Viva viva La Musica!

Två för mig stora musikinspiratörer har gått ur tiden senaste halvåret. I höstas min pappa Sten-Bertil Risberg och helt nyligen en av mina första musiklärare, Eva Engdahl. Eftersom mitt liv till så stor del är fyllt av musik och alltid har varit, känner jag stor tacksamhet för det jag fått i musikväg av dessa båda musikpersonligheter. Min pappa spelade blockflöjt och lärde oss syskon att spela blockflöjt innan vi ens hade börjat skolan. Här har mina yngsta syskon lärt sig spela.Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli. Vi var inte gamla när han lärde oss sjunga trestämmig kanon. Ljudbevis från en gammal rullbandspelare finns. En period drog han hem sångglada vänner en kväll i veckan, med mål att starta en kyrkokör. Från dessa körkvällar minns jag att det var väldigt mycket skratt och glädje. Och jag minns flera av sångerna. En av sångböckerna hittade jag på bokbörsen häromåret och beställde hem. Många lite tokroliga sånger faktiskt, den här minns jag särskilt…Och pappas smittande skratt varje gång de kom till slutet på kanonsången, eftersom de aldrig lyckades få till det knepiga slutet. Så att sjunga var roligt och förenat med stor glädje. Det syns här där vi är ett par år äldre. Just på den här bilden ser pappa ovanligt allvarlig ut men jag och min syster, i pappas knä, ser desto gladare ut! Det kan också bero på att vi har på oss våra ljusblå klänningar med skära rosor som mamma sytt och som vi kände oss som prinsessor i! På samma sätt hade min farfar Bertil inspirerat och uppmuntrat pappa Sten-Bertil och hans bröder. Farfar var på sin tid skolkantor i Sveg och en starkt engagerad musikprofil. Här spelar han med min äldre bror Olov som idag är verksam som körledare i Sankt Görans församling i Stockholm. En av mina körsångare idag, som växte upp i Sveg, hade min farfar som körledare i sin ungdom! Det tycker både hon och jag är väldigt roligt!

Och nu har alltså även Eva Engdahl gått ur tiden. Sveriges första kvinnliga jazzpianist som turnerade flitigt under 40 och 50 tal under namnet Marie Adams. Hon var min musiklärare på högstadiet men framförallt var hon lärare på musikskolan och hade jazz och rumbagrupper. Varje år satte hon upp en musikal på skolan. Hon la ner väldigt mycket tid och engagemang på det hon gjorde. Men hon förväntade sig samma tid och engagemang tillbaka. När jag gick i årskurs 9 satte hon mig på att skriva ner ett manus för årets musikal. Helt utanför skoltid. Läxor och skrivningar, det skulle skötas och prioriteras, det betonade hon noga, men musiken skulle behandlas likadant, sättas lika högt. Sån var hon. Hon räknade med oss på riktigt. Bara det att man fick komma hem till henne och rota i garderoben bland gamla konsertklänningar och skor och använda till maskerader och musikaler. Eva hade också musikaftnar varje terminsavslut i sitt hem, där privatelever från femåringar till trettioåringar fick spela för en publik av vänner och föräldrar. Det vankades alltid hembakt. Evas bullar smälte i munnen, mycket smör och mycket socker var hemligheten. Hembakad kung Oscar den andres tårta med smörkräm. Mmmmm….

Det speciella med Eva tycker jag så här i backspegeln, var just att hon inte behandlade oss som barn, utan som jämlika. När man spelade med henne var det “på riktigt”, inga tillrättalagda förenklade arrangemang utan ordentliga övningar i grupp och stränga tillsägelser om att öva hemma, sen var det konsert för publik. Hon räknade verkligen med oss. Den som har spelat och musicerat i Evas jazz och rumbagrupper med henne bakom flygeln har det med sig hela livet. Vi är MÅNGA som med tiden fortsatte på musikhögskolor och jag är övertygad om att Eva hade stor del i det. Hon har satt musikalisk prägel på väldigt många av oss som växte upp i Avesta under sjuttio och åttiotal. Och med tiden blev det dags för mina barn att spela för Eva! Pelle blev hennes sista elev, trots att hon då egentligen hade slutat ha elever, men även Pelle sökte vidare till musikskolor på jazzpiano med Eva som en av sina stora inspiratörer. Sjuttiotvå års åldersskillnad. Eva fortsatte spela hela sitt liv. Här en bild från hennes 93 årsdag. Vi bläddrar bland jazzstandards och i hennes röda anteckningsbok (den syns på flygeln) där hon hade sin repertoar nedtecknad. Hundratals låtar i olika tonarter och stilar. Hon bad oss bläddra på måfå och uppmana henne att spela något av det som dök upp. Jag tror vi höll på i två timmar! En till! En till! Det sporrade henne att se att låtarna fanns i fingrarna, även om känslan, när hon började spela låten, var att hon inte hade en aning om hur sticket, fortsättningen gick. Men fingrarna visste och ett leende sprack upp. Just ja, så där gick den!

Att musik inte är beroende av ålder och kanske snarare håller funktioner och sinnet vid liv har jag sett både på pappa och Eva. Vid tiden för filmklippet nedan är Eva 90. Likaså var pappa musikaliskt aktiv hela sitt liv. Viva viva la musica!

Så “viva viva” och stort TACK till två av mina främsta musikinspiratörer som lämnat över en klingande stafettpinne att förvalta vidare.

Här låter jag Eva sätta punkt med sluttonerna från Lulu´s back in town.

En salig blandning – lördagstema

Sitter och intar morgongröten, tänder det det tredje adventsljuset och konstaterar att det är dags för att avverka det tredje luciatåget denna vecka. “Barnens Luciatåg” vilket innebär Luciatåg med kyrkans barnkörer och barnen från barnverksamheten.

