Solen sken, Norbergsborna gick man ur huse, hoppborgen var uppblåst för lekande barn, blanka vräkiga femtiotalsbilar luftades längs gatorna och själv balanserade jag mellan att hantera filmkamera och rullstol eftersom jag hade äran att föra fram festivalens -tror jag – äldsta besökare.
Fyra timmar Elvislåtar i Tingshusparken försvann som ingenting, inte så konstigt med framföranden som gjordes både professionellt och med stor glädje och inlevelse. Bakom såna här folkliga arrangemang finns alltid eldsjälar.
Tur att vi har eldsjälar i världen. I det här fallet Runo och Johnny som öppnade en Elvisbod för några år sedan, mitt i Norberg, inte så långt från det anrika Elsa Anderssons kafé.
Här ser ni förresten kaféet i all sin prakt. (Kortet är lånat av tomatsallad.nu) Jojo, lilla Norberg levererar!
Idag styr jag kosan norrut för nya trevligheter. Igen!
En gång i tiden hade jag en brevvän i Norberg….
Tack för dina tänkvärda ord om att strunta lägga krutet på nära och kära, att de ska förstå förändringen.
Kram
Brevvänner hör man nästan inte talas om längre, men det var väldigt roligt att få brev minns jag som oxå hade brevvänner! Just nu är det mindre roligt i lilla Norberg, oroligt med en så stor brand så nära. Och så klart ska man följa sitt hjärta, i a f om man frågar mej:-)