När juldagsmorgon glimmar… Denna juldagsmorgon glimmade inte bara den vita snön här hemma, utan även en gnista från varmluftspistolen. Första gången för denna vintersäsong! Och fler lär det bli. Jag ska strax förklara.

I ett av våra röda små hus finns ett… jag kallar det “katastrofutrymme”. I familjemun kallas det för “garderoben”. Jag ska snarast återkomma till detta område i några inlägg, som en kontrast till alla myshörnor så här i juletid. Alltid blir någon tröstad. “Garderoben” hos oss är den del av hemmet som Gud glömde. Där fryser kallvattenröret så fort termometern passerat ett visst antal minusgrader och det handlar absolut inte om några extrema väderförhållanden. Det innebär i klartext att när man vrider på vattenkranen i köket för att fixa morgonkaffet, så kommer inte en droppe vatten. Såvida man inte först värmer upp röret med en varmluftspistol!

Inget man slår klackarna i taket över när man först av alla har hasat ner i tofflorna för att slå eld i spisen och röja upp bland julklappspapper, tomma knäckformar, urdruckna glas och andra rätt så trevliga spår efter en helt vanlig julafton. Jag hade faktiskt sett fram emot att stoppa ner händerna i en varm diskho och meditativt skvalpa runt bland koppar o glas med vedspisen knastrande bakom mig. Kanske med nån fin liten julvisa i bakgrunden och några tända ljus.

Julefriden utbyttes snabbt till frustration. Övervägde en halv sekund om jag skulle agera stark självständig kvinna och springa ut i kylan till Skrutthuset och hämta varmluftspistolen och åtgärda problemet på alldeles egen hand, eller sparka upp Gubben. Efter en inte alltför svår tvekan… sparkade jag upp Gubben. Gud Jol – Varmluftspistol, sa jag. Och tänk, han förstod precis. Och inom en kvart kunde jag inta mitt morgonkaffe och känna julfriden lägga sig igen.

Inte bara julfriden la sig, även Gubben la sig igen 🙂