 Det brukar vara “en salig blandning” av utklädda figurer eftersom de yngsta väljer själva vad de vill vara. Tyvärr är det svårt att fotografera samtidigt som man leder kör så det fick bli en annan vinkling på temat “en salig blandning”, som undertecknad faktiskt föreslagit. (Var jag nu fick det ifrån!) Men bara jag ser mig omkring över morgongröten i det “nya” rummet här hemma, (det jag lade beslag på när sista ungen flög ur boet) så kan jag konstatera att det milt sagt blev en “salig blandning” på möblemanget. Men det är lite som Karin på Pettas sa, i svaret på en kommentar; egentligen är hela livet “en salig blandning i ett nötskal”. Och det har hon rätt i. För när man har traskat på ett bra tag omger man sig plötsligt med en hel del saker och ting från diverse epoker av ens liv. Ingenting passar ihop på det där “estetiska sättet”, åtminstone inte här hemma. Det är gammalt och nytt huller om buller. Och mest gammalt.

Den här gamla skänken köpte jag på tidigt åttiotal av en av mina lärare på musikhögskolan. De skulle flytta och behövde bli av med grejer. Jag skulle flytta in och behövde grejer. Skänken var rosamålad!!! Jag slabbade på med BUMS (nån som minns detta preparat?) och snart var den ren från färg, “avlutad”. Där avstannade projektet. I alla år har den stått undanställd och jag har inte kommit mig för med att vare sig ta itu eller göra mig av med den. 

Och tur att jag inte gjorde mig av med den, för titta vad fin den blev när jag väl skred till verket! Den ska stå i den blivande gäststugan som håller på att iordningsställas för hemvändande vuxna barn.

 Den här trädgårdsbänken kommer från samma epok. På den tiden hade gubben och jag ett pyttelitet torp utanför Piteå, en röd liten stuga (av den typen som vi samlar på) men utan vare sig el eller vatten. När jag tog min musiklärarexamen fick jag en stenlagd uteplats med hemmasnickrade trädgårdsmöbler som examenspresent av gubben. Det var väl en gullig examenspresent? Det här är en av bänkarna.  Den här sekretären har stått på vinden i säkert femton år på grund av platsbrist! Den kommer ursprungligen från min farmor Alva. Hon fick den av min farfar när hon fyllde trettio år och i en av de små lådorna låg en lapp om att hon ville att jag skulle ha den en dag.  Och nu står den här.

 Farmor Alva och farfar Bertil. Båda var folkskollärare, farfar körledare. Jag är väldigt glad över att sekretären står här hemma idag. Förvisso ska min stora stålgrå datorskärm stå där, så den drar väl ner det romantiska skimret en smula, men man kan ju se det som att skärmen och sekretären binder samman olika tider med varann.  Här är ytterligare en favorit som fått flytta hem. Farmorssoffan har jag ju berättat om förut men kolla in bordet framför!  

 Ser ut som ett  småtråkigt trist och fläckigt litet soffbord (vilket stämmer vid första anblicken) men kolla in vilket hokus pokus! Jag bara älskar detta bord. Med ett enkelt handgrepp vrider man bordsskivan ett halvt varv och lägger i en skiva. Plötsligt har man ett dubbelt så stort bord! Det är ett soffbord från sextiotalet, kommer från gubbens föräldrahem.

Inte nog med det. Varje “bordshalva” kan man nu lyfta upp så bordet blir högre och så går det att lägga i ytterligare ett par skivor. Hokus pokus! Det lilla soffbordet har förvandlats till ett jättelikt matbord!

   Jag är verkligen sjukt svag för såna här “trollerimöbler”. Farmorssoffan bakom bordet har jag ju berättat om förut. Den är ju också en trollerimöbel som med samma enkla handgrepp förvandlas till en säng. 

  Bli nu inte yra i mössan och tro att ni hamnat upp och ner. Det här är taket och inte golvet. Det ni ser är billiga trähyllor på stålkonsoller som fungerat som förvaring för barnens leksaker på den tiden de delade rum alla fyra och hade varsin “hörna” här inne. Lägg märke till den ursågade biten i hyllan rakt fram. En 160 bred loftsäng fick inte plats annat än att en del av hyllan sågades ur. Eftersom ingen unge var längre än 160 kunde de sova där alla fyra, fast på tvären så att säga. Hålet är nu ett nostalgiskt minne blott och äntligen har jag fått plocka fram mina älskade böcker. Böcker hade inte prioritet i värsta trångboddheten när barnen var små, förutom barnböcker då. 

 Mina sångböcker står staplade till vänster i en sån där modern “steghylla” som är väldigt praktisk eftersom den tar liten golvyta. Och sånt har jag alltid varit på jakt efter. Praktiska saker som tar liten plats. Jag måste ju få plats med ett piano! Utan piano skulle jag inte kunna tänka mig att vara! Det här pianot köpte jag när jag slutade musikhögskolan. Jag köpte det för flyttbidraget man fick på den tiden om man frivilligt valde att lämna Norrland för sydligare trakter. Det är inget särkilt “bra” piano men jag tycker om det, just för att det har följt mig under hela mitt vuxna liv. Och det går i alla fall att spela på. Och det är ju huvudsaken. Ja, det här är vad jag kallar en “salig blandning” i alla fall.  Och nu är det hög tid att kika in hos de andra som skrivit över samma tema! Här nedan har ni dem!

Anki
Helena
Karin
Karin på Åland
Klimakteriehäxan
Livsrummet
Musikanta
Olgakatt
Pensionären på ön
Pysseliten
Tove
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet