Viva viva La Musica!

Två för mig stora musikinspiratörer har gått ur tiden senaste halvåret. I höstas min pappa Sten-Bertil Risberg och helt nyligen en av mina första musiklärare, Eva Engdahl. Eftersom mitt liv till så stor del är fyllt av musik och alltid har varit, känner jag stor tacksamhet för det jag fått i musikväg av dessa båda musikpersonligheter. Min pappa spelade blockflöjt och lärde oss syskon att spela blockflöjt innan vi ens hade börjat skolan. Här har mina yngsta syskon lärt sig spela.Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli. Vi var inte gamla när han lärde oss sjunga trestämmig kanon. Ljudbevis från en gammal rullbandspelare finns. En period drog han hem sångglada vänner en kväll i veckan, med mål att starta en kyrkokör. Från dessa körkvällar minns jag att det var väldigt mycket skratt och glädje. Och jag minns flera av sångerna. En av sångböckerna hittade jag på bokbörsen häromåret och beställde hem. Många lite tokroliga sånger faktiskt, den här minns jag särskilt…Och pappas smittande skratt varje gång de kom till slutet på kanonsången, eftersom de aldrig lyckades få till det knepiga slutet. Så att sjunga var roligt och förenat med stor glädje. Det syns här där vi är ett par år äldre. Just på den här bilden ser pappa ovanligt allvarlig ut men jag och min syster, i pappas knä, ser desto gladare ut! Det kan också bero på att vi har på oss våra ljusblå klänningar med skära rosor som mamma sytt och som vi kände oss som prinsessor i! På samma sätt hade min farfar Bertil inspirerat och uppmuntrat pappa Sten-Bertil och hans bröder. Farfar var på sin tid skolkantor i Sveg och en starkt engagerad musikprofil. Här spelar han med min äldre bror Olov som idag är verksam som körledare i Sankt Görans församling i Stockholm. En av mina körsångare idag, som växte upp i Sveg, hade min farfar som körledare i sin ungdom! Det tycker både hon och jag är väldigt roligt!

Och nu har alltså även Eva Engdahl gått ur tiden. Sveriges första kvinnliga jazzpianist som turnerade flitigt under 40 och 50 tal under namnet Marie Adams. Hon var min musiklärare på högstadiet men framförallt var hon lärare på musikskolan och hade jazz och rumbagrupper. Varje år satte hon upp en musikal på skolan. Hon la ner väldigt mycket tid och engagemang på det hon gjorde. Men hon förväntade sig samma tid och engagemang tillbaka. När jag gick i årskurs 9 satte hon mig på att skriva ner ett manus för årets musikal. Helt utanför skoltid. Läxor och skrivningar, det skulle skötas och prioriteras, det betonade hon noga, men musiken skulle behandlas likadant, sättas lika högt. Sån var hon. Hon räknade med oss på riktigt. Bara det att man fick komma hem till henne och rota i garderoben bland gamla konsertklänningar och skor och använda till maskerader och musikaler. Eva hade också musikaftnar varje terminsavslut i sitt hem, där privatelever från femåringar till trettioåringar fick spela för en publik av vänner och föräldrar. Det vankades alltid hembakt. Evas bullar smälte i munnen, mycket smör och mycket socker var hemligheten. Hembakad kung Oscar den andres tårta med smörkräm. Mmmmm….

Det speciella med Eva tycker jag så här i backspegeln, var just att hon inte behandlade oss som barn, utan som jämlika. När man spelade med henne var det “på riktigt”, inga tillrättalagda förenklade arrangemang utan ordentliga övningar i grupp och stränga tillsägelser om att öva hemma, sen var det konsert för publik. Hon räknade verkligen med oss. Den som har spelat och musicerat i Evas jazz och rumbagrupper med henne bakom flygeln har det med sig hela livet. Vi är MÅNGA som med tiden fortsatte på musikhögskolor och jag är övertygad om att Eva hade stor del i det. Hon har satt musikalisk prägel på väldigt många av oss som växte upp i Avesta under sjuttio och åttiotal. Och med tiden blev det dags för mina barn att spela för Eva! Pelle blev hennes sista elev, trots att hon då egentligen hade slutat ha elever, men även Pelle sökte vidare till musikskolor på jazzpiano med Eva som en av sina stora inspiratörer. Sjuttiotvå års åldersskillnad. Eva fortsatte spela hela sitt liv. Här en bild från hennes 93 årsdag. Vi bläddrar bland jazzstandards och i hennes röda anteckningsbok (den syns på flygeln) där hon hade sin repertoar nedtecknad. Hundratals låtar i olika tonarter och stilar. Hon bad oss bläddra på måfå och uppmana henne att spela något av det som dök upp. Jag tror vi höll på i två timmar! En till! En till! Det sporrade henne att se att låtarna fanns i fingrarna, även om känslan, när hon började spela låten, var att hon inte hade en aning om hur sticket, fortsättningen gick. Men fingrarna visste och ett leende sprack upp. Just ja, så där gick den!

