Tjugotjugo

…är precis påbörjat. Ett helt nytt år! Som att vända blad på en väl tummad (i mitt fall) bok. Vad ska det nya året bära med sej för nya spännande musikaliska äventyr måntro? Ett vet jag. Vi gör en repris på det färgsprakande Carmina Burana som gjordes i Folkärna kyrka 2017. Då höll taket på att rasa ner så byggställningar fick trängas med publiken i bänkarna. Nu blir det i en nyrenoverad kyrka. Men det sker ju först i november. Lååååångt dit bevars! Nu är det januari. Inte för man kan tro det. I skrivande stund smattrat regnet på taket! På promenaden häromdagen såg jag videkissar i vägrenen.

Och första veckan efter nyår idkade jag trädgårdsarbete ute, klippte rent i katastrofslänten och krafsade upp ett kilo jordärts skockor ur jorden.

Ja en smula märkligt, men jordärtsskocks-soppan blev god! Och till veckan som kommer drar Feel Good Körerna igång igen! Tur att nånting är som vanligt i alla fall. Och en riktigt god fortsättning på tjugotjugo alla mina vänner!

På andra sidan Carmina Burana

Äntligen är vi på andra sidan det gigantiska projektet Carmina Burana. Ett kort tag riskerade det hela att ställas in eftersom stora sjok av murbruk hade börjat rasa ner från taket i kyrkvalven!Men akutåtgärder infördes i form av en stor byggnadsställning och några “tak-lagare.”Och även om dansarna inte fick använda ställningen i stil med West Side Story, vilket de här lite lystet står och leker med tanken, så kunde i all fall Magic Sound Ljud & Ljus hänga några väldiga lampor i den. Och så kunde föreställningarna genomföras i Folkärna kyrka helgen 10-12 november. Det känns helt ofattbart. Så länge och så mycket som vi har slitit med förberedelser av skiftande slag, jag och kollegan Heléne Thunberg. Musikaliska förberedelser förstås med både vuxenkörer, barnkörer, ungdomskör och orkester men också ansöka om medel, boka musiker, tillverka ett stort gäng med trollstavar, planera mat och boende för tillresande gästspelare, söka sponsorer som ville sponsra kyrkbänkar, skriva program, inhandla hundratalet såpbubble-burkar, medverkan i gradängbygge, placera in 130 korister i koret enligt ett exakt schema för att ingen skulle behöva sitta på altaret. (Foto ovan: Lars Östlund) Bara att samla in mått på 72 barn som alla skulle få varsin cape uppsydd etc. Det tog aldrig slut på uppgifter och vi är så tacksamma för alla inblandade, allt från föräldrar till parkeringsvakter, vaktmästare, matlagare, kaffekokare, biljettförsäljare etc etc etc. Vi var säkerligen 500 på ett eller annat sätt aktiva aktörer! (Foto nedan: Gunder Hägg)Glädjande nog drog föreställningarna fulla hus båda dagarna! Ett drygt tusental besökare med andra ord! Ändå blev många utan biljetter eftersom det var slutsålt ett par dagar innan. Det var det enda tråkiga denna helg. (Foto nedan: Lars Östlund)

Här syns en liten del av kören bestående av 130 korister och den 60 man stora orkestern. Bakom koristerna på balustraden ovanför altaret rör sig dansare som mörka skuggor mellan pelarna. (Foto ovan och nedan: Lars Östlund)

Ljuset var ibland mystiskt blått…

…ibland skimrande grönt som när våren och kärleken gör entré…(Foto ovan och nedan: Lars Östlund)

Ibland eldrött, som i tavernadelen som gestaltar den förödelse och destruktivitet som ett liv på krogen kan medföra. Dans och performancegruppen Gracefool Collective står bakom all koreografi och dansar själva. Dansarnas vackert folkloreinspirerade dräkter designades och syddes av Fredrika Holmberg, som även stod för design av barnens kjolar men som sedan kvinnor från St Mary sydde på löpande band! (Foto: Lars Östlund) Bara att belysa en kyrka med alla dess gångar, skrymslen och vrår! Magic Sound Ljud & Ljus gjorde ett strålande arbete (i ordets rätta mening) med allt ljus. (Foto ovan: Gunder Hägg. Foto nedan: Lars Östlund)Ungdomskörerna hade två heldagar dans på höstlovet med ett par av de professionell dansarna. Här framför de en dans, inspirerad av rytmisk gymnastik.

