Carmina Burana – Manifestation för Möte & Mångfald

För två år sedan bestämde kollegan i grannpastoratet By-Folkärna och jag från Avesta-Grytnäs att vi skulle göra något tillsammans med våra körer. Något stort. Något roligt! Något annorlunda. Valet föll på Carmina Burana som är mest känt för stycket “O Fortuna” som flitigt används när det behövs något riktigt ödesmättat i musikväg. Att det i år är 80 år sedan verket uruppfördas i Tyskland känns som en bonus.

Att vi ville göra något mer än “bara” ett körverk av Carmina Burana var vi på det klara med redan från början. Avesta har som många andra kommuner tagit emot många flyktingar. Vi ville skapa en sorts manifestation av föreställningen där vikten av mångfald och möten lyfts fram. Vi ville låta hela föreställningen bli en mötesplats mellan olika grupper med ett gemensamt mål. Vi ville också att det skulle gestaltas sceniskt, att det skulle vara ett synligt verk även för ögat. Under ett par års tid har det nu vuxit fram en föreställning och manifestation som flera hundra människor i åldrarna 3-80 plus är involverade i på olika sätt.

Kyrkans vuxenkörer förstås men också ungdomar från Sjöviks och Bollnäs folkhögskola som sluter upp med sångare och stråkmusiker, ett stort gäng inhyrda frilansmusiker som tillsammans med Avesta orkesterförening bildar den stora orkester som krävs. Till detta solister och flera barnkörer OCH dans och performance-gruppen Gracefool Collective från Leeds, England som jobbar på sitt håll men är på väg hit snart. Tvåhundra vuxna och ett sextiotal barn samverkar i föreställningen.Och alla ska rymmas i koret! Vi har, tillsammans med våra oumbärliga vaktmästare (Vad vore livet utan vaktmästare? ❤️Ingenting!) samlat ihop alla våra gradänger och prov-byggt, för att vara helt säkra på att alla har en plats. Dansarna kommer mestadels att hålla till uppe på balustraden, en sorts balkong ovanför altaret, bakom pelarna. Där finns en spännande yta som sällan används. Sångsolisterna måste vi skicka vi upp i predikstolen! Men det är inte sämsta platsen! Ett sextiotal vita cape, har de fantastiska kvinnorna i Sankt Mary, Folkärna församling sytt! Sextiotalet vita cape i olika storlekar för barn från 3 år upp till 20. Heléne testar en lite större cape-variant här. Barnkörerna är bara med i två av sångerna men kommer att göra bejublad entré i vit cape och trollstavar. Och trollstavarna har jag pågående massproduktion av här hemma, med hjälp av släkt och vänner och katten Greta, som älskar pyssel och redan har tuggat hål på glitterlimmet!Vi har också en mångfaldskör som vi sjunger sånger ur körverket med. Vi har lekt med det svenska språket till Carl Orffś tongångar. Inte sjungit “Ooooooo Fortuna! Veeeeelut luna...” som sig bör, utan istället: “Ooooooo det snöar, Seeeee det snöar! Snöööön den faller ner från skyyyyyyyn! Vi skottar snö. Vi skottar snö. Det snöar hela tiden!” Kanske inte så seriöst men roligt har vi tillsammans. Det är härligt att skratta och dela upplevelser med varandra även om vi inte förstår alla ord, har olika bakgrunder och erfarenheter. För den delen har ALLA våra vuxenkörer får “skotta snö” i Carl Orffs anda.Vi har fått lov att söka särskilda medel för detta gigantiska projekt. En hel del har vi fått, men ibland också avslag. Därför är vi särskilt tacksamma för de företagare i Avesta Kommun som “sponsrat en kyrkbänk” och som på så sätt finns med i manifestation som sponsorer! Det är roligt att kunna göra något riktigt stort i en mindre stad som Avesta, där amatörer och professionella får mötas, olika åldrar från 3 till 80 plus, där samhälle möter kyrka och även olika konstformer möts. Nu hoppas vi också på en blandad publik av olika kulturer och religioner! Här sjunger ungdomskören på Språkvän Avestas Mingelcafé där vi spred information om manifestationen. Sången handlar om våren och längtan efter kärlekens ansikte. (Lite nervösa är vi, det är första gången vi sjunger detta för publik).


