Flås, flås, flås …viken urusel kondis efter influensan! Jag skyller på den i alla fall. Benny och jag gav oss iväg längs älvpromenaden idag medan solen var framme. Benny på sin nyinköpta segway, (en sån där som Fredde åker på i teveserien Solsidan). Så för honom gick det bra. När vi gått halva rundan stod ett par kvinnor vid foten av en av de värsta älvbranterna och tittade spänt upp mot toppen. Kunde det vara ett djur eller nåt? En björn kanske? Men så hörde jag ett barnrop uppifrån toppen: “Jippiii! Nu är jag uppe!!! ” Det var ett barn som hade fått tillåtelse att klättra upp för hela branten och damerna viftade glatt upp mot toppen.
När försvinner det där, impulsen att rusa upp för branter? Själv känner jag inte minsta impuls. Jag är glad om jag lyckas flåsa runt älvpromenaden utan sträckningar i benen eller ännu värre, att hjärtat stannar. Men barn kan ju vara väldigt roliga. Jag har varit ute på en massa förskolor i vår, via ett projekt som heter “skapande skola”. Sist berättade jag att jag älskade att klättra i träd när jag var liten. Och jag frågade dem; varför tror ni att stora slutar klättra? Alla var rörande överens om att om jag skulle klättra nu så skulle trädet braka eftersom jag var så tjock. Ett barn sa lite diplomatiskt att det var grenarna som var för smala för mej.
Så det är nog bra
att jag lufsar runt älvpromenaden lite då och då i vår… Här ser ni branten och Benny på sin segway. Lockar branten?