Såpbubblor seglade ut i kyrkogångarna men också ner från läktaren som ett glittrande draperi, där 45 barnkörbarn stod på lång rad och blåste enligt särskilda anvisningar, även om en och annan bubbla flög iväg av ren iver när den inte alls skulle iväg! Blåsa såpbubbla på kommando är inte det lättaste! (Foto ovan: Lars Östlund, nedan Gunder Hägg)Det hände saker överallt nästan hela tiden! Gracefools arbete med verket överträffade våra förväntningar med råge. De utnyttjade varje vrå av kyrkorummet, lät stora som små körsångare medverka på olika sätt, samt att de själva framförde den ena dansen efter den andra. Vi fick precis det Carmina Burana vi önskade, där sång, musik, dans och kostym skulle bilda en stark enhet. Deras arbete har en stor del i att det blev den mäktiga upplevelse och den succé det blev. Vi är SÅ nöjda! (Foto ovan: Lars Östlund, nedan: Gunder Hägg)

Här gestaltas den stackars svanen som en gång hade sjöarna som sitt hem. Kolla in vingarna! Nu ligger han svårt bränd på en fat, beredd att antastas av de giriga. Men kärleken övervinner det mesta bara vi sätter vår tillit till den, heter det i texterna. Det är inte för intet som Carl Orff låter barnen vara framträdande i sångerna om våren och kärlek. Här sjunger de yngsta om att “kärleken flyger överallt”. Och så viftar de med sina glittrande små trollspön och sjunger på latin; Amor volat undique. (Foto ovan och nedan: Lars Östlund)Här bildar ungdomskören en kärlekens bro som de yngre får passera tills hela mittgången är fylld av vitklädda barn som sjunger på latin; “Åh åh åh, totus floreo...” Vi har hört ryktas att det har trallats på latin på både dagis och skolor runt om i Avesta kommun denna höst. Carl Orff, som själv var en engagerad pedagog och gav ut Orffs schulverk, hade gillat vår version av Carmina Burana, har vi sagt flera gånger! (Foto: Lars Östlund)

Summa summarum ledde alltsammans till en professionell uppsättning på landsbygd, där vi har hyrt in solister, dansare och delar av orkestern, samverkat med ett par musikfolkhögskolor som förstärkt i kör och orkester, men som helt och hållet i övriga delar har framförts av hundratals amatörer, inte minst barn och unga. Solisterna som syns i bild nedan heter från vänster Anton Leanderson-Andréas, Karin Fröhlén och Daniel Hagfeldt. Heléne och jag stapplar in efter föreställningens slut med en segergest som faktiskt har ett visst berättigande. Vi klarade det! Tack vare väldigt många runt omkring oss som bistod med tid, uppmuntrande tillrop och inte minst ekonomiskt stöd, så TACK återigen Västerås Stift, Landstinget Dalarna, Tro, hopp och klöver samt företag och privatpersoner i Avesta kommun som sponsrade kyrkbänkar!

Ja, så kan det gå när inte haspen är på. Det är så sant som det är sagt. Ska sånt här genomföras gäller det att inte haspen är på, vare sig det gäller ekonomi eller engagemang! Svenska kyrkans version av Carmina Burana i Avesta kommun har genererat ett otroligt positivt gensvar både från publik och medverkande. (Foto ovan och nedan: Lars Östlund)Och alla har vi verkat i ett gemensamt syfte vilket sammanfattades i ett manifest som inledningsvis lästes på tigrinska, arabiska, ryska, engelska och svenska. “Världen vibrerar av oro. Vi behöver samlas och verka i det goda. Att våga mötas och värna mångfald är en förutsättning för fred och medmänsklighet. Var stolt över den du är! Ingen kan göra allt men alla kan göra något, bemöt andra människor som du själv vill bli bemött. Människans själ – Vårens ansikte – uppmanar till kärlek”

Carmina Burana – Manifestation för Möte & Mångfald

För två år sedan bestämde kollegan i grannpastoratet By-Folkärna och jag från Avesta-Grytnäs att vi skulle göra något tillsammans med våra körer. Något stort. Något roligt! Något annorlunda. Valet föll på Carmina Burana som är mest känt för stycket “O Fortuna” som flitigt används när det behövs något riktigt ödesmättat i musikväg. Att det i år är 80 år sedan verket uruppfördas i Tyskland känns som en bonus.

Att vi ville göra något mer än “bara” ett körverk av Carmina Burana var vi på det klara med redan från början. Avesta har som många andra kommuner tagit emot många flyktingar. Vi ville skapa en sorts manifestation av föreställningen där vikten av mångfald och möten lyfts fram. Vi ville låta hela föreställningen bli en mötesplats mellan olika grupper med ett gemensamt mål. Vi ville också att det skulle gestaltas sceniskt, att det skulle vara ett synligt verk även för ögat. Under ett par års tid har det nu vuxit fram en föreställning och manifestation som flera hundra människor i åldrarna 3-80 plus är involverade i på olika sätt.

