Långsamhetens lov…

…sjunger vi här hemma. Om nån undrar. 

För inte så länge sedan skämtade en bekant att hon hade haft tankar på att skicka hit arga snickaren. Hem till oss och alla våra röda hus… Det är ju ingen hemlighet att vi aldrig blir klara. Och våra hus ligger alldles intill vägen längs en omtyckt och vacker promenadväg utefter älven, så det är inte omöjligt att fler har slagits av tanken. “Stackars människor”, kanske de tänker. Aldrig får de tummen ur och blir klara. Man skulle skicka dit arga snickaren så det blir lite fart på det hela.”  

 Jag har aldrig sett programmet “arga snickaren” man jag tror att det är en arg snickare som kommer hem och härjar med en för att man inte är färdig med saker och ting. Som sjunger deadlinens lov helt enkelt. Säkert bra sånger de med, men här hemma sjungs alltså långsamhetens lov. Det spännande med långsamhetens sånger, när alltså deadlinen är sekundär, är att nya idéer tillåts att träda över tröskeln.  Och ny kunskap med dem. Som när tanken dyker upp om det faktiskt skulle gå att göra egna stora fina klippspikar av ett gäng små klippspikar som ändå bara ligger och skräpar?  

  Den blivande gäststugan för hemvändande vuxna barn är nästan färdig men det saknas alltså lite större klippspik till de breda golvplanken. Det är där jag tror att arga snickaren öppnar munnen och skriker STOPP i lagens (deadlinens) namn! För självklart tar det längre tid att göra egna än att åka och handla en påse klippspik på något av de byggnadsvårdsställen som finns i faggorna. 

Eftersom arga snickaren aldrig dök upp, fast vi satt här och väntade, så åkte ässjan, stenkolet och ett gäng tillvaratagna småspikar fram en mulen och småtrist försommardag. Och vips (eller om jag ska vara ärlig, efter diverse svordomar och några misslyckanden) så fanns det spik så det räckte till golvet i gäststugan. 

 Arga snickaren får vråla bäst han vill om han kommer. Fint blir det och roligt är det när det blir “riktigt gjort”… Att gäststugan som de hemvändande barnen skulle sova i inte är färdig så här till sommarferierna är en annan sak. Och de hemvändande vuxna barnen är heller inte särskilt förvånade, de tar en filt och rullar ihop sig i nåt ledigt hörn, som de alltid har gjort. Fridens liljor på er! 

Momo, grabbar och prästdöttrar…

Det fullständigt haglar av kulturevenemang om sommaren. Och är man inblandad i egna kulturevenemang hinner man inte gå på allt man vill, så är det bara. De sista tre dagarna har jag varit på tre evenemang. Mer eller mindre inblandad. Först ut var Musikalen Momo och Kampen om tiden.
Föreställningen var resultatet av tre veckors sommarkollo för barn mellan 11 och 14 år. Dotter Fredrika höll i kollot tillsammans med en kompis och dotter Rebecca spelade i orkestern tillsammans med brorsorna Ola och Pär. Gubben och jag var också inblandade. Vi bidrog med ett antal låtar eftersom manuset saknade musik och vi hade låtar i våra skåp och lådor som gick att använda. Teamwork!Fantastiskt vad barn kan åstadkomma bara det finns forum. Femton barn som gjorde det SÅ himla bra! Dottern skriver mer om kollot på sin blogg Fredrikapavinden.Dagen därpå åkte Fredrika och jag till Katrineholm. Bloggvännen Pia hade regisserat en föreställning som jag hade prickat in i almanackan; Grabbarna i 57’an på Djulö friluftsteater. Förutom att föreställningen var klart underhållande och väldigt väl framförd (Bra jobbat Pia!) så var det en fröjd bara att sitta och se fälten som sträckte sig vida bakom kulisserna.En helt fantastisk eftermiddag. I föreställningen medverkade dessutom en fd teaterkurskamrat till Fredrika.  Melinda. Här syns det hur förvecklingarna börjar ta sig, precis så där som det ska i äkta folklustspel.Backstage i pausen. Fredrika till vänster, Melinda i mitten och Pia till höger. Tänk vad bloggandet medför! Och jätteroligt att träffas In Real Life förstås 🙂

Mera kultur dag 3 när syrran Karin med Fejjalåten dök upp i stan för att ge kvällskonsert i Avesta Församlingspark; “En prästdotters bekännelser”. Så heter hennes skiva.  Prästdöttrar är vi båda och några av visorna speglar glimtar från barndomens miljöer i kyrkan på landet där vi växte upp. Nu blev det som synes inomhus eftersom regnet hade öst ner hela dagen. Men vad gör väl det när musiken flödar och släkten är på plats för att puscha syrran/svägerska/moster. Länk till hennes hemsida för den nyfikna. Gå gärna in och lyssna! Jag vet att jag är partisk men jag tänker säja det i alla fall att hon är så himla bra min lillasyster! Kanske beror det på att hon har en väldigt trevlig storasyster?

Kulturrapporten är över för denna gång. I kväll, onsdag, drar jag iväg med Bas Fiol & Flöjt till Jugansbo utanför Sala för att framföra ett äkta melodikryss LIVE! Det ni! “Intåg i Sommarhagen”. Det blir musik, frågor, kaffe, prisutdelning och så lite allsång förstås! Är det sommar så är det!

Stjärna i Öster

Så här inför julveckan och och tredje söndagen i advent ger vi ut en alldeles nyskriven julsång! En julsång där julstämningsfaktorn är på topp! Här finns associationer till både slädfärd och julotta inspirerad från allt det vita som har omgett oss under hela December månad. Lyssna själva! Benny tjatade ju på att vi var så improduktiva under hösten så han började komponera själv. För att göra en lång historia kort fick Björn rycka in eftersom Benny fick skrivkramp och la sig och stirrade i taket (fast tvärtom eftersom han är sköldpadda och inte kan ligga på rygg). Nu är han producent för “Stjärna i Öster”istället där Björn Holmberg har skrivit text och musik. Altamira är namnet på gruppen; i den här konstellationen består den av Björn Holmberg sång, gitarr och syntar, Ola Holmberg elbas, Pär Holmberg trummor och percussion, Anna Risberg körstämmor.

Låten finns på Itunes, e-Music och även på Spotify. Med “Stjärna i Öster” vill vi skapa lite julstämning och passa på att tillönska alla en riktigt God Jul och Gott Nytt År!
Och som ni ser har Benny hämtat sig från skrivkrampen. Glad över att vi nu har producerat både julkalender och julsång vill han visa sig i lussemundering och önska alla en God Jul han med.