Jag gillar att begreppet kultur omfattar både odling, mylla och konstuttryck av olika slag. Spela, skriva, komponera (och teckna i viss mån) har jag nog alltid gjort, men odla, gräva och påta i jorden är ett nyvaknat intresse. Jag har väl sått ett och annat frö tidigare också men glömt det där med att vattna och gödsla. Och om det alls blev något, så har jag glömt att skörda. Så min odlingskarriär når inte ens upp till nivå medioker.
Tills för ungefär två år sen. Jag granskade mig själv med oerhörd förvåning där jag staplade pallkragar, fyllde upp med jord, petade ner frön, gödslade, pysslade, vattnade OCH skördade!
Och i påskas kunde jag till och med traska ner till pallkragarna och plocka in flera purjolökar som överlevt hela kalla vintern! Sånt gör en glad och får en att peta ner nya små purjolöksfrön. Självkänslan växer med skörden.
Och lite så fungerar även den andra kulturen. Den måste pysslas om, få egentid, energi och omsorg. Annars blir det som mina första odlingar. (Det här är min syster Karin som också skriver visor). Ibland händer det att mina visor dyker upp i nåt sammanhang där jag själv inte är med, stimpengar kanske ramlar in på kontot, eller nån berättar hur visan kommit till användning. Och då blir det som med purjolöken. Då vill jag genast ut och peta ner nya frön i det kulturella växthuset.
Purjolöken har jag redan ätit upp. Men som tur är finns visor kvar även om de används! Så här har jag glädjen att få bjuda på ”Sadla hästen” i en jazzinfluerad tolkning. Signe Öberg på sång, Anton Berndts på bas, Malte Wibell Ahlstedt på trummor och Pär Holmberg på piano. (Väldigt roligt att höra denna version, vilket fint samspel! Så TACK Signe, Anton, Malte och Pär för den 😃🎶
Även om det har hänt mycket på 100 år är världen fortfarande inte jämlik. Men i den bästa av världar är visan en dag helt ute och obegripligt konstig. 🎈