Alva Riserg | Noton Music

Sitter och intar morgongröten, tänder det det tredje adventsljuset och konstaterar att det är dags för att avverka det tredje luciatåget denna vecka. “Barnens Luciatåg” vilket innebär Luciatåg med kyrkans barnkörer och barnen från barnverksamheten.

Det brukar vara “en salig blandning” av utklädda figurer eftersom de yngsta väljer själva vad de vill vara. Tyvärr är det svårt att fotografera samtidigt som man leder kör så det fick bli en annan vinkling på temat “en salig blandning”, som undertecknad faktiskt föreslagit. (Var jag nu fick det ifrån!) Men bara jag ser mig omkring över morgongröten i det “nya” rummet här hemma, (det jag lade beslag på när sista ungen flög ur boet) så kan jag konstatera att det milt sagt blev en “salig blandning” på möblemanget. Men det är lite som Karin på Pettas sa, i svaret på en kommentar; egentligen är hela livet “en salig blandning i ett nötskal”. Och det har hon rätt i. För när man har traskat på ett bra tag omger man sig plötsligt med en hel del saker och ting från diverse epoker av ens liv. Ingenting passar ihop på det där “estetiska sättet”, åtminstone inte här hemma. Det är gammalt och nytt huller om buller. Och mest gammalt.

Den här gamla skänken köpte jag på tidigt åttiotal av en av mina lärare på musikhögskolan. De skulle flytta och behövde bli av med grejer. Jag skulle flytta in och behövde grejer. Skänken var rosamålad!!! Jag slabbade på med BUMS (nån som minns detta preparat?) och snart var den ren från färg, “avlutad”. Där avstannade projektet. I alla år har den stått undanställd och jag har inte kommit mig för med att vare sig ta itu eller göra mig av med den.

Och tur att jag inte gjorde mig av med den, för titta vad fin den blev när jag väl skred till verket! Den ska stå i den blivande gäststugan som håller på att iordningsställas för hemvändande vuxna barn.

Den här trädgårdsbänken kommer från samma epok. På den tiden hade gubben och jag ett pyttelitet torp utanför Piteå, en röd liten stuga (av den typen som vi samlar på) men utan vare sig el eller vatten. När jag tog min musiklärarexamen fick jag en stenlagd uteplats med hemmasnickrade trädgårdsmöbler som examenspresent av gubben. Det var väl en gullig examenspresent? Det här är en av bänkarna. Den här sekretären har stått på vinden i säkert femton år på grund av platsbrist! Den kommer ursprungligen från min farmor Alva. Hon fick den av min farfar när hon fyllde trettio år och i en av de små lådorna låg en lapp om att hon ville att jag skulle ha den en dag. Och nu står den här.

Farmor Alva och farfar Bertil. Båda var folkskollärare, farfar körledare. Jag är väldigt glad över att sekretären står här hemma idag. Förvisso ska min stora stålgrå datorskärm stå där, så den drar väl ner det romantiska skimret en smula, men man kan ju se det som att skärmen och sekretären binder samman olika tider med varann. Här är ytterligare en favorit som fått flytta hem. Farmorssoffan har jag ju berättat om förut men kolla in bordet framför!

Ser ut som ett småtråkigt trist och fläckigt litet soffbord (vilket stämmer vid första anblicken) men kolla in vilket hokus pokus! Jag bara älskar detta bord. Med ett enkelt handgrepp vrider man bordsskivan ett halvt varv och lägger i en skiva. Plötsligt har man ett dubbelt så stort bord! Det är ett soffbord från sextiotalet, kommer från gubbens föräldrahem.

Inte nog med det. Varje “bordshalva” kan man nu lyfta upp så bordet blir högre och så går det att lägga i ytterligare ett par skivor. Hokus pokus! Det lilla soffbordet har förvandlats till ett jättelikt matbord!

Jag är verkligen sjukt svag för såna här “trollerimöbler”. Farmorssoffan bakom bordet har jag ju berättat om förut. Den är ju också en trollerimöbel som med samma enkla handgrepp förvandlas till en säng.

Bli nu inte yra i mössan och tro att ni hamnat upp och ner. Det här är taket och inte golvet. Det ni ser är billiga trähyllor på stålkonsoller som fungerat som förvaring för barnens leksaker på den tiden de delade rum alla fyra och hade varsin “hörna” här inne. Lägg märke till den ursågade biten i hyllan rakt fram. En 160 bred loftsäng fick inte plats annat än att en del av hyllan sågades ur. Eftersom ingen unge var längre än 160 kunde de sova där alla fyra, fast på tvären så att säga. Hålet är nu ett nostalgiskt minne blott och äntligen har jag fått plocka fram mina älskade böcker. Böcker hade inte prioritet i värsta trångboddheten när barnen var små, förutom barnböcker då.

Mina sångböcker står staplade till vänster i en sån där modern “steghylla” som är väldigt praktisk eftersom den tar liten golvyta. Och sånt har jag alltid varit på jakt efter. Praktiska saker som tar liten plats. Jag måste ju få plats med ett piano! Utan piano skulle jag inte kunna tänka mig att vara! Det här pianot köpte jag när jag slutade musikhögskolan. Jag köpte det för flyttbidraget man fick på den tiden om man frivilligt valde att lämna Norrland för sydligare trakter. Det är inget särkilt “bra” piano men jag tycker om det, just för att det har följt mig under hela mitt vuxna liv. Och det går i alla fall att spela på. Och det är ju huvudsaken. Ja, det här är vad jag kallar en “salig blandning” i alla fall. Och nu är det hög tid att kika in hos de andra som skrivit över samma tema! Här nedan har ni dem!