Karin på Åland föreslår denna vecka att vi ska skriva om “havets bröd”, alla vi som skriver över givet tema på lördagar. Fisk är ett fyrkantigt paket som jag drar upp ur frysdisken i affären. För många är fisk något som dras upp direkt ut havet och jag är övertygad om att den fisken smakar SÅ mycket bättre. Det händer att jag köper fisk över disk, filéad och klar på en bädd av isbitar, men oftast blir det det där fyrkantiga paketet. Jag måste verkligen bättra mig på den punkten. OCKSÅ. Häromdagen fick jag reklam på jobbmailen för en kurs. “Bli mer effektiv och mindre stressad på jobbet”. Jag öppnade genast brevet för jag kände att det hade hamnat hos helt rätt person.
(Detta är whiteboardtavlan från körpedagogutbildningen där vi fick skriva ner allt som INTE har med själva det musikaliska arbetet att göra. Den nyfikne kan läsa och begrunda vad en körledare har för sig när hen inte står framför kören.) Nåväl, kursreklamen lovade att jag skulle få lära mig fyra sätt att hålla alla bollar i luften samtidigt. Då slog mitt inre larmsystem igång och jag tryckte bort brevet snabbt. Det är ju det jag inte VILL! Jag vill göra EN sak i taget och göra den färdig. Jag vill ju ha en lugnare tillvaro!
Sitta ner i lugn och ro och bara låta tankarna komma och gå. INTE ha femton bollar i luften samtidigt. Jag vill inte ens lära mig det! Och nu åtekommer jag till havet efter denna lilla avstickare. När vi skaffade sommarhuset fick jag för första gången uppleva havet på nära håll. Ni som brukar läsa här vet ju hur jag krampaktigt med vitnade knogar har hållt mig hårt i kanten på vår nyinskaffade lilla Zorba (båt).
Jag har djupandats och blundat när havet har rört sig minsta lilla MEN långsamt vant mig och fått uppleva flera magiska dagar/kvällar när vi gått i land på någon ö eller bara tuffat runt och tittat på stränder och fåglar, kobbar och öar.
Vi har hoppat i land på nån ö med en kaffekorg och bara suttit och tittat på vattnet. Jag tror att när vi tuffar runt med Zorba och Klara-Fina (min pigga lilla kamera som alltid hänger med 🙂 ), så känner vi oss riktigt lediga och det är ju en sorts “bröd” det också. Att hitta källor för återhämtning. Så länge havet håller sig lugnt och relativt stilla är det en fantastisk värld att få ta del av.
Och vill man kan man alltid ta med sig nåt litet jobb, som här, en liten list i ebenholts till en kontrabas och sitta och pillra med i solen istället för i den röriga verkstaden, vila ögonen på den glittrande horisonten och tänka “hej hej Finland, där borta är du och här sitter jag!”.
Och här kan ni läsa om vad de andra lördagsskribenterna skriver om “Havets bröd”!
Anki
Helena
Ingrid
Karin
Karin på Åland
Klimakteriehäxan
Livsrummet
Liza
Marietts Foto
Musikanta
Olgakatt
Pensionären på ön
Pysseliten
Tove
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet
En sak i taget är ett väldigt klokt mantra och vad härligt att du “hittat” havet. Kram
Ja eller hur Jenny, en sak i taget är åtminstone en bra ambition, bättre att öva sig på det än på femton bollar tänker jag 🙂
Hej Anna!
Jag måste verkligen säga att det är en trevlig sida du har här. Jag hittade den för en – två veckor sedan, och sjönk in i den, när jag efter en tidigare artikel i Annonsbladet fick en idé – och en tankekedja löpte ut som en harpunlina. (Återkommer till det, om havet och om ätteläggar).