Kyrkans vuxenkörer förstås men också ungdomar från Sjöviks och Bollnäs folkhögskola som sluter upp med sångare och stråkmusiker, ett stort gäng inhyrda frilansmusiker som tillsammans med Avesta orkesterförening bildar den stora orkester som krävs. Till detta solister och flera barnkörer OCH dans och performance-gruppen Gracefool Collective från Leeds, England som jobbar på sitt håll men är på väg hit snart. Tvåhundra vuxna och ett sextiotal barn samverkar i föreställningen.Och alla ska rymmas i koret! Vi har, tillsammans med våra oumbärliga vaktmästare (Vad vore livet utan vaktmästare? ❤️Ingenting!) samlat ihop alla våra gradänger och prov-byggt, för att vara helt säkra på att alla har en plats. Dansarna kommer mestadels att hålla till uppe på balustraden, en sorts balkong ovanför altaret, bakom pelarna. Där finns en spännande yta som sällan används. Sångsolisterna måste vi skicka vi upp i predikstolen! Men det är inte sämsta platsen! Ett sextiotal vita cape, har de fantastiska kvinnorna i Sankt Mary, Folkärna församling sytt! Sextiotalet vita cape i olika storlekar för barn från 3 år upp till 20. Heléne testar en lite större cape-variant här. Barnkörerna är bara med i två av sångerna men kommer att göra bejublad entré i vit cape och trollstavar. Och trollstavarna har jag pågående massproduktion av här hemma, med hjälp av släkt och vänner och katten Greta, som älskar pyssel och redan har tuggat hål på glitterlimmet!Vi har också en mångfaldskör som vi sjunger sånger ur körverket med. Vi har lekt med det svenska språket till Carl Orffś tongångar. Inte sjungit “Ooooooo Fortuna! Veeeeelut luna...” som sig bör, utan istället: “Ooooooo det snöar, Seeeee det snöar! Snöööön den faller ner från skyyyyyyyn! Vi skottar snö. Vi skottar snö. Det snöar hela tiden!” Kanske inte så seriöst men roligt har vi tillsammans. Det är härligt att skratta och dela upplevelser med varandra även om vi inte förstår alla ord, har olika bakgrunder och erfarenheter. För den delen har ALLA våra vuxenkörer får “skotta snö” i Carl Orffs anda.Vi har fått lov att söka särskilda medel för detta gigantiska projekt. En hel del har vi fått, men ibland också avslag. Därför är vi särskilt tacksamma för de företagare i Avesta Kommun som “sponsrat en kyrkbänk” och som på så sätt finns med i manifestation som sponsorer! Det är roligt att kunna göra något riktigt stort i en mindre stad som Avesta, där amatörer och professionella får mötas, olika åldrar från 3 till 80 plus, där samhälle möter kyrka och även olika konstformer möts. Nu hoppas vi också på en blandad publik av olika kulturer och religioner! Här sjunger ungdomskören på Språkvän Avestas Mingelcafé där vi spred information om manifestationen. Sången handlar om våren och längtan efter kärlekens ansikte. (Lite nervösa är vi, det är första gången vi sjunger detta för publik).


Föreställningen kommer att avslutas med en eldslukare utanför kyrkan och innan föreställningens början tar en grupp syrianska trumspelare emot med brinnande eldkorgar och suggestiva rytmer. Vi ser det som en symbolik för att det som händer under föreställningens gång i själva verket är något som börjar inom oss själva, men som behöver bilda kedjor som räcker långt bortom oss själva. Det är bara tillsammans vi kan åstadkomma förändring.

Heléne och jag är så tacksamma över att kunna få genomföra detta och vi hoppas att det ska skapa en upplevelse och ett minne för livet hos både publik och medverkande. Och att det ska skapa ringar på vattnet förstås. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Otroligt nog är vi nu framme vid målet. Fast egentligen är det kanske snarare en början! Början på en innerlig önskan hos alla oss som på olika sätt deltar i manifestationen vare sig vi är publik eller medverkande. Att vi kan mötas i hopp och tro på en mänsklighet som först och främst uttrycker en längtan efter kärlekens ansikte, vilket de medeltida texterna i Carmina Burana till stor del handlar om. Varmt välkomna till Folkärna kyrka helgen 11-12 november!

Veckans rubrik !