Föreställningen kommer att avslutas med en eldslukare utanför kyrkan och innan föreställningens början tar en grupp syrianska trumspelare emot med brinnande eldkorgar och suggestiva rytmer. Vi ser det som en symbolik för att det som händer under föreställningens gång i själva verket är något som börjar inom oss själva, men som behöver bilda kedjor som räcker långt bortom oss själva. Det är bara tillsammans vi kan åstadkomma förändring.

Heléne och jag är så tacksamma över att kunna få genomföra detta och vi hoppas att det ska skapa en upplevelse och ett minne för livet hos både publik och medverkande. Och att det ska skapa ringar på vattnet förstås. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Otroligt nog är vi nu framme vid målet. Fast egentligen är det kanske snarare en början! Början på en innerlig önskan hos alla oss som på olika sätt deltar i manifestationen vare sig vi är publik eller medverkande. Att vi kan mötas i hopp och tro på en mänsklighet som först och främst uttrycker en längtan efter kärlekens ansikte, vilket de medeltida texterna i Carmina Burana till stor del handlar om. Varmt välkomna till Folkärna kyrka helgen 11-12 november!

Längtan 

I onsdags kom det hem en bunt kattungar i låda hit! Ja alltså inte jamande kattungar, utan mer av en annan sort. “Kattungen” (som jag korrekturläste intill desperation i förra inlägget) är nu äntligen färdig. Passande nog ska vi skriva om LÄNGTAN denna vecka, föreslår Anki på Bildbloggen. Hon är månadens rubriksättare. Och texten i Kattungen handlar om längtan, så det passar perfekt! För tänk vad man kan LÄNGTA efter att få ta hand om en alldeles egen kattunge, men HUR i all sin dag ska man övertala mamma och pappa? Som säjer nej till allt!

  • Jag såg en katt den var så liten och grå –
    Funnits en timme eller allra högst två
    Å jag fick hålla den, så mjuk och så fin.
    Åh vad jag ville att den skulle bli min – och heta Flynn


Ref. Hur ska jag göra för att den ska bli min?Tänk om nån annan vill att den ska bli sin! Pappa och mamma säger nej till allting. Hur ska jag göra för att den ska bli min?

  • Dammsuga överallt och duka vårt bord?
    Om maten är äcklig – säga att den var god!
    Fråga om mamma vill ha lite massage?
    Säga att pappa passar bra i mustasch – han heter Lars…

    Ref. Hur ska jag göra för att den ska bli min?…

    Eftersom sången är tänkt att sjungas av lite äldre barn ville jag ha en text även på engelska. Så Englands-dottern åkte på översättar-uppdrag, strax före jul. Jag undrade nog i mitt stilla sinne hur hon skulle lösa de svenska rimmen. Å andra sidan är hon ett stort fan av julklappsrim så nån sorts resultat borde väl en si så där tjugofem års julklappsrimmande resultera i tänkte jag. Plus att hon ingår i denna halvgalna dansanta kvartett; Gracefool Collective. Då ska det väl inte vara så svårt att svänga till en liten enkel crazy dikt på engelska tänkte modern och fick helt rätt (som vanligt). Englandsdottern är hon som greppar ukulelen, hon tog säkert den till hjälp! För den blev så bra! 

    • There is a kitten so grey and so small.
      Tiny paws, I wonder what it is called?
      The fur’s really soft, and the eyes are still blind.
      Oh how I wish that little kitten was mine.
      I’m calling it Brian!

    Ref. How can I make that little kitten be mine?
    Somebody else might think that they can just buy´him?
    Mummy and daddy they say no all the time!
    How can I make that little kitten be mine?

    • Hoover the house and help out with the chores?
      Say that dinner was yummy even when it was gross?
      Give mummy a foot-rub, she loves a massage!
      Tell daddy I think he has a stunning moustache!
      His name is Lars.

    Ref. How can I make that little kitten be mine?

    Tack Rebecca! Love you! 

    När man har arbetat länge med något skapande, vad det än vara månde, så LÄNGTAR man faktiskt efter att det ska bli klart och kunna användas! Så har det varit med Kattungen. Och nu har äntligen har Butik Noton Musik öppnat sin hörna för lite körnoter! Tjohoooo! Med betoning på lite eftersom det bara ligger en enda titel där. Men nu LÄNGTAR jag faktiskt efter att fortsätta med nästa! Och nästa! 