“Anna. Hon har ju gjort barnböcker”, insåg jag, efter ett otal år. Jag har alltid varit snabb i tanken. “Det vore kanske något för kanadickknickedickerna (barnbarnen) på andra sidan den atlantiska oceanen.” Och ett letande vidtog. Det blev mycket Anna – på längden och tvären (bl.a. hittade jag hit, och det glädjer mig). Hoppas att du har några bokexemplar kvar inför julen.
Hela det här blev lite apropå, men jag ville bara skicka en uppskattande hälsning. Jag har också hunnit med att lyssna på ett gammalt radioinslag med dig, på P4, där du och programledaren pratar bl.a. om Lill-Elvis – men mest om dig. Om jag inte misstar mig så är han den där glade lille långhårige lintotten, som jag och mina barn en gång kallade Frisbeekungen.
Och vips är jag tillbaka till första styckets förutskickade återkomst. Du skrev roligt och träffande om fyrkantiga fiskar, och “riktiga” (jag känner igen mig); du skrev om vatten/båt-ovana. Näst intill om obehag. Och här kommer min antidot. Havet har inte bara fiskar mollusker och olika blötdjur som invånare. Där finns också däggdjur. Stora. Det är här harpunlinan kommer in. En gång i tiden var valfångst en vanlig och accepterad industri.
Den linan får också bli länken tillbaka i genealogin. Den äldste av mina söner, som en gång lattjade omkring med Lill-Elvis? där på gräsmattan utanför Plejset, som jag kallar huset som har en gemensam ingång med din lillebror, är ju i grunden akrobat – men i länken nedan agerar han som teaterskådespelare. Här kommer några fotografier som säkert får dig att inse att: “Den där skutan vill jag inte vara ombord på.” Jag tror att Zorba och din make är ganska cozy i sammanhanget. Du finner enkelt fotografierna – och känn tacksamhet inför ditt stillsamma öde på havsskvalpet.
Herr Son, Gisle, känns igen på det långa blonda håret, det rödlätta skägget, och på mössan. Han är i centrum på den första bilden – och han verkar definitivt inte vara någon trevlig prick, vilket bl.a. andra bilden visar. Men det verkar få på det fartyget vara. Intressant persongalleri – bara man slipper bli involverad.
http://www.tnm.qc.ca/piece/moby-dick/
Jag talade med Kära K. på telefon, hon har sett pjäsen, och jag frågade:
“Hur gick det? Överlevde han?”
“Alla dog på slutet”, replikerade hon.
Men det tror jag inte riktigt på, om man inte har förfalskat Melvilles 700-sidiga roman, där berättaren Ismael mirakulöst undgår döden, liksom hans årtusenden äldre namne i Gamla Testamentet, Hagars son, undgick sin undergång i öknen, genom ett mirakel som släckte hans törst. Men vad vet jag.
Vi ses säger grannen till din lillebror.
P.S. Det där du skrev om aversion mot många bollar i luften, det är mycket välbekant.
Hahaha Tack för hälsningen Erik! Nu får jag nog ge dig pris för sidans längsta kommentar 🙂 Inser när jag tittar på bilderna från sonens föreställning att vi nog har det rätt lugnt på vår lilla skuta! Vad roligt att han håller på i kulturbranschen! Alla vi som gillar kultur får vara tacksamma för alla som vågar ge sig in i den oftast ekonomiskt osäkra branschen. Ja, de blir stora, de där som nyss var små! Och böcker finns om du vill ha, ingen fara 🙂 Och ses lär vi som sagt göra! Hälsningar från ett soligt Avesta.
Visst vill man ha en lugnare tillvaro, men när jag jobbar med kultur känns det alltid som om man har just 15 bollar i luften hela tiden. Man kanske har det automatiskt utan att tänka på det, man bara kör på. Däremot är det ju “bara” 12 veckors-kurser så man får chans att pusta efteråt.
Det är nog lite så Pia… Man får pusta där emellan! 🙂
Vi utvecklas allt mer för att hålla många bollar i luften, det har smugit sig in i oss och allt fler blir sjuka. Vi måste få vara människa….