Jag brukar ju roa mig med att skriva över en bestämd rubrik lite då och då tillsammans med ett gäng andra skribenter, som för övrigt är listade sist i detta inlägg. Nu är jag inte så bra på att få till rubrikerna i rättan tid och allt som oftast smäller jag till med metoden ryska gummor, dvs fler rubriker i ett och samma inlägg. Eller fler klockor på samma stängel.Men eftersom ORDET ÄR FRITT så tror jag inte att det spelar så stor roll. Den här hösten ägnar jag en hel del tid åt att fördjupa mig i ett alldeles särskilt partitur. Jag och min kollega Heléne i grannpastoratet, kommer att sätta upp det stora kör och orkesterverket Carmina Burana i höst. Vi drog igång idén för ett par år sedan och nu fattar vi knappt att det börjar bli dags. Lite närmare om vad det är vi ska göra, ska få ett alldeles eget inlägg ganska så snart. Det här inlägget ska ägnas åt VÄGMÄRKEN. Och då får det bli vägmärken i ett partitur. För den oinvigde är ett partitur ett notblad där alla instrument och körstämmor löper parallellt över notbladet så att dirigenten ska kunna läsa allt som händer samtidigt. Det är detta som dirigenten har framför sig när hen dirigerar. Partituret fullständigt kryllar av olika sorts VÄGMÄRKEN. Det anger vilka som spelar på vilken rad, typ om det är cykelbana eller gångbana. De kan också tex ange hastighet, 40 eller 80 eller 110 precis som på vilken landsväg som helst. Men också hur starkt eller svagt man ska spela/sjunga och inte minst karaktärsdrag, som att spela lätt och studsigt, lekfullt eller rentav som om man ska gå till attack! Ibland kanske basisterna bara har trista gå-noter ett långt parti. Att då viska i mungipan till grannen att nu skiter vi i det här och hittar på lite roligare basgångar, är otänkbart. Det handlar nämligen om VÄJNINGSPLIKT. Alla kan inte kan braka på för fullt hela tiden utan det gäller att de olika instrumenten och sångstämmorna ibland håller tillbaka och ibland går framåt, så de olika stämmorna får briljera på olika ställen.Så det är väldigt spännande att iscensätta ett musikaliskt verk. Det är inte bara noter. Musiken ska gestaltas, som vilken berättelse som helst. Sammantaget blir partituret porten ut i ett väldigt spännande landskap där ORDET ÄR FRITT utifrån de VÄGMÄRKEN som kompositören har satt ut (bland annat med hänsyn till VÄJNINGSPLIKT). Och därmed har jag levererat tre av september månads rubriker som Tove är upphovskvinna till. ORDET ÄR FRITT, VÄGMÄRKEN samt VÄJNINGSPLIKT och i bästa fall har jag hunnit springa ifatt några av de andra skribenterna som listas här nedan.

Anki
Matfreaket
Karin
Livsrummet
Olgakatt
Pensionären på ön
Ulla-Minnatur
Tove
Ingrid Musikanta
Pettas Karin
Yvonne
Paula

Gult – veckans rubrik.

Det är dags för veckans rubrik och det är Birgitta, Pensionären på ön, som har valt temarubriker för april. Och rubriken GULT är ju verkligen passande, så här inför påsk. Min favoritfärg är faktiskt ockra-gul eller guldockra. Den var vanlig i äldre svensk bebyggelse, ofta på fönsterbågar och dörrar tex. Antagligen för att det var en av dåtidens “billigaste” pigment. Och eftersom det finns ett visst intresse här hemma för just äldre bebyggelse så har vi förstås guldockra på både dörrar och fönsterbågar på flera av våra åtta röda hus.. Guldockra är nästan lite magisk . Om man tex blandar färg själv, passar den till nästan allt. Är man inte nöjd med en färgnyans och tillsätter lite guldockra -hokus-pokus- så blir det genast bättre! 

Just idag har jag landat hemma efter ett intensivt kör-läger dygn med 28 körbarn i åldrarna 8-16. Kollegan i grannförsamlingen, Heléne och jag har precis börjat bearbeta våra unga korister inför att de ska medverka i det stora körverket Carmina Burana som vi sätter upp till hösten. Så det var inga schlagers som stod på repertoarlistan precis utan åttio år gammal konstmusik som framförs på latin och “gammeltyska”. Men vi hade SÅ roligt och det gick SÅ bra.  “Det är ju jättekul att sjunga på latin” kvittrade en av de yngsta och faktum är att mycket av musiken och de latinska texterna blir lite suggestiv och nästan lite som Harry Potter magi. Vi leker ju fram väldigt mycket av det här och har MINST lika kul som barnen. Så när vi körde hem efter detta inspirerande helgpass, strålade vi ikapp som två solgula tussilago, Heléne och jag. Och det fick bli mitt bidrag till rubriken GULT. Länkarna nedan går till andra som har skrivit över temat GULT denna vecka.

Anki
Matfreaket
Karin
Livsrummet
Olgakatt
Pensionären på ön
Ulla-Minnatur
Tove
Ingrid Musikanta
Pettas Karin
Yvonne
Paula