Men resultatet får ni se först på Fars Dag, söndag 14 november. Då sjösätts filmen och ett skepp kommer lastat med Brevet från Lillan. En passande dag för ett brev till pappa. En hälsning till alla pappor och kanske mest till min egen pappa Sten-Bertil som gick ur tiden hösten 2017.
Jag gillar att begreppet kultur omfattar både odling, mylla och konstuttryck av olika slag. Spela, skriva, komponera (och teckna i viss mån) har jag nog alltid gjort, men odla, gräva och påta i jorden är ett nyvaknat intresse. Jag har väl sått ett och annat frö tidigare också men glömt det där med att vattna och gödsla. Och om det alls blev något, så har jag glömt att skörda. Så min odlingskarriär når inte ens upp till nivå medioker.
Tills för ungefär två år sen. Jag granskade mig själv med oerhörd förvåning där jag staplade pallkragar, fyllde upp med jord, petade ner frön, gödslade, pysslade, vattnade OCH skördade!
Och i påskas kunde jag till och med traska ner till pallkragarna och plocka in flera purjolökar som överlevt hela kalla vintern! Sånt gör en glad och får en att peta ner nya små purjolöksfrön. Självkänslan växer med skörden.
Och lite så fungerar även den andra kulturen. Den måste pysslas om, få egentid, energi och omsorg. Annars blir det som mina första odlingar. (Det här är min syster Karin som också skriver visor). Ibland händer det att mina visor dyker upp i nåt sammanhang där jag själv inte är med, stimpengar kanske ramlar in på kontot, eller nån berättar hur visan kommit till användning. Och då blir det som med purjolöken. Då vill jag genast ut och peta ner nya frön i det kulturella växthuset.
Purjolöken har jag redan ätit upp. Men som tur är finns visor kvar även om de används! Så här har jag glädjen att få bjuda på ”Sadla hästen” i en jazzinfluerad tolkning. Signe Öberg på sång, Anton Berndts på bas, Malte Wibell Ahlstedt på trummor och Pär Holmberg på piano. (Väldigt roligt att höra denna version, vilket fint samspel! Så TACK Signe, Anton, Malte och Pär för den 😃🎶
Sadla hästen – en visa om skillnad på möjligheter för flickor och pojkar… Även om det har hänt mycket på 100 år är världen fortfarande inte jämlik. Men i den bästa av världar är visan en dag helt ute och obegripligt konstig. 🎈
Vårvinter. Mitt emellan. Varken eller. Ibland stannar tillvaron upp och är liksom varken det ena eller det andra. Jag tänker på årstiden som den är just nu. Snön har nästan försvunnit, men marken är hård och luften kylig. Ingen tussilago i diket ännu. Och ganska mycket snö kvar, i alla fall i Axmartrakten. Mitt emellan. Varken eller.
Jag tänker på Covid-eländet. Nu vaccineras det för fullt, samtidigt som volymen på smittspridnings-larmet skruvas upp. Nej, vi är inte ute ur tunneln bara för att vaccinationerna har satt fart. Den som planerat att ge sig ut på ”aktivitetsvägarna” får vackert vända om. De är inte framkomliga. Ännu. Mitt emellan. Varken eller.
Och vad gör en körledare när körerna inte får komma. Jo körledaren hittar på sånt som körerna kan göra när dom kommer tillbaka. Men när påhitten är klara och körerna fortfarande inte får komma? Då är det bara att acceptera parkeringen av aktivitetsekipaget och fortsätta vänta. Mitt emellan. Varken eller.
Varsågod att parkera!
En som kom ut ur en sån här eländes tunnel var John Newton, född 1725. Han levde ett liv som inte direkt var att stoltsera med, men väl ute ur tunneln skrev han texten till en sång som har kommit att bli en av de mest älskade engelskspråkiga psalmerna. Amazing Grace. Hade den alls blivit skriven annars? Antagligen inte! Vi har sjungit den i Feel Good Körerna, men inte som folk är van att höra den. Mitt emellan. Varken eller skulle men kunna säja om vår version.
John Newton. Vad tänker du på?
