Oj vad det sjungs i min tillvaro dessa dagar! Det är riktigt, riktigt roligt! Sist deltagarna i Feelingkörerna sjöng var i maj månad, på en gemensam avslutningskonsert. “Nu är det gott att leva”. Då såg det ut så här. Och nu möts vi igen för nya utmaningar. Alla vuxenkörer har dragit igång denna vecka. Alltid lika spännande.
Och alltid lika fascinerande att SÅ många som inledningsvis betecknar sig som en “jag-kan-ju-egentligen-inte-sjunga-typ”, bjuder på en konsert som både berör och imponerar och dessutom fyller kyrkan till bredden med åhörare! Och så denna sångglädje…. Ja så klart är jag lite partisk, jag tycker väldigt mycket om mina sångare, men jag är ju inte lomhörd för det! Jag hör ju faktiskt hur fint det låter! Och så här efter mina avslutade påbyggnadsstudier torde jag vara alldeles för välutbildad för att inte kunna avgöra det 🙂
Egentligen tycker jag väldigt bra om hösten, det är lite som att få börja om på nytt efter ledighet och semestrar. Ändå möter jag ofta hösten med lite vemod… Kanske för att huset är tomt igen, bara gubben och jag som trampar runt.
På sommaren är huset ibland så fullt med folk att det kan se ut så här, en naturlig effekt av att stugan är trång som en skokartong. Så kontrasten blir ju väldigt stor när alla försvinner i ett nafs om hösten.
Det gäller att hinna utnyttja dem väl innan sommaren är slut bara! Barnarbete är storligen uppskattat av gubben. Vedhögen försvann i ett nafs!
Och helt onödigt att vi gamla utslitna rävar ska slita och släpa för att få ner den tunga gamla skänken i gäststugan när det finns två ramstarka döttrar hemma. Och det syns ju på långt håll vad roligt de har när de får flytta möbler, istället för att småfippla med fingrarna i nån digital sysselsättning. Nej mer analogt råslit till den unga generationen. Det mår de bara väl av! 
Är det fler som möter hösten med vemod månne? Eller slår ni klackarna i taket över att den förbannade sommarn som Bengt Sändh sjöng om, är slut? Nåväl, även om det känns lite tomt och vemodigt emellanåt kan jag ju alltid glädjas åt att snöbjörnen står kvar, redo för en ny säsong, där den flirtar och har sig med en snärtig lilja. Och rätt som det är, är det ju sommar igen! Det är faktiskt inte så långt mellan liljor och snöbjörnar som man kan tro.
Mm, jag gillar omväxling o då är det perfekt med fyra årstider. Brukar bli lite upprymd när det växlar över till nästa o oftast känna att det är dags :-). Helt rätt att använda ungdomen som arbetskraft. Kram
Tänk att det där med fyra årstider är så självklart för oss svenskar! Lätt att glömma att det annorlunda på andra platser! Kram
Jag älskar hösten – och känner alltid vemod i övergången! Förstår att köruppstart är skönt och lite stort i själen. Att ha starka hjälpsamma barn är ju en en förmån – ni har ju själva skapat dem 🙂
Hösten är fantastisk med alla färger och alla roliga nystarter, men det där vemodsfulla finns där också. Och vuxna barn som kan ta i när det behövs är toppen när de egna musklerna inte fixar det man vill!
Jag känner igen vyn på översta bilden!!! Kul, det är nog många som begränsar sig både vad det gäller sång och teater. Och skrivande!
Ja du var ju faktiskt där Pia! Kul!
Just den här tiden tycker jag om, men sen när höstrusket kommer, och man inser att det definitivt är slut med sol och värme, blir jag lite “låg”. Det känns så oändligt långt till våren och nästa sommar.
Ha en skön helg!
Kram, Ingrid
Känner igen det, jag brukar tänka på vad fantastisk en solig vinterdag kan vara, när rimfrosten glimmar, då känns det liiiite lättare
Åh, jag vill också! Så härligt med körsång! Hade en gång en chef som menade att det var bästa sortens teambuilding, så han fick hela avdelningen att delta, stämmor, kanon, rubbet!
Varje höst tänker jag att jag ska anmäla mig till någon av “Jag-kan-inte-sjunga-körerna”. I höst kanske, kanske det blir av?
Och visst är det så med hösten: härlig nystart, men också vemod och avslut.
Det kan verkligen fungera som rena energiinjektionerna. Och det där med teambuilding ligger det mycket i, fast jag tycker alltid lite synd om alla de där som faktiskt inte kan tänka sig att öppna munnen och sjunga. Jag lider med dem.
mysigt det låter, min kör hette Vi-som-inte-kan-sjunga
Ja visst är det roligt med en kör som heter så när alla sjunger och det låter bra. 🙂 Det kallar jag revansch!