  • Vad de andra längtar efter avslöjas nedan! Trevlig vecka på er!

Anki
Matfreaket
Karin
Livsrummet
Olgakatt
Pensionären på ön
Ulla-Minnatur
Tove
Ingrid Musikanta
Yvonne
Paula

Märkeskvinna-lördagstema

Märkeskvinna kan översättas med: Framstående kvinna. Föregångskvinna. Bragdkvinna. Berömdhet. Karin på Åland har föreslagit detta som lördagens tema och är “tema-påhittare” under hela oktober månad. Kombinationen kvinna – föregångare – framgång har nog inte alltid varit så lätt. Eftersom jag är nyss hemkommen från England och dotter Rebecca som bjöd in mig till “sin värld” några dagar så är det som tur är inte långsökt att reflektera omkring deras föreställning som jag åkte dit för att se; “This really is too much”.Den är skapad och framförd av Rebecca, Sofia, Kate och Rachel som tillsammans utgör Gracefool Collective. I föreställningen lyfter de bland annat fram synen på kvinnor. Förutfattade meningar om “hur kvinnor är”, är ju det som har gjort att kvinnor, som valt andra vägar än det traditionellt kvinnliga, ofta har fått utstå både det ena och det andra. I synnerhet förr men även idag.

Deras föreställning är en blandning av skådespeleri och dans och jag var förberedd på att ha pannan i djupa veck, för det vet jag att man får ha i konstvärlden ibland. Det ska vara djupt och lite svårt, gärna kryddat med lite ångest. Men den förutfattade meningen spräckte Gracefool Collective ganska snart. De inleder allvarligt med en kollektiv monolog, sittandes på varsin stol. Pratar, gestikulerar och rör sig exakt likadant. Jag tänker inte återge monologen eftersom jag antagligen skulle felöversätta hälften. Men monologen avslutas med ett kraftigt och effektfullt “Now we are moving forward” samtidigt som de med fötterna skjuter ifrån stolarna BAKÅT en meter så det gnisslar. Och karaktären på framställningen skiftar tvärt, från det allvarliga till fart, fläkt och mycket humor. Och visst kan man fundera över hur mycket “framåt” det har gått när det gäller förväntningar på kvinnor. Frågan om hur kvinnor ska vara för att passa in. Här i föreställningen ställs den raka frågan; “Do you want us naked?” Varpå de genast kastar av sig kläderna och fortsätter iklädda bikinis och underkläder. Det kvinnliga fortsätter gestaltas med ett glas vatten, lite sallad eller hudvårdsprodukter, det är bara att bläddra i reklamen så känner vi igen oss!
Vad Sofia representerade må var och en fantisera fritt om, där hon kröp på alla fyra och skurade golvet frenetiskt iklädd underkläder och svarta knäskydd, hysteriskt sprayande med en flaska YES!
De fortsatte “switcha” mellan sketcher/bilder över det här med att “passa in” eller att rymmas i “boxen”. Den som har lusläst jobbannonser eller suttit i anställningsintervjuer har nog inte särskilt svårt att känna igen sig. Vad är det för övermänniska man söker? Vad är det för fel på lite vanlig unik mänsklighet?IMG_7597.PNG Namnet på gruppen är fyndigt! Att dansare ska vara graciösa & seriösa är ju också en outtalad “förväntning”. Att använda ordet gracefull och istället säga Gracefool öppnar ju dörrar till den där uppfriskande “dårskapen” som det behövs mer av. Skratt och humor är en klart underskattad ingrediens när det gäller förändring och klargörande. Det ska verkligen bli spännande att följa deras fortsatta sceniska bravader! Sen måste jag ju tillägga att både Maria (Sofias mamma) och jag var ena riktiga bragdkvinnor som förberedde det “mingel” som skulle avnjutas hemma hos dem efter föreställningen. Tjugotalet personer var inbjudna till i deras pyttelilla gula engelska kök. Och som om inte det räckte med att ha hackat och bakat och kokat och haft oss hela dagen, konverserade vi och minglade på engelska hela kvällen! YES 🙂 Det skulle vi ha haft medalj för Maria! 

