Sång på gång dagen lång! 

Oj vad det sjungs i min tillvaro dessa dagar! Det är riktigt, riktigt roligt!  Sist deltagarna i Feelingkörerna sjöng var i maj månad, på en gemensam avslutningskonsert. “Nu är det gott att leva”. Då såg det ut så här. Och nu möts vi igen för nya utmaningar. Alla vuxenkörer har dragit igång denna vecka. Alltid lika spännande. 

Och alltid lika fascinerande att SÅ många som inledningsvis betecknar sig som en “jag-kan-ju-egentligen-inte-sjunga-typ”, bjuder på en konsert som både berör och imponerar och dessutom fyller kyrkan till bredden med åhörare! Och så denna sångglädje…. Ja så klart är jag lite partisk, jag tycker väldigt mycket om mina sångare, men jag är ju inte lomhörd för det! Jag hör ju faktiskt hur fint det låter! Och så här efter mina avslutade påbyggnadsstudier torde jag vara alldeles för välutbildad för att inte kunna avgöra det 🙂 

Egentligen tycker jag väldigt bra om hösten, det är lite som att få börja om på nytt efter ledighet och semestrar. Ändå möter jag ofta hösten med lite vemod… Kanske för att huset är tomt igen, bara gubben och jag som trampar runt.

På sommaren är huset ibland så fullt med folk att det kan se ut så här, en naturlig effekt av att stugan är trång som en skokartong. Så kontrasten blir ju väldigt stor när alla försvinner i ett nafs om hösten. 

Det gäller att hinna utnyttja dem väl innan sommaren är slut bara! Barnarbete är storligen uppskattat av gubben. Vedhögen försvann i ett nafs!

Och helt onödigt att vi gamla utslitna rävar ska slita och släpa för att få ner den tunga gamla skänken i gäststugan när det finns två ramstarka döttrar hemma. Och det syns ju på långt håll vad roligt de har när de får flytta möbler, istället för att småfippla med fingrarna i nån digital sysselsättning. Nej mer analogt råslit till den unga generationen. Det mår de bara väl av!  Är det fler som möter hösten med vemod månne? Eller slår ni klackarna i taket över att den förbannade sommarn som Bengt Sändh sjöng om, är slut? Nåväl, även om det känns lite tomt och vemodigt emellanåt kan jag ju alltid glädjas åt att snöbjörnen står kvar, redo för en ny säsong, där den flirtar och har sig med en snärtig lilja. Och rätt som det är, är det ju sommar igen! Det är faktiskt inte så långt mellan liljor och snöbjörnar som man kan tro. 

26. augusti 2016 av Anna
Kategorier: Allmänt, Konserter, Körsång, Musik | Taggar: | 12 kommentarer

Kommentarer (12)

Lämna ett svar till Ingrid Avbryt svar

Obligatoriska fält är märkta med *


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.