För två år sedan bestämde kollegan i grannpastoratet By-Folkärna och jag från Avesta-Grytnäs att vi skulle göra något tillsammans med våra körer. Något stort. Något roligt! Något annorlunda. Valet föll på Carmina Burana som är mest känt för stycket “O Fortuna” som flitigt används när det behövs något riktigt ödesmättat i musikväg. Att det i år är 80 år sedan verket uruppfördas i Tyskland känns som en bonus. 
Att vi ville göra något mer än “bara” ett körverk av Carmina Burana var vi på det klara med redan från början. Avesta har som många andra kommuner tagit emot många flyktingar. Vi ville skapa en sorts manifestation av föreställningen där vikten av mångfald och möten lyfts fram. Vi ville låta hela föreställningen bli en mötesplats mellan olika grupper med ett gemensamt mål. Vi ville också att det skulle gestaltas sceniskt, att det skulle vara ett synligt verk även för ögat. Under ett par års tid har det nu vuxit fram en föreställning och manifestation som flera hundra människor i åldrarna 3-80 plus är involverade i på olika sätt.
Kyrkans vuxenkörer förstås men också ungdomar från Sjöviks och Bollnäs folkhögskola som sluter upp med sångare och stråkmusiker, ett stort gäng inhyrda frilansmusiker som tillsammans med Avesta orkesterförening bildar den stora orkester som krävs. Till detta solister och flera barnkörer OCH dans och performance-gruppen Gracefool Collective från Leeds, England som jobbar på sitt håll men är på väg hit snart. Tvåhundra vuxna och ett sextiotal barn samverkar i föreställningen.
Och alla ska rymmas i koret! Vi har, tillsammans med våra oumbärliga vaktmästare (Vad vore livet utan vaktmästare? ❤️Ingenting!) samlat ihop alla våra gradänger och prov-byggt, för att vara helt säkra på att alla har en plats. Dansarna kommer mestadels att hålla till uppe på balustraden, en sorts balkong ovanför altaret, bakom pelarna. Där finns en spännande yta som sällan används. 
Sångsolisterna måste vi skicka vi upp i predikstolen! Men det är inte sämsta platsen! Ett sextiotal vita cape, har de fantastiska kvinnorna i Sankt Mary, Folkärna församling sytt! Sextiotalet vita cape i olika storlekar för barn från 3 år upp till 20. 
Heléne testar en lite större cape-variant här. Barnkörerna är bara med i två av sångerna men kommer att göra bejublad entré i vit cape och trollstavar. Och trollstavarna har jag pågående massproduktion av här hemma, med hjälp av släkt och vänner och katten Greta, som älskar pyssel och redan har tuggat hål på glitterlimmet!
Vi har också en mångfaldskör som vi sjunger sånger ur körverket med. Vi har lekt med det svenska språket till Carl Orffś tongångar. Inte sjungit “Ooooooo Fortuna! Veeeeelut luna...” som sig bör, utan istället: “Ooooooo det snöar, Seeeee det snöar! Snöööön den faller ner från skyyyyyyyn! Vi skottar snö. Vi skottar snö. Det snöar hela tiden!” Kanske inte så seriöst men roligt har vi tillsammans. Det är härligt att skratta och dela upplevelser med varandra även om vi inte förstår alla ord, har olika bakgrunder och erfarenheter. För den delen har ALLA våra vuxenkörer får “skotta snö” i Carl Orffs anda.
Vi har fått lov att söka särskilda medel för detta gigantiska projekt. En hel del har vi fått, men ibland också avslag. Därför är vi särskilt tacksamma för de företagare i Avesta Kommun som “sponsrat en kyrkbänk” och som på så sätt finns med i manifestation som sponsorer! Det är roligt att kunna göra något riktigt stort i en mindre stad som Avesta, där amatörer och professionella får mötas, olika åldrar från 3 till 80 plus, där samhälle möter kyrka och även olika konstformer möts. Nu hoppas vi också på en blandad publik av olika kulturer och religioner! Här sjunger ungdomskören på Språkvän Avestas Mingelcafé där vi spred information om manifestationen. Sången handlar om våren och längtan efter kärlekens ansikte. (Lite nervösa är vi, det är första gången vi sjunger detta för publik).
Föreställningen kommer att avslutas med en eldslukare utanför kyrkan och innan föreställningens början tar en grupp syrianska trumspelare emot med brinnande eldkorgar och suggestiva rytmer. Vi ser det som en symbolik för att det som händer under föreställningens gång i själva verket är något som börjar inom oss själva, men som behöver bilda kedjor som räcker långt bortom oss själva. Det är bara tillsammans vi kan åstadkomma förändring.
Heléne och jag är så tacksamma över att kunna få genomföra detta och vi hoppas att det ska skapa en upplevelse och ett minne för livet hos både publik och medverkande. Och att det ska skapa ringar på vattnet förstås. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Otroligt nog är vi nu framme vid målet. Fast egentligen är det kanske snarare en början! Början på en innerlig önskan hos alla oss som på olika sätt deltar i manifestationen vare sig vi är publik eller medverkande. Att vi kan mötas i hopp och tro på en mänsklighet som först och främst uttrycker en längtan efter kärlekens ansikte, vilket de medeltida texterna i Carmina Burana till stor del handlar om. Varmt välkomna till Folkärna kyrka helgen 11-12 november!