Med vår version vill jag visa att det där med körsång är helt överkomligt. Jag lär ut en enkel låt med texten; ”Nu är vi här och här vi lär oss hur vi sjunger kör. Vi sjunger i kör och hör vad grannarna gör, så gör vi i en kör.” När vi sedan lägger till Amazing Grace är det plötsligt en körsång med stämmor och allt! Amazing Grace och samtidigt en annan sång. Både och …
Är glaset halvtomt eller halvfullt? 🤔
Så klart! Vad dum jag är! Det är ju som med det där glaset! Om det är halvfullt eller halvtomt? För tänk vilken härlig tid mars månad är. Att få uppleva både vinter och vår samtidigt! Och Covid-eländet; Ja, vi tvingas att stanna upp, men också att varva ner! Det är verkligen ingen självklarhet när hjulen väl är i rullning igen. Och Amazing … nog hörs den där vackra psalmmelodin i bakgrunden, trots allt! Så vi befinner oss inte i ett stillastående ”varken eller”. Vi befinner oss i ett expansivt ”både och”! Trevlig helg på er!
Tula är ett gammalt ord. När jag ”googlar” läser jag att det har haft olika betydelser beroende på var i vårt avlånga land vi befinner oss. I Dalarna tex kunde det stå för att fylla sej med brännvin.
Nu var det inte det jag tänkte när jag drog igång ”tula vallen” som jag kallar den gamla visan. Vi sjöng den i Feel Good körerna innan allt bommade igen och frös inne.
”Tula” i visans betydelse är snarare tungt knog. Valla djuren ensam i skogen, hungrig och knappt ha nån mat i påsen. Sången har figurerat i Tv-reklam för ett visst mobilnät, fast med annan text. Men i Feel Good gör vi den i original och hyllar därmed Alice Tegnér som skrev texten i slutet av 1800 talet. Och just i år mina vänner, är det 100 år sedan en gift kvinna blev myndig vid 21 års ålder. Tidigare blev äkta mannen målsman för henne.
Alice Tegnér föddes 1864. Som gift, hade hon inte förfoganderätt över sitt eget bankkonto. De pengar hon tjänade på barnvisorna Bä bä vita lamm, Sov du lilla videung, Ekorr´n satt i granen och väldigt många fler, tog hennes man Jakob hand om. När hon 1926 blev änka, tänkte hon att de slantar barnvisorna inbringat, skulle ge henne trygghet på ålderns höst. Men så var blev det inte. Kontot var tömt och förbrukat. Så nog har det hänt lite saker på 100 år. Ändå, ju äldre jag blir, ju kortare känns ett sekel!
Anna 5 år provar att åka skridskor på Mosjön i Malung.
Det var ju alldeles nyss jag var barn, i alla fall ”bara” 50 år sen. Femtio år till på det, så är vi uppe i 100. Då var min mormor Ingrid 19 år. Farmor Alva 12 och min mamma Kickan, (idag en pigg 89 åring), hon var inte ens född! Nej, 100 år är inte längesedan. Därför känns det bra och roligt att just i år sjösätta Tula Vallen ute i butiken som en liten hyllning till Alice och alla andra skapande kvinnor vid förra sekelskiftet, i ett enkelt arrangemang för kör. De fick inte alltid “smaka på smöret” av det de åstadkom. Där finns också en demoinspelning av hur arret klingar. Det går utmärkt att sjunga till ni som är sångsugna! Ni ”Feeling-sångare” kommer att känna igen er!
Extra roligt är att jag till demoinspelningen har fått låna Maria Hulthéns ”kulning” för att skapa lite ”tula-vall” känsla. Hennes syster Kristina sjunger i kören och av henne fick jag CD-skivan med kulningen på, en jättefin skiva som jag tror många av er skulle gilla. Tänk vad roligt om vi kunde engagera Maria att kula, spela och sjunga på vår nästa konsert Feeling-sångare! Det bestämmer vi redan nu tycker jag!
Jag ser verkligen fram mot ett kulturellt uppsving. Äntligen ska många fåglar få höras i skogen igen. Bas Fiol & Flöjt kommer att störta ut ur Covid-fångenskapen med den fina föreställningen om Alice Tegnér – Elsa Beskow – Anna-Maria Roos. Föreställningen hade premiär samma månad som Covid -19 satte klorna i hela kulturlivet, mars 2020. Och namnet på föreställningen; ”Smöret smakte jag aldrig”; den kommer alltså från visan Tula hem och Tula vall som också får inleda hela föreställningen.