Att musik inte är beroende av ålder och kanske snarare håller funktioner och sinnet vid liv har jag sett både på pappa och Eva. Vid tiden för filmklippet nedan är Eva 90. Likaså var pappa musikaliskt aktiv hela sitt liv. Viva viva la musica!

Så “viva viva” och stort TACK till två av mina främsta musikinspiratörer som lämnat över en klingande stafettpinne att förvalta vidare.

Här låter jag Eva sätta punkt med sluttonerna från Lulu´s back in town.

Konsten att flytta en flygel

Denna hösten blev vi med flygel. Den stora frågan blev; hur ska vi få hem den??? Även om det “bara” var en mil.

1. Först ringer man pianoteknikerkusinen och frågar. HUR flyttar man en flygel?!? Pianoteknikerkusinen bistår med goda råd, kärra, bärremmar och rycker dessutom ut personligen. En mycket bra början.
flygel_1
2. Sen anropar man “starke man” som rycker ut även han, trots pappaledighet. Lilla Kelly hade dock ingen som helst förståelse för att pappa skulle släppa taget om henne för en flygel.
flygel_2
3. Man lånar gode grannens släpkärra. Baxar upp flygeln på högkant och spänner fast den från alla håll.
flygel_3
4. Sen krypkör man ängsligt i fyrtio med pianoteknikerkusinen tätt bakom som backup (vad han nu skulle göra om Flygeln tippade? Styra ut i vägbanan och ta emot?)
flygel_4
5. Hemma sluter gode grannen upp när åbäket ska baxas, trixas och knixas in i sitt nya hem. (Hemmet som inte är klart på långt när men tillräckligt klart för att hysa en musikalisk Konung.)
flygel_5
6. På plats, alla pustar ut efter ett gott dagsverke!
flygel_6
7. Och på den sjunde punkten så spelas det naturligtvis!!! Här av en som lärde sig spela på just denna flygel! Om nu nån tycker att väggarna ser ofärdiga ut så är det bara förnamnet.
flygel
Här ska det, i sinom tid, både uppreglas och lerklinas. (Då får vi skaffa galonisar till Flygeln!.) Fram till dess spelas det i stort sett dagligen. Och det är faktiskt det primära för ett musikinstrument. Att bli spelad på. Inte att ha en salong att stå och vara fin i. Det får vara för uttjänta flyglar.

Flyg vita flygel flyg!

evas_flygelVi har blivit med flygel! Inte vilken flygel som helst – Evas flygel. Eva har länge haft en flygel för mycket, i hennes eget tycke och vi har verkligen önskat att vi skulle kunna ta över den men har inte haft plats i något av våra två boningshus. Vårt ena boningshus har inte varit beboeligt på grund av grundlig restaurering, se bildbevis nedan.
skrutthus övervåning
Inte en miljö man gärna trycker in en flygel i. Och så här såg alltså huset ut när tanken fördes på tal första gången.

Det andra boningshuset är bara drygt femtio kvm fördelat på två rum och kök. Där har vi bott med fyra barn i ständigt föränderliga “compact living” banor, vartefter barnen blivit äldre. Men plats för en flygel har vi bara inte kunnat lösa. Möjligen som kombinerat matbord. Eller om nån skulle kunna sova på madrass under den? Eller på den. Eller i den! Eller hissa upp den i taket när vi ska titta på TV. Vi som varje jul har haft stora problem med var vi ska ställa granen!
skrutthuset2
Men NU är vårt “restaureringshus” tillräckligt klart för att faktiskt kunna hysa detta efterlängtade instrument som två av våra barn har lärt sig spela på (och för all del även jag.) Eva var min musiklärare i unga år. Så hon har några år på nacken. Och Eva är värd ett alldeles eget inlägg, så det blir vid senare tillfälle.
eva_becca
Här gör vi en sommarvisit på Dalhalla med Eva. Alla trappsteg i gropen var “nemas problemas” för denna nittioåriga musiker som äntrat åtskilliga scener under sin karriär. Att flytta en flygel är också värt ett eget inlägg. Så mycket kan jag ju säja att det är inte bara att säga flyg vita flygel flyg…