Kram på dig ♥
Ja, man menar att vi inte riktigt är gjorda för att “splittras” på det sätt som många får göra inom arbete och fritid idag. Inte konstigt i så fall att många mår dåligt och ständigt känner sig otillräckliga…
Du skriver fint om Havets bröd. Uttrycket betyder ju så mycket och en stund på picknickfilten vid havet handlar ju också om bröd på ett lite annorlunda sätt.
Att äta fyrkantig fryst fisk ska man absolut inte ha dåligt samvete för. Hellre det än att inte äta fisk alls och någon får ju sitt bröd på bordet på grund av att du äter fisk, havets bröd.
Tack Karin och du har ju faktiskt rätt i att någon faktiskt kan dra nytta av att jag gör det lätt för mig när fiskar upp de fyrkantiga paketen ur frysdisken hehehe 🙂
Intressant whiteboardtavla! Jag fastnade särskilt för “jobbiga samtal”.
Men annats kan jag tipsa om den planeringsmetod som funkat för mig hela livet: Gör det roligaste först, i den mån du kan välja. Eller hitta på någon rolig arbetsuppgift åt dig själv innan du måste ta itu med något jobbigt. För när man just gjort något roligt är det lätt att ta itu med vad som helst.
Det ligger VÄLDIGT mycket klokskap i den insikten Karin. Det logiskt rationella är inte alltid det bästa valet. Jag ska försöka tänka på det under det här året när jag gör mitt sista år på körpedagogutbildningen och det stundvis kommer att vara ganska så överbelastat i min vardag. Prioritera något roligt. Vi fördjupade oss aldrig i tavlan så jag vet inte vad som låg bakom “jobbiga samtal”. Man får helt enkelt fantisera 🙂
Fasen vad mysig den picknick såg ut mmmm 🙂 hoppas du haft en skön helg so far.
Norge vyer visar jag idag 🙂
LOVE Maria
Picknick är alltid gott, eller hur 🙂
Om havets bröd: i frysdisken hittar du både torskrygg och lax i portionsbitar, bättre än de fyrkantiga!!! Om “multitasking”: det kan absolut bli för mycket av den varan.
Det där med multitasking är jag inte mycket för alls :-/ Lax i portionsbitar är klart godare än fyrkantiga paket, kanske ska jag testa även torskrygg i bitar som alternativ till frysklamparna!
Snyggt och spännande! Visst är det rogivande. Igår åt vi middag hos sonen och hade havet som utsikt 🙂
Å, det låter som den ultimata middagen Hannele 🙂
Åh, vad bra att du kände efter och inte gav vika för “effektivitetshetsen”. Idag måste vi fråga oss VARFÖR alla måste hålla på med mindfullness, yoga bli coachade och få all möjlig hjälp mot stress. Roten till allt är nog att vi inte nöjer oss med att göra en sak i taget. Heja dej!
Lycka till med fisken!
Ja, vet du jag tycker det är så märkligt att personal ska gå från jobbet för att ha mindfulness i tjugo minuter och sen gå tillbaka till jobbet där grundproblemet ligger och dessutom befinna sig tjugo minuter efter! Suck…
Du fick till det med “havets bröd”. Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva, det var därför det blev som det blev.
Brevet känner jag igen från den tiden jag var aktiv. Riktigt så mycket var det väl inte men så hade jag ju en heltjänst i skolan också. Det hade nog blivit lika mycket om jag slagit ihop tjänsterna :-).
Kram
Hahaha 🙂 Jag tyckte DU fick till det med den fantastiska “fiskberättelsen” Ingrid, det var en härlig skröna!
Sund inställning, Anna. Nej, varför ska man ha femton bollar i luften samtidigt. Även om jag är lite av en kontrolltyp som försöker hålla reda på många saker samtidigt så vill jag hellre jobba bort det än att lära mig det.
Precis så tänkte jag också Eva. Nej, jag vill inte ha femton bollar i luften samtidigt. Jag vill hinna se höstlöven!