Vi går mot en jul som kommer att gå till historien. Det tror jag de flesta skriver under på. Vi pyntar som vanligt, kanske har vi mer brått än annars att få upp stjärnor och ljus, för att klamra oss fast vid det som får vara lite vanligt i allt det ovanliga.
För körsångare och körledare törs jag nog säja att allt är extremt ovanligt. Att passera luciadagen utan ett enda framträdande IRL har jag nog aldrig upplevt. Och då har jag jobbat länge. Samtidigt har jag heller aldrig deltagit i så många digitala sammanhang. Och positiva sådana.
Det har blivit en tid att tänka i nya banor. Kanske vi ska fira jul här i år? På bryggan? Här finns ju en gran! Viruset får oss att stanna upp. Tänka om och inte minst vänta in (som jag utopiskt skrev om här i februari 2019). Vi befinner oss i ett unisont TACET, en musikalisk term som betyder tyst rätt och slätt.
När det står TACET som rubrik i kör eller orkesternoter är det bara att sitta stilla i båten. Låta bli att spela. Man befinner sig nämligen i ett sammanhang där tystnaden i det egna instrumentet har en funktion. (Trumpetare har ofta rubriken TACET i sina orkesternoter. Håll tyst. Det blir din tur snart.) Det är trist och långtråkigt. Fråga trumpetarna!
Men kanske är det lite så vi får se det. Just nu är det vård- och sjukhus personal som har fantastiska solopartier. Det är dom som har huvudrollen och vi ska inte göra det svårare för dem genom att sitta och småfippla på de egna strängarna under tiden bara för att det är så tråkigt att vara tyst.
Jag ser oerhört mycket fram mot att få sjunga med mina körer igen, det ska ni veta, alla där ute som tvingats till tystnad tillsammans med mej. Men för varje morgon kommer vi liiite närmare körstarten. Till dess låter vi Solister på Lasarett ha huvudrollen! Och så hoppas jag innerligt att ni alla får vara friska och får en fin jul trots allt. Stor julkram till Er alla!
Att hålla i och hålla ut. Fast så himla länge hade nog varken jag eller ni andra tänkt! Men här står vi och kan inget annat! Sjunga tillsammans har plötsligt blivit en hälsofara…. Klamra sej fast vid detta faktum känns som det enda vi kan göra i detta läget och fortsätta hålla i och hålla ut…
Greta klamrar sej fast
Men det känns verkligen SÅ trist att börja hösten utan den glädje som körsången för med sig. Glädjen över att ses igen, över alla nya sånger, gamla sånger vi älskar och vill sjunga igen och igen och inte minst det flöde och den ”energiboost” som sången ger!
Vi får hålla tummar för en fin höst där vi kan ströva runt i naturen och njuta av livet på andra sätt. Och för varje vecka komma liiite närmare stunden när vi äntligen får ses och sjunga igen. Gissa om jag ser fram emot det!
Jag får tills vidare, i min ”kör-karantän” hålla tillgodo med dessa keramikfigurer som jag har fått av mina körsångare!
Som sagt, det gäller att vända på kuttingen när ingenting är som vanligt. Men att köra kör på distans är inte lätt! I en av körerna spelar vi in stämmor via gemensam grund, som sen mixas ihop. Roligt, men det kommer inte i närheten av det som körsång bygger på; det kollektiva samtidiga musikaliska uttrycket där man delar både puls, andning och upplevelse i ett och samma ögonblick. Teknik och digitalisering kan dock skapa roliga alternativ när de vanliga dörrarna är stängda.
Just i ett sånt läge kom Nallekören till. Barnen skulle ju ha något också och kollegan Lina föreslog barnsånger att lägga ut på pastoratets Facebooksidor. Barrikerad hemma mot omvärldens smittorisk som jag är och den långtråkighet som är följden av enbart administrativa arbetsuppgifter, slog jag upp dörren till vindsförrådet och rotade fram ett gäng gamla nallar efter de utflugna barnen. Och plötsligt blev livet lite roligare igen. Jag startade en ny kör! Nallekören!
