Därför odlar jag – eller inte… Lördagstema

Om lördagar är det ett antal bloggskribenter som brukar roa sig med att skriva på “tema” och det hängde jag på för ett par år sedan. Det är alltid roligt att få en liten utmaning, något man inte har hittat på själv. Om somrarna tar Temaskrivarna ledigt men nu är det höst och Olgakatt tycker vi ska skriva om varför vi odlar, eller inte. 

Som den fyrabarnsmor jag är tyckte jag en gång i världen att det skulle vara nyttigt för barnen med lite grönt. Maskrosor fanns i trädgården i överflöd, men något mer “riktigt”. Så jag började odlad sallad. Men snigelmammorna tänkte samma sak som jag;  inte maskrosor, något mer “riktigt”! Och det blev en enda lång tävlan den sommaren. När jag nån gång hann före snigelmorsorna så slank nån av deras telningar med i det gröna och tittade upp ur salladsskålen till middagen, varpå alla mina barn istället blev salladsvägrare. Jag gick över till järnrika jordgubbar istället. Nu fick jag tävla mot fåglarna och det där med att rensa blev heller inte av. Det ena odlingsförsöket efter det andra havererade, ofta för att själva framförhållningen gick i stöpet. Nämen oj, var det i MARS fröna skulle ner och idag är det få se…eh tjugonionde maj. Självförtroendet på området odling var till slut lika med noll.

Så det lilla landet fick slutligen gå till de “sälla odlingsmarkerna”. Ni ser bedrövelsen själva där det väntar på nån sorts åtgärdsprogram. Sedan dess har jag hållit mina fingrar i styr. Låtit dem som är duktiga på att odla fortsätta att odla och skörda sina läckra framgångar utan att tänka “jag vill också”! Jag är helt enkelt inte rätt person för att spela med i den där odlingsligan. Jag är ju bra på annat, som att röja med machete i älvslänten, eller gå som en tornado med svarta sopsäckar över vinden. Sysselsättning har jag inte brist på, så det där med odling släppte jag.

Tills jag i våras träffade Laban, en ensam kvarlämnad liten squashplanta på handelsträdgården. Och jag insåg att odling skulle  kunna innebära att sätta ner EN planta i EN lövkorg. Litet, kontrollerbart och fullt överkomligt. Squash är en väldigt trevlig frukt (eller grönsak kanske det heter). Jag såg för min inre syn hur jag skulle kunna slita tag i korgen och springa in i huset med Laban om fåglar och sniglar skulle anfalla. Så ljuv musik uppstod och jag slog till! 

Varje morgon när jag har klivit ut på förstutrappen med morgonkaffet har Laban hälsat gomorron med en stor gul blomma utslagen. Laban växte så det knakade så jag fick sätta en liten stötta bakom stammen. Och det dröjde inte förrän knubbiga små minisquash visade sig i korgen. Dessa växte sig stora undan för undan, samtidigt som nya gula blommor slog ut och nya små minisquash visade sig, i en aldrig sinande ström. Som jag har skördat squash! När jag har kommit hem från machetepasset i älvslänten har jag bara kunna gå loss på squashplantan. Okey då, kanske en lätt överdrift men säkerligen har Laban levererat en sju, åtta stora fina squash så här långt! Och nya är på väg! Så nästa år planerar jag att ha TVÅ korgar eftersom gubben har tittat lite surt på korgen hela sommaren. Han vill också vara bonde. Om gubben köper en egen planta i en egen lövkorg får ju Laban sällskap också. En fru rentav. Dagmar kan hon heta. Gubben och jag kommer antagligen att se ut som två övermogna squashfrukter i slutet av nästa sommar. 

Kanske får ni mer seriösa odlingsberättelser om ni tittar in hos nedanstående skribenter?  Lite osäker på vilka som är kvar i det sk lördagstemat, men det kan vara trevligt att göra ett besök i alla fall!
Anki
Helena
Karin
Karin på Åland
Klimakteriehäxan
Livsrummet
Olgakatt
Pensionären på ön
Pysseliten
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet

04. september 2016 av Anna
Kategorier: Allmänt | Taggar: | 22 kommentarer

Kommentarer (22)

Lämna en kommentar

Obligatoriska fält är märkta med *


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.