Härom morgonen skulle jag ha behövt en mistlur som visade vägen under min springtur, så dimmigt var det! Verkstan, ett av alla våra röda hus, låg inbäddad i dimma.
Änderna kurade morgontrötta vid älvkanten. Hela älven var täckt av dimma. 
Det är en speciell känsla med dimma.
Inte konstigt att man i gammal folktro såg älvor som dansade. Eller att Carl Nielsens flöjtmusik “Dimman lättar” är så magisk. 
Till och med själva ordet känns lite mystiskt. Dimma. Mitt lyriska sinne fick ett abrupt uppvaknande när jag kom hem och duchvattnet var slut. Det blev till att kravla ner i älven. Kanske sommarens sista dopp. 
Vattnet var fortfarande varmt. I alla fall varmare än det kalla i kranen!
Hej, tittade in på din blogg för första gången och upptäckte dina fina bilder av ett dimmigt landskap. Och bryggan! Fint att du kunde ta ett sista dopp.
Hej Eva! Vad roligt att du tittar in och roligt att du “hejar”, det är jätteroligt att få påhälsning:-) Ja, det var en härligt dimmig morgon och förmodligen sista doppet som sagt! Kram
så vackert och vad skönt med ett dopp. Kram
Ja, visst är det fint när det här “höstdimmiga” kryper inpå! Men denna morgon Jenny är jag rätt glad att det finns varmt duchvatten:-) Kram
Så vackert!
Hoppas dina ljus kommit fram som de ska…
Kram
Det är SÅ fina ljus Anna, de kommer att synas här i ett inlägg snart har jag tänkt. Och ett har jag gett bort i present idag:-)