Nallekören sjunger om Bonden i vår By
Äntligen något roligt att göra! Jag rotade fram den ena leksaken efter den andra och snart levde gubben och jag i ett kaosartat leksaksinferno där Nallekören invaderade hela stugan! Vi snubblade över nallar och leksaker vart vi än gick och vad vi än skulle göra. Jag insåg snart att den här kurvan inte skulle planas ut över tid (som vissa andra kurvor) utan behöva en intensiv topp en begränsad tid för att inte delar av familjen skulle bryta samman över att hemmet svämmade över av leksaker igen.
Tolv avsnitt med sånger blev det för barnkörer och barnverksamhet, som lite plåster på coronaeländet. Och nallarna får både sova över på läger och grilla korv som avslutning på nalleterminen. (Ser ni att dom har pyjamas och tandborste med sej.)
Summa summarum; gör dig aldrig av med en nalle. För med nallar vet man aldrig, de kan behövas när man minst anar det. Så du som just nu saknar körsång och andra livsnödvändiga saker, plocka fram din gamla Nalle och gå med i Nallekören. Vem vet, kanske får det molnen att skingra sig och visa upp en blå sjömansbyxa i horisonten!
Aldrig hade jag väl kunnat ana, när jag skrev mitt förra inlägg, vad som som väntade oss alla! Alla mina vuxenkörer inställda från förra veckan och framåt. Feel Good körerna till och med avslutade för våren. Det blev bara en ”halv” körtermin i vår. Så snopet! Så trist! Och vi som hade laddat med sånger om fåglar av alla de slag och som skulle utmynna i en stor konsert med allsång på Avesta Teater 9 maj under rubriken; ”Nu har vi fått pippi!”
Nu gäller det att inte bli lamslagen. Om det går. Försöka ”vända på kuttingen”. Kutting, är ett träkärl där man förvarade blöta varor, typ som en kagge. Att vända på kuttingen är att tänka nytt när kaggen är upp och ner. Om jag nu inte kan förvara vätska i denna, vad kan jag ha den till då? Vardagen har på ett par veckor blivit upp och nervänd för alla. För egen del har jag faktiskt börjat vända på kuttingen och funderar som bäst. Hoppas ni andra hänger på!
Vadå leverans av varor? Greta vänder på kuttingen!
Dotterkatten Greta kan det där med att vända på kuttingen. Vi fick hem varor till verkstaden i en kartong. Inom en kvart hade Greta lagt beslag på den. Att det låg småsaker kvar i botten tog hon inget extra för.
Och hörrni det här med toapapper då? Läste i tidningen i morse: Hovet försöker bortförklara att de hamstrat toapapper: – Äsch, vad är väl en bal på slottet …?
Själv har jag dessvärre inte köpt en enda extra rulle. Kommer det att straffa sej måntro? 🤔 Men jag räknade ju efter nån gång att jag träffade runt 250 sångare per vecka. Om det skulle bli kris kanske jag kan skicka ut en förfrågan om 1 m från var och en av er? Då borde jag klara mej, eller hur? Och ni med väl? 😂 Ha det så bra det går nu, alla där ute och glöm inte att se över era kuttingar, då kommer det att hända fina saker också, i allt Corona elände.
…är precis påbörjat. Ett helt nytt år! Som att vända blad på en väl tummad (i mitt fall) bok. Vad ska det nya året bära med sej för nya spännande musikaliska äventyr måntro? Ett vet jag. Vi gör en repris på det färgsprakande Carmina Burana som gjordes i Folkärna kyrka 2017. Då höll taket på att rasa ner så byggställningar fick trängas med publiken i bänkarna. Nu blir det i en nyrenoverad kyrka. Men det sker ju först i november. Lååååångt dit bevars! Nu är det januari. Inte för man kan tro det. I skrivande stund smattrat regnet på taket! På promenaden häromdagen såg jag videkissar i vägrenen.
Och första veckan efter nyår idkade jag trädgårdsarbete ute, klippte rent i katastrofslänten och krafsade upp ett kilo jordärts skockor ur jorden.
Ja en smula märkligt, men jordärtsskocks-soppan blev god! Och till veckan som kommer drar Feel Good Körerna igång igen! Tur att nånting är som vanligt i alla fall. Och en riktigt god fortsättning på tjugotjugo alla mina vänner!
