“Kom, vi sticker ut på en huppegupptäcksfärd” trallade gubben häromdagen med bilnyckeln i högsta hugg. Robban Brobergs gamla slagdänga fick nytt liv eftersom vi var i lägenheten i sommarhuset. Lägenheten har vi bara haft i ett år och varje utflykt i omgivningen blir därför som en liten upptäcksfärd.
Nu var det dags att leta bär och svampställen i skogarna runt omkring. Jag knappade in på googlemap, en ort några mil bort och planen var att ta oss dit över skogen via småvägar. Ofta undrar jag hur googlemap är funtad. Ibland gör den riktigt märkliga vägval. Som denna eftermiddag.
Rakt in i urskogen ledde den oss. Ju mindre vägar desto bättre tycktes den vara inställd på. Klara-Fina, min lilla kompaktkamera, satt beredd i mitt knä OM vi skulle träffa på björn eller varg. Det gjorde vi inte, men en stor och vacker rovfågel satt på en stolpe och spanade. Innan jag ens hunnit greppa Klara Fina var rovfågeln långt borta. Så är det ofta med fåglar och kameror har jag lärt mig.
Men det fanns mindre flyktiga tillfällen. Kolla in bården på denna donnas kjol! Är den inte helt fantastisk?
Eller det här rutmönstret! Naturens egen designer hade flow helt klart, när detta plagg kom till.
Att det här är en liten orkidé förstår jag, men inte vilken. Fläckiga blad, men de fick Klara-Fina inte med på bild.
Och så lyxvaran man kan hitta i väggrenen under juli månad! Smultron, stora som små jordgubbar! Det var bara att ut och plocka det röda guldet. Vi fick ihop flera deciliter på en kort stund. Hjortronen som jag var på jakt efter lyste däremot med sin frånvaro. Och inte en gul kantarell så långt ögat nådde. Däremot lite blåbär innan regnet tog vid. Ja, sådär hade vi det på vår huppegupptäcksfärd när den plötsligt blev lite väl huppeguppig. Det är naturligt att bilen guppar rejält på den typen av vägar som googlemap förde oss in på, men skrapljudet…
Som den äkta gubbe gubben är, skickade han ut gumman i regnet för att kolla under bilen om vi fått någon pinne på släp. Som en dubbelvikt calzone låg jag i det strilande sommarregnet och glodde in under bilen. Nä, ingen pinne där inte. Vi fortsatte vår huppeguppiga färd några meter men huppeguppandet och skrapet tilltog. Likaså regnet! Hade jag tittat lite mer åt sidan där jag låg dubbelvikt hade jag sett vad som felades.
Punktering!!! Det var bara att tömma skuffen på innehåll under regntunga skyar och barnförbjudna haranger från gubben (såna som han är så bra på) och så fram med reservdäcket. Här hade huppegupptäcksfärden kunnat få ett lyckligt slut om den lilla verktygspåsen med hylsnyckel som skulle ligga i reservdäcket funnits på plats. Utan hylsnyckel – ingen nytta av reservdäcket! ( Nya haranger tog vid.) Hade det varit minsta möjligt hade jag kunnat få hänga ut genom fönstret på bilen i störtregnet och hålla det på plats med en pinne hela vägen hem – ibland får jag såna där märkliga uppdrag av gubben. Men inte ens det gick. Det var bara att huppeguppa hemåt med platt däck!
Väl hemma i sommarhuset hade grabben i grannlägenheten bredvid en hel väska med hylsnycklar (vad man nu ska med det till har jag alltid undrat. EN borde väl räcka? Men det var en jäkla tur att han hade hela den där väskan!) Här tog de könsstereotypa mönstrena vid. Trevligt nog måste jag säga.
Det passade mig utmärkt att gå in i värmen, byta till torra kläder, tända några ljus och hälla ut delar av dagens skörd i en ugnsfast form. Strössla smuldeg över hela härligheten och skjuts in i ugnen! Sen sitta i värmen och vakta den läckra bärpajen allt medan pojkarna lekte med hylsnycklar i ösregnet.
Denna dag blev i alla fall vad jag kallar en äkta huppegupptäcksfärd. Och jag är säker på att salig Broberg skulle hålla med mig! Kram på er alla i regnet!

När juldagsmorgon glimmar… Denna juldagsmorgon glimmade inte bara den vita snön här hemma, utan även en gnista från varmluftspistolen. Första gången för denna vintersäsong! Och fler lär det bli. Jag ska strax förklara.

I ett av våra röda små hus finns ett… jag kallar det “katastrofutrymme”. I familjemun kallas det för “garderoben”. Jag ska snarast återkomma till detta område i några inlägg, som en kontrast till alla myshörnor så här i juletid. Alltid blir någon tröstad. “Garderoben” hos oss är den del av hemmet som Gud glömde. Där fryser kallvattenröret så fort termometern passerat ett visst antal minusgrader och det handlar absolut inte om några extrema väderförhållanden. Det innebär i klartext att när man vrider på vattenkranen i köket för att fixa morgonkaffet, så kommer inte en droppe vatten. Såvida man inte först värmer upp röret med en varmluftspistol!

Inget man slår klackarna i taket över när man först av alla har hasat ner i tofflorna för att slå eld i spisen och röja upp bland julklappspapper, tomma knäckformar, urdruckna glas och andra rätt så trevliga spår efter en helt vanlig julafton. Jag hade faktiskt sett fram emot att stoppa ner händerna i en varm diskho och meditativt skvalpa runt bland koppar o glas med vedspisen knastrande bakom mig. Kanske med nån fin liten julvisa i bakgrunden och några tända ljus.

Julefriden utbyttes snabbt till frustration. Övervägde en halv sekund om jag skulle agera stark självständig kvinna och springa ut i kylan till Skrutthuset och hämta varmluftspistolen och åtgärda problemet på alldeles egen hand, eller sparka upp Gubben. Efter en inte alltför svår tvekan… sparkade jag upp Gubben. Gud Jol – Varmluftspistol, sa jag. Och tänk, han förstod precis. Och inom en kvart kunde jag inta mitt morgonkaffe och känna julfriden lägga sig igen.

Inte bara julfriden la sig, även Gubben la sig igen 🙂