Tilläggas ska att alla bilder, utom den första och de två sista, är stulna/lånade, dels från deras “reklamfilm” för föreställningen, samt från nätet. Och nu är det dags att bege mig ut på nätet för att titta på vad övriga lördagsbloggare har hittat på att skriva om över temat Märkeskvinna. Ni har dem här nedan:
Anki
Helena
Ingrid
Karin
Karin på Åland
Klimakteriehäxan
Livsrummet
Liza
Marietts Foto
Musikanta
Olgakatt
Pensionären på ön
Pysseliten
Tove
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet

Säsong – lördagstema.

Lördagens tema handlar om säsong. Olgakatt är den som står för rubriksättningen. Säsong betyder tid att så efter latinets satio. Nu är det hög tid att sätta ner lökar i jorden för den som vill ha påskliljor och narcisser till våren! Bara så ni vet! Tid att så!
Det finns en lärorik lunk i naturen. Mellan sådd och skörd har nämligen allt en vila. Ibland känns det som om vi människor håller på med sådd och sådd och sådd hela tiden, året runt. Och skörd. Sådd och skörd, sådd och skörd. En sorts tröttsam och osund utarmning av den egna myllan. Så kan du inte ha det, sa jag till mig själv. Lär av naturen! Ta lite semester! Sagt och gjort… Med lite ansträngning skrapade jag ihop fem dagars ledighet för att åka till dottern i England. Återhämtning är dagens, alltså inte alls långsökta, vinkling på temat. Nu har ju jag min “Filifjonka-gen” som gärna förutser katastrofer. Så vi får se hur mycket återhämtning det blir. Den började göra sig påmind redan på flyget där jag satt vid fönstret och såg hur flygplansvingen började “slå” oroväckande. Jag insåg med panik att den när som helst skulle kunna brytas av! Som tur var hade flygvärdinnan precis visat oss som satt vid nödutgångarna hur vi skulle agera i en nödsituation för att öppna dem och jag började genast planera en eventuell åtgärd. Kanske var det snart dags att resa mig och med myndig stämma utropa att ingen skulle gripas av panik men att flygplansvingen var på väg att gå av. Och att alla kunde vara lugna eftersom jag kunde öppna nödutgången! Nu lugnade vingen ner sig som tur var och jag med den, så det blev ingen nödsituation och jag landade lyckligt i Manchester enligt planerna.På kvällen gick vi ut och åt och fick en taxichaufför som körde som en biltjuv! Han girade tvärt i en vänstersväng som skulle ha fått Masarna på hemmaplan (speedwayklubb) att blekna av avund och herregud…! Sen höll sig karln kvar på fel sida av vägen! Som tur var hann mötande bilar reagera på galningens tilltag och gira över på motsatt sida. Jag upplevde fem intensiva och långa sekunder av katastrofläge innan jag insåg att det var vänstertrafik och tackade gudarna att jag inte öppnat munnen för att tillrättavisa chauffören. Jag har långt mellan tanke och handling och med en filifjonka-gen i sin genuppsättning, är den egenheten en oerhörd tillgång.

Ja, det där välbehövliga återhämtandet har väl gått “sisådär” som ni hör. Men ikväll (läs fredag) blir det showtime med dottern och övriga i danskollektivet Gracefool collective.  Jag och Maria, mamma till den andra svenskan i gruppen, (Sofia i hatten), ska baka lite pajer och fixa lite småplock till minglet här hemma efteråt. Nu är jag bara orolig för att gasen ska läcka när vi bakar paj, för gas är jag inte van att hantera. Hör ni talas om nån explosion i Leeds på nyheterna, så kan jag vara inblandad. Och så hoppas jag att det inte ska dyka upp några presumtiva terrorister till kvällens föreställning, som jag får lov att visa på dörren. Ni hör ju själva vad ansträngande det är med återhämtning när man bär på Filifjonka-genen. Det blir lugna gatan för mig att åka hem och ägna mig åt att så och skörda igen 🙂 

Vill ni läsa om vad andra skriver om säsong har ni deras alster nedan. 

Anki
Helena
Ingrid
Karin
Karin på Åland
Klimakteriehäxan
Livsrummet
Liza
Marietts Foto
Musikanta
Olgakatt
Pensionären på ön
Pysseliten
Tove
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet