…sjunger vi här hemma. Om nån undrar.
För inte så länge sedan skämtade en bekant att hon hade haft tankar på att skicka hit arga snickaren. Hem till oss och alla våra röda hus… Det är ju ingen hemlighet att vi aldrig blir klara. Och våra hus ligger alldles intill vägen längs en omtyckt och vacker promenadväg utefter älven, så det är inte omöjligt att fler har slagits av tanken. “Stackars människor”, kanske de tänker. Aldrig får de tummen ur och blir klara. Man skulle skicka dit arga snickaren så det blir lite fart på det hela.”
Jag har aldrig sett programmet “arga snickaren” man jag tror att det är en arg snickare som kommer hem och härjar med en för att man inte är färdig med saker och ting. Som sjunger deadlinens lov helt enkelt. Säkert bra sånger de med, men här hemma sjungs alltså långsamhetens lov. Det spännande med långsamhetens sånger, när alltså deadlinen är sekundär, är att nya idéer tillåts att träda över tröskeln. Och ny kunskap med dem. Som när tanken dyker upp om det faktiskt skulle gå att göra egna stora fina klippspikar av ett gäng små klippspikar som ändå bara ligger och skräpar?
Den blivande gäststugan för hemvändande vuxna barn är nästan färdig men det saknas alltså lite större klippspik till de breda golvplanken. Det är där jag tror att arga snickaren öppnar munnen och skriker STOPP i lagens (deadlinens) namn! För självklart tar det längre tid att göra egna än att åka och handla en påse klippspik på något av de byggnadsvårdsställen som finns i faggorna.
Eftersom arga snickaren aldrig dök upp, fast vi satt här och väntade, så åkte ässjan, stenkolet och ett gäng tillvaratagna småspikar fram en mulen och småtrist försommardag. Och vips (eller om jag ska vara ärlig, efter diverse svordomar och några misslyckanden) så fanns det spik så det räckte till golvet i gäststugan.
Arga snickaren får vråla bäst han vill om han kommer. Fint blir det och roligt är det när det blir “riktigt gjort”… Att gäststugan som de hemvändande barnen skulle sova i inte är färdig så här till sommarferierna är en annan sak. Och de hemvändande vuxna barnen är heller inte särskilt förvånade, de tar en filt och rullar ihop sig i nåt ledigt hörn, som de alltid har gjort. Fridens liljor på er!
