Det är omtumlande när man helt oförberett får ett stipendium! Men naturligtvis också otroligt värmande. Vi hade precis genomfört jubileumskonserten i Avesta Kyrka; jag, körsångarna och musiker, när representanterna från Bergslagsteaterns styrelse klev upp med dessa fina blommor och höll ett fint tal.

Det tog en stund att förstå att det var mig de pratade om. Jag kikade bakom stora kyrkpelaren för att se om det fanns nån annan där, men där var det tomt! Och sen sa dom mitt namn och tittade på mig så då förstod jag att det var mig dom menade. Ibland är man lite trög, men jag var väldigt oförberedd. Och jag blev väldigt glad. Och det kan man väl få vara när man får stipendium? Jag fick också den här lilla fina korsstygnrosen av Björns fru Ragnhild som hon hade broderat. Så fin!

Björn Abrahamsson var en vänlig och varm person, jag hade honom i matte på gymnasiet och första matte lektionen (jag var dålig på matte, så jag hade ont i magen när jag gick till denna första lektion) sa han att det fanns sånt som var viktigare än matte. Och hade man missat att plugga till ett prov kvällen före, då kunde man lika gärna gå på bio eller göra nåt annat trevligt. Sen hade jag aldrig mer ont i magen när jag gick till matten. Men framför allt var han musiker som spelade i alla möjliga musikaliska sammanhang, alltid med samma varma leende och nära till skratt. Så ingen kan vara stoltare än jag att få ett stipendium till minne av Björn Abrahamsson.