Tjohoooo! Här är jag!!!

Jag har verkligen gått upp i rök ett tag… Några veckors dubbelarbete är den primära anledningen till tystnaden här inifrån. Men sen toppades det med ett sorgligt besked med efterföljande begravning.  

Begravningen skulle jag spela flöjt på, vilket jag gärna ville, men själva beskedet kändes otroligt svårt och tungt. Jag kom liksom av mig på något sätt. Min tanke var att SEN får livet börja om, lite lugnare och lite beskedligare.   

Samma morgon som begravningen kände jag mig olustig, ont i kroppen, frusen, men slängde i mig en Ipren och genomförde tre pass med musik i förskoleklass som planerat. I bilen hem började jag starkt misstänka att Stora Stygga Flunsan nafsade mig i hälarna. Jag kom överens med organisten att det var ok att spela om hon bara kunde hålla folk ifrån mig. Och så gjorde vi en karantän uppe på orgelläktaren där jag satt med flöjt, noter och honungsvatten. Och organisten såg till att ingen närmade sig smitthärden. Det är märkligt vad ens autopilot kan åstadkomma när det behövs. Vi spelade oavbrutet, säkert en halvtimme under defileringen, eftersom kyrkan var fylld av folk. Man känner inte efter hur man mår, man bara spelar och spelar. Men musiken under en begravning kan vara så otroligt “bärande”. Musiken har verkligen förmågan att ta vid där orden tar slut. Jag är SÅ tacksam att jag fick och kunde spela. 

Det blev en fin och ljus avskedsceremoni även om jag inte kunde delta efteråt, jag åkte direkt hem och fullständigt stöp i säng. Inte för att jag hade spelat, utan för att det var en jätteelak influensa. Jag brukar få influensa, men brukar också kunna resa mig efter tre dar vilket jag gjorde också denna gång. Men det var som om Flunsan stod beredd invid sängen och slog mig allt den orkade med en bräda i huvudet. Och så stöp jag i fyra dar till. Så länge har jag aldrig varit sängliggandes i hela mitt liv sen spädbarnsåren tror jag. 

Kanske behöver kroppen en sån här urladdning då och då? Rena bantningskuren för övrigt, jag tappade tre kilo på en vecka! Här ser ni att jag lever i alla fall. Såvida inte isen går upp ända intill strandkanten och jag tippar baklänges ner i Dalälven. Så hör ni inget ifrån mig på ett tag kan det ju vara det som har hänt! 

Tjoflöjt!

Det är nästan lite vemodigt när sommarkonserterna går mot sitt slut. När jag packar ner min älskade flöjt i sin låda känns det som om vi inte kommer att ses på ett tag. Jag önskar verkligen att jag hade mer tid att spela bara för att spela.
flöjt_låda
Men när tiden inte räcker till och inga konserter eller framträdanden ligger inbokade i almanackan, då händer det att den får ligga i träda. Därför känns det lite extra vemodigt när locket stängs efter sista konserten. Men ibland blir det faktiskt ett och annat engagemang även under höst och vinter! Så man vet aldrig!

(Och så blev det! Just som jag stängt locket fick Bas Fiol & Flöjt ett engagemang i Ytterjärna!)

Tidsslukare!

Vissa saker har inga genvägar. Det finns diskmaskiner för att slippa handdiska, ordbehandlingsprogram för att underlätta när man skriver, men när det gäller att öva på sitt musikinstrument finns inga genvägar. Det är bara att öva, öva, öva…
image
Det FINNS inga genvägar, hur gärna man än vill.

Här hemma på gatan i stan, i några av våra röda hus, är grannarna väl förtrogna med vårt periodiska övande vare sig det gäller flöjt, Elvislåtar, musikskoleläxor på diverse instrument som trummor, saxofon, piano, fiol, gitarr, bas, dragspel med mera, med mera.
Dragspel
(Som tur är har våra barn inte övat ihjäl sig på sina instrument när de bodde hemma. Det kanske har räddat grannsämjan.)

image Det har antagligen alltid låtit på ett eller annat sätt från vårt hus. Vi måste ha världens finaste och tålmodigaste grannar eller så hör de dåligt.
Tvärflöjt
Jag är glad att jag övade så mycket som jag gjorde i unga vuxenår, på musikhögskolan. Jag utvecklade en sorts tillräcklig grundkompetens eller vad jag ska kalla det, som jag har använt mig av och vidareutvecklat sedan.
Trummor
Tänker ibland på det här med skärmtid som inte fanns förr. Ett som är säkert är att jag hade INTE övat lika mycket då, om Iphone och Ipad funnits! Jag tror inte det i alla fall.
Ukulele
Hur blir det med all praktisk kompetens om tiden äts upp framför skärmar? För dygnets timmar har ju inte utökats i takt med dessa tidsslukare! Det har jag funderat på ganska mycket. Att lära sej spela ett instrument handlar jättemycket om att forcera hinder och svårigheter. Att få “belöning” senare, i en upplevd kompetens. Fler som funderat i såna här banor?

Musikutövare låter då och då

ova_duntackeSom kulturutövare inom musik är man ju lite beroende av att kunna upprätthålla sin profession genom att öva regelbundet. Ett av våra åtta röda hus, det senaste tillskottet, delar vi med fem andra familjer. Ofta är någon av de andra grannarna här, ibland flera samtidigt och som nyaste grannen i huset hamnar man i valet och kvalet. Bör man öva öppet i köket och rakryggad stå för att musikutövare LÅTER då och då? Eller lämna instrumentet hemma och öva dubbelt så mycket när man kommer hem igen?  Eller rulla in sig i ett duntäcke, som en larv i sin kokong och försöka öva ljudlöst i smyg. Undrar om en duntäckevariant skulle funka???