Tuffar iväg till Örebro i vanlig tisdagsordning. Laddad med kaffetermos och spännande ljudbok i bilen. Lite småvisslande som när man har läget under kontroll. Är det då ödets gudar får onda ögat och vill knäppa en på näsan? Mitt i Örebro skär bilen ihop! Jag vrider på nyckel, trampar på gasen och mitt högröda huvud snurrar åt alla håll för att få irriterande bilister att förstå min prekära situation. Endast dödsrosslingar hörs från bilen. Slår på varningsblinkers och kliver ut. Intar en desperat kroppshållning, ringer verkstan hemma och piper “Hjäääälp”! En lugn och vänlig röst coachar mig genom situationen. Och snart är bärgning på väg.
Det känns som en evighet eftersom jag blockerar trafiken mitt i stan. Då dyker fyra keruber upp från ingenstans. Ovanliga keruber. Taxi-keruber. “Hoppa in och styr. Vi knuffar bort bilen så slipper du stå här”. Och så fäller de ut sina muskulösa vingar och knuffar mitt döende fordon in på en lugn och stilla sidogata. Vinkar med vingarna och flyger tillbaka till sina taxibilar!
En stund senare åker jag bärgningsbil för första gången. Hade jag varit 5 år hade jag tyckt det var urhäftigt. Vid 55 är man inte ett dugg imponerad. Dessutom måste jag ta mig tillbaka in till stan till fots. Morgonkaffet i bilen hade hunnit göra sitt och jag var i extremt behov av en toalett. Såg nog ut som en skadskjuten dansös som struttade längs trottoaren.
Till min stora lättnad passerade jag en lokal tillhörande svenska kyrkan. Där fanns toalett innanför dörren. Puh! (Inte utanför som här.) Det blev min räddning. Men där jobbade också en sån där “vi-har-våra-turer-och-bestämmelser-sort” (Äppelkriget) som strängt deklarerade att det inte var en offentlig toalett. Trots att jag både presenterade mig och förklarade vänligt, med särskild betoning på BÄRGNINGSBIL, så upprepade han bara sitt mantra.
Ja, ja… tänkte jag och lämnade kyrkans boning. Det kan ju inte finnas keruber utplacerade över hela Örebro en vanlig tisdagsmorgon, särskilt inte när fyra befann sig vid centralstation samtidigt.
På tåget hem (bilen kvar i Örebro) fick jag tillfälle att begrunda min dag. Och kom fram till att keruber kan dyka upp där man minst anar det och inte alltid där man tror att man ska finna dem.
alltid lika läskigt när bilen strejkar, har haft olika sorters incidenter, slut på bensin en gång med skruttig bil utan bensinmätare, startmotor, isigt (senaste stopp mot en spårvagn, det blev femton stygn i huvudet men inte ens huvudverk) 🙂
värk menar jag 😀
Skulle aldrig våga köra bil i Gbg! Det känns som om spårvagnarna anfaller överallt ifrån! Läskigt att köra på räls! Femton stygn…det måste ha varit en rejäl smäll!
med trängselskatt och dyra p-avgifter åker vi mest spårvagn in till stan, men jag kör fortfarande ibland mitt i Göteborg (fast gatuarbeten ändrar en hel del hela tiden)
Om (när) min bil behagar ge upp så kommer jag också att ge upp. Kommer bara slå igen bilen och beger mig gallskrikande därifrån. Om då nån skulle fråga om detta var min bil så skulle jag totalneka till det. Och så skulle jag så klart ringa Valdemar…/Lilla gummann
Hahaha 🙂 Det alternativet föll mig inte in! Att jag inte tänkte på det! I Örebro känner ju ingen igen bilen. Hemma i Avesta vet alla att det är kör-tanten som kommer “körande” i den blå rishögen. Ingen ide att neka där!
Allt man inte dör av blir ett bra blogginlägg, hahah, Skitbra! Hoppas du får hem bilen och det ordnar sig. Tur att du fick hjälp, ibland finns den närmare än man tror!
Och att behöva låna toalett är minsann ingen skitsak!
Ja, visst var den bra! Än är bilen inte hemma så det blir lite extraplanering med bara en bil!
Kommer ihåg när vi fick totalstopp på bilen just innan vi kom fram till Globen – i en uppförsbacke t.o.m. Men även där fick vi hjälp av en kerub att rulla in bilen till sidan. Det visade sig att batteriet hade blivit helt urladdat av någon anledning så den gick igång när vi skaffade ett nytt batteri. Man känner sig fruktansvärt utlämnad när man står still med en bil mitt i rusningstrafiken.
Jag hade förträngt detta, men kommer nu ihåg det när jag läser ditt inlägg.
Konstig prick i kyrkan som inte var vänlig ens när du berättade att du jobbade i kyrkan! En god regel är att aldrig fråga innan man tänker göra något som man inte är säker på att man får.
Kram från Ingrid
Hahaha 🙂 Många goda råd! Nej för en gång skull frågade jag inte innan! En kollega lärde mig “hoppsan-principen”… Den är bra. Gör det du tror på och vill, får du sen bassning säger du aha…hoppsan!
Ha en bra dag Ingrid
“Allt som man inte dör av blir ett bra blogginlägg” (Blogginternationalens valspråk). Vad jag känner igen den där känslan av att man har full koll och det går som smort. Den brukar infinna sig strax före större eller mindre katastrofer…
Underbart inlägg och det är sådana som de där keruberna som gör att man behåller sin tro på mänskligheten! Medan den där sura “så-jobbar-vi”-gubben kan sitta där och hålla på sina regler tills han möglar bort.
Har bilen fått någon diagnos ännu?
Befriande valspråk Karin! Och än lever jag. Bilen fick en DYR diagnos så vi sitter här och vrider våra händer i vånda. Ja man blir så himla glad över vänliga människor och besviken över motsatsen. Ha en fin dag 🙂
Hur gick det med kisseriet? Kunde du hålla dig eller hittade du ett nytt ställe? Utgifter och bara utgifter men ändå en upplysning om att änglar finns … fast det jobbar inte i kyrkan *gapskratt* Mycket bra berättat och fina passande bilder till det hela. Ha en bra dag/ kram
Tack 🙂 Som tur var frågade jag inte om lov först utan smet in på toa och förklarade mig artigt efteråt. Jag jobbar ju i kyrkan och kände mig därför lite som på “mammas gata” men i det här fallet fanns vare sig pardon eller kerub.
Så skönt att få höra att du fick lätta på trycket ;.) /kram
Vilket bra skriv du fått i hop om denna händelse! Välskrivet, roligt, ja, faktisk gapskratt här hos mig – och väldigt levande, kändes som jag var där. Kerubernas paradis mitt i eländet! Heja dig! Nu ska jag läsa Tisdagsordningen…
haha — lämnade kommentar på det inlägget … gladkram
Tack Tove, ja så här efteråt i hemmets lugna vrå känns det verkligen som en dråplig berättelse och kan framkalla skratt även hos mig.
Åh, vilken hemsk upplevelse. Men som vi säger i bloggkretsar. Ju eländigare, desto bättre historia. Det är jättebra skrivet, Anna, jag satt ärligt talat mer och log … Skriver du på någon roman? Om inte, börja i så fall!
Tack för “berömmet” Eva! 🙂 Och det har jag inte tänkt på, ju hemskare desto bättre i bloggvärlden! Då får man vara lite tacksam för vardagskatastrofer av detta slag mao. Nej, nån roman blir det nog aldrig för min del Eva. Det är lite lagom för mig med blogginlägg. Och så har jag ju mitt projektförbud 🙂