I Västervåla kyrka, av alla platser, gjorde två fantastiska pianister nedslag en solig höstlördag; Monica och Carl-Axel Dominiqe. Självklart åkte vi dit och självklart njöt vi av musiken som framfördes med stor skicklighet, men också med massor av värme och humor.
Får ni tillfälle att se och höra detta strävsamma par; GÖR DET.
Inte lätt att få en bra bild, de ser inte ut att tycka det är särskilt roligt att spela här, eller hur, men under konserten var det precis tvärtom. De verkade tycka att det var så himla KUL att spela! Jag måste ha råkat knäppa kortet i ett svart hål av konserten.
Apropå svarta hål var det här en syn som vi passerade på väg dit och hem. Ödelagd skog, brända rötter, nedsågade träd, spår efter sommarens otäcka brand.
Konserten som var alldeles i närheten fick bli en ljusglimt i sorgen över en skog som säkerligen för ett år sedan var fylld av bär och svampplockare. Nu fanns istället dessa skyltar utplacerade efter vägen.
Köpte en skiva där Monica spelar med sin bror Palle Danielsson, världskänd basist. Där finns den här fina låten med. Som en ljusglimt. Och faktum är att små ljusgröna blad redan trängt upp i allt det svarta…Once upon a summertime…
Vilken fin konsert det måste ha varit. Tufft med brand, det växer igen med kanske inte under vår generation.
Så sant Hannele, de stora träden lär vänta på sig, men det lilla börjar redan nu vara på återväxt. Och det känns så fint att se.
Mysigt med konstert och hemskt med branden. Dock lär det bli gott om “brandbär”/ hallon om något år och det är hoppfullt att det gröna redan börjat gro. Kram
Ja, det är hoppfullt med det gröna och det var väldigt i otäckt i somras, naturens krafter är märkliga. Ser fram mot “brandbär”! Ha en fin helg! kram