Priset för en inspelning

Jag har strängeligen gett mig själv projektförbud detta år och nästa. Nu hjälper det ju inte eftersom gubben inte har projektförbud. Denna lördag var det dags att sjunga in stämmor igen. Jag som tänkte tillbringa helgen i tystnad! Men studion och gubben kallade. Bara att inta sångbåset.

IMG_1760.JPG
Nu kanske ni tänker att oj, hon måste vara duktig att sjunga den där mänskan som blir tillfrågad stup i kvarten. Det var ju inte längesen sist. Men sanningen är att han har ingen annan att fråga. Inte är jag särskilt dyr heller.

IMG_1758.JPG
Ute behövde det skottas och jag insåg snabbt att situationen kunde utnyttjas. Med lite gnällig ton antydde jag att jag inte hade minsta lust att pulsa tvärs över gården, få stövlarna fulla av snö och …

IMG_1761.JPG
På två röda minuter var både trappan och gången skottad! Hehehe 🙂 Tjänster och gentjänster eller priset för en inspelning. Och stämman skulle inte ta särskilt lång tid att sjunga in tänkte jag.

IMG_1759.JPG
Stämman gick upp på höga fiss!!! Kvinnor på film, när de hoppar upp på en stol och skriker vid åsynen av en mus, (ok, några kanske i verkligheten också) Där nånstans är höga fiss. “Somna fridfullt, vila dig” – lydde texten så det gick inte att ta i från tårna heller, vilket jag skulle ha behövt, utan mjukt och lite finstämt skulle det vara.

IMG_1762.JPG
Det tog väl en tio koppar te med honung och tjugofem omtagningar innan jag hade “nailat” den, som jag lärde mig sist att det heter när den sitter som det ska. Bakgrundssångare får jobba som bara den! Mycket värre än snöskottare. Tänk på det nästa gång ni lyssnar på en bakgrundskör!

Barocktant blir rocktant!

Nu kunde man ju tänka att barocktanten efter avslutad konsert fick lägga sig i soffan, sippa på ett glas vin och gnaga på en vindruva.

IMG_1863-1.JPG
Ack nej. Det blev akut utryckning till “studion”, ett av våra åtta röda hus. (Jag är kvar på samma Trettondag som sist, den med Små Grodorna och Barockkonserten.) Det behövdes körstämmor till Elvislåten “Suspicsious minds.” Jag skulle sjunga tre ord; “with suspicious minds” på två ställen i låten, precis som i originalet. Och så lite aaa och ooo.

IMG_1854.JPG
Jamenvisst! En baggis! På med lurarna bara! Jag sjöng. Och jag sjöng och jag sjöng! “Inte tajt!” “För segt!” hojtade gubben och sonen efter varje försök. Och jag hade verkligen problem! Min tunga fastnade mellan tänderna på “with” och jag fick inte loss den snabbt nog till “suspicious”! Jag försökte förklara dilemmat. Då upplyste sonen mig om att tungan INTE ska vara mellan tänderna när man säjer “with”. Han gjorde några talövningar på engelska som slutade i skrattparoxysmer över mitt uttal. Gubben tyckte jag borde gå till talpedagog eftersom jag lät som en tysk officer där jag slafsade runt på sje-ljuden i ordet “suspicious”!

IMG_1847.JPG

Jag kan omöjligt ändra på mitt engelska uttal klockan elva en trettondagskväll som dessutom börjar gå mot natt, försökte jag. Och “alla andra tanter” får sova vid det här laget! Men stämmorna skulle sättas. Deadline hade passerat. Och vad var jag för en pedagog som inte trodde att förändring var möjlig, drämde sonen till med, som suttit som (inmutad) tenor i min kyrkokör. Vad svarar man? Man sjunger vidare.

IMG_1860.JPG
Och till slut “nailade” jag den (fick jag lära mig att det hette, dvs “naglade fast den”). Och då blev det äntligen gonatt och barocktanten fick rulla ihop sig i sin säng. Så gick det till när Barocktanten blev Rocktant!