Vårdagjämning med fjälltopp på villovägar

Ljuvliga älvpromenaden bör väl ändå invigas så fort marken börjar bli skapligt bar! Tänkte jag som så, snörde på mig “springskorna”, satte nosen i vädret och gav mig iväg denna tidig morgon. Fåglarna kvittrade, solen flödade trots den tidig timman och det var vår i luften.

IMG_2188.JPG
Då tornade ett jättelikt snöberg upp i min väg. Tvärs över stigen!
Förvirrat såg jag mig omkring. Hade jag gått vilse? Inte fanns väl något berg här??? Det här var ju rena skämtet? Drömde jag? Hallucinerade? Var det inte vår? Hur som helst låg där ett stort snöberg i min framfart.

IMG_2179.JPG
Jag får väl klättra över, tänkte jag. Jag hade ju bestämt mig för att älvpromenaden skulle invigas denna morgon. Sagt och gjort. Några stora kliv och jag var uppe på toppen.

IMG_2183.JPG
Men snöberget bredde ut sig åtskilliga hundra meter. Det låg och pyste som ett vilsegånget fjäll i marssolen. Men nu hade jag bestämt mig. Jag skulle gå älvpromenaden om jag så skulle skotta mig fram med bara nävarna.

IMG_2181.JPG
Så i en halvtimme pulsade jag, klättrade, hoppade och skuttade som en envis stenget trots läskiga snömonster, eller möjligen en isbjörn, som försökte hindra min väg.

IMG_2186.JPG
Men så klart var det ingen dröm och ingen hallucination. Bara kommunen som fraktat iväg all överbliven snö och tippat den längs den här delen av älvpromenaden!

IMG_2187.JPG
Ha en fin vårdagjämning alla! Nu går vi mot ljuset även om ett och annat snömonster tydligen fortfarande kan dyka upp!

Bara att slå sig ner!

Det finns flera sittplatser längs älvpromenaden. Så här ser en ut. Sittdelen är ett galler av rostfritt stål. (Antar jag – vi är ju i Avesta)

20141019-225839-82719100.jpg
Den bär och släpper igenom på samma gång. Alla andra sittplatser är genomfuktiga och höstblöta. Inte denna. Eftersom regnet faller igenom. Det är bara att slå sig ner.

Jag tänker att vi människor skulle behöva vara lite mer som soffan. Släppa igenom saker som inte blir/blev bra – droppa – och gå vidare. Jag gillar den tanken. Och jag gillar soffan.

20141019-225954-82794862.jpg
Så filosoferade jag, på den – kanske – sista älvpromenaden för hösten. Finns ju inga lysen längs älven och mitt på dagen blir det sällan promenader för min del. Så nu får det bli andra stråk och nya vyer.

Busiga Bävern!

Bara några hundra meter från verkstad och kontor ligger Avestas fina älvpromenad, en slinga båda sidor om Dalälven. Här är årstidsväxlingarna så himla tydliga, varje vecka ser lite annorlunda ut än den förra.
älvpromenaden Avesta
Jag gillar att gå där och filosofera, fundera lite på vad jag ska göra under dagen och bäst som jag gick där i mina tankar den här morgonen, snubblade jag närapå över ett träd. Trädövervägen
Det låg inte där häromdagen minsann! Det var Busiga Bävern som hade varit framme!
Bäverns träd
Vem vet? Kanske den satt gömd i något buskage och fnissade när vi morgonmotionärer snubblade över hans verk. Vilka tänder den måste ha! Helt otroligt!

“Jippiii! Nu är jag uppe!!! “

Flås, flås, flås …viken urusel kondis efter influensan! Jag skyller på den i alla fall. Benny och jag gav oss iväg längs älvpromenaden idag  medan solen var framme. Benny på sin nyinköpta segway, (en sån där som Fredde åker på i teveserien Solsidan). Så för honom gick det bra. När vi gått halva rundan stod ett par kvinnor vid foten av en av de värsta älvbranterna  och tittade spänt upp mot toppen.  Kunde det vara ett djur eller nåt? En björn kanske? Men så hörde jag ett barnrop uppifrån toppen: “Jippiii! Nu är jag uppe!!! ” Det var ett barn som hade fått tillåtelse att klättra upp för hela branten och damerna viftade glatt upp mot toppen.

När försvinner det där, impulsen att rusa upp för branter? Själv känner jag inte minsta impuls. Jag är glad om jag lyckas flåsa runt älvpromenaden utan sträckningar i benen eller ännu värre, att hjärtat stannar. Men barn kan ju vara väldigt roliga. Jag har varit ute på en massa förskolor i vår, via ett projekt  som heter “skapande skola”. Sist berättade jag att jag älskade att klättra i träd när jag var liten. Och jag frågade dem; varför tror ni att stora slutar klättra? Alla var rörande överens om att om jag skulle klättra nu så skulle trädet braka eftersom jag var så tjock. Ett barn sa lite diplomatiskt att det var grenarna som var för smala för mej.

Så det är nog bra att jag lufsar runt älvpromenaden lite då och då i vår… Här ser ni branten och Benny på sin segway. Lockar branten?