Höstpyssel

Hösten handlar för min del om att dra igång diverse projekt och tuffa på i största allmänhet. Men hösten är ju också traditionellt sett tiden för att samla in, samla ihop och se över visthusbodarna inför vintern.

För min del har jag ett året-runt-växthus för idéer. Ett sorts ”skapar -växthus”. Växthuset på bilden är inte mitt, men mitt ”skapar-växthus” är inte helt olikt detta. Lite olika idéer i vänt på tillväxt, där vissa idéer tar sig, vissa kolavippar. Mitt idé-växthus behöver jag titta till emellanåt, så jag vet vad jag har på vänt. Hösten är den perfekta tiden för sådant.

En sådan ”idé på vänt” har länge varit att göra en dockfilm av Evert Taubes Brevet från Lillan. Jag har ett körarrangemang på sången som ska få ljuda i bakgrunden. Dessutom har jag en marionettdocka, perfekt i rollen som Lillan som skriver till sin pappa. Hon skulle få bada, plocka bär, börja i skolan, hitta en gran och titta på fågelungar tänkte jag mej. Allt som beskrivs i visan. Visst låter det roligt? Men allt gick i stöpet. Prokrastineringsfenomenet slog till. Fler än jag som är bekant med detta märkliga och irriterande fenomen?

I praktiken innebär det att när bärplockar-scenen skulle filmas så hade ju alla bär hunnit ramla av. Och bad-scenen var bara att glömma för isen hade börjat lägga sig. Fågelungarna hade blivit stora och flyttat söderut.

Dessutom hade marionettdockan vita kläder och jag upptäckte att det inte funkade så bra på film.

Så det blev kolavippen av den idén. Inte helt olikt mitt havererade miniväxthus ovan. Men jag bestämde mig snabbt att vända på steken och vara ute i väldigt god tid istället. Plan(t)era i tid och följa upp! Göra om göra rätt, helt enkelt. Jag lade upp en tidsplan på momangen så jag inte skulle missa bär och bad och allt annat. Så när vinbären var mogna ett år senare, dvs i somras, var kameran riggad och dockan ombytt och klar!

Och nu – i november månad – är filmen färdig! Lite småfix bara. Drottningen av Prokrastinerien har ett resultat, tro det eller ej!

Men resultatet får ni se först på Fars Dag, söndag 14 november. Då sjösätts filmen och ett skepp kommer lastat med Brevet från Lillan. En passande dag för ett brev till pappa. En hälsning till alla pappor och kanske mest till min egen pappa Sten-Bertil som gick ur tiden hösten 2017.

Häng med på huppegupptäcksfärd!

“Kom, vi sticker ut på en huppegupptäcksfärd” trallade gubben häromdagen med bilnyckeln i högsta hugg. Robban Brobergs gamla slagdänga fick nytt liv eftersom vi var i lägenheten i sommarhuset. Lägenheten har vi bara haft i ett år och varje utflykt i omgivningen blir därför som en liten upptäcksfärd.
Nu var det dags att leta bär och svampställen i skogarna runt omkring. Jag knappade in på googlemap, en ort några mil bort och planen var att ta oss dit över skogen via småvägar. Ofta undrar jag hur googlemap är funtad. Ibland gör den riktigt märkliga vägval. Som denna eftermiddag.
Rakt in i urskogen ledde den oss. Ju mindre vägar desto bättre tycktes den vara inställd på. Klara-Fina, min lilla kompaktkamera, satt beredd i mitt knä OM vi skulle träffa på björn eller varg. Det gjorde vi inte, men en stor och vacker rovfågel satt på en stolpe och spanade. Innan jag ens hunnit greppa Klara Fina var rovfågeln långt borta. Så är det ofta med fåglar och kameror har jag lärt mig.
Men det fanns mindre flyktiga tillfällen. Kolla in bården på denna donnas kjol! Är den inte helt fantastisk?
Eller det här rutmönstret! Naturens egen designer hade flow helt klart, när detta plagg kom till.
Att det här är en liten orkidé förstår jag, men inte vilken. Fläckiga blad, men de fick Klara-Fina inte med på bild.
Och så lyxvaran man kan hitta i väggrenen under juli månad! Smultron, stora som små jordgubbar! Det var bara att ut och plocka det röda guldet. Vi fick ihop flera deciliter på en kort stund. Hjortronen som jag var på jakt efter lyste däremot med sin frånvaro. Och inte en gul kantarell så långt ögat nådde. Däremot lite blåbär innan regnet tog vid. Ja, sådär hade vi det på vår huppegupptäcksfärd när den plötsligt blev lite väl huppeguppig. Det är naturligt att bilen guppar rejält på den typen av vägar som googlemap förde oss in på, men skrapljudet…
Som den äkta gubbe gubben är, skickade han ut gumman i regnet för att kolla under bilen om vi fått någon pinne på släp. Som en dubbelvikt calzone låg jag i det strilande sommarregnet och glodde in under bilen. Nä, ingen pinne där inte. Vi fortsatte vår huppeguppiga färd några meter men huppeguppandet och skrapet tilltog. Likaså regnet! Hade jag tittat lite mer åt sidan där jag låg dubbelvikt hade jag sett vad som felades.
Punktering!!! Det var bara att tömma skuffen på innehåll under regntunga skyar och barnförbjudna haranger från gubben (såna som han är så bra på) och så fram med reservdäcket. Här hade huppegupptäcksfärden kunnat få ett lyckligt slut om den lilla verktygspåsen med hylsnyckel som skulle ligga i reservdäcket funnits på plats. Utan hylsnyckel – ingen nytta av reservdäcket! ( Nya haranger tog vid.) Hade det varit minsta möjligt hade jag kunnat få hänga ut genom fönstret på bilen i störtregnet och hålla det på plats med en pinne hela vägen hem – ibland får jag såna där märkliga uppdrag av gubben. Men inte ens det gick. Det var bara att huppeguppa hemåt med platt däck!
image Väl hemma i sommarhuset hade grabben i grannlägenheten bredvid en hel väska med hylsnycklar (vad man nu ska med det till har jag alltid undrat. EN borde väl räcka? Men det var en jäkla tur att han hade hela den där väskan!) Här tog de könsstereotypa mönstrena vid. Trevligt nog måste jag säga.
Det passade mig utmärkt att gå in i värmen, byta till torra kläder, tända några ljus och hälla ut delar av dagens skörd i en ugnsfast form. Strössla smuldeg över hela härligheten och skjuts in i ugnen! Sen sitta i värmen och vakta den läckra bärpajen allt medan pojkarna lekte med hylsnycklar i ösregnet.
Denna dag blev i alla fall vad jag kallar en äkta huppegupptäcksfärd. Och jag är säker på att salig Broberg skulle hålla med mig! Kram på er alla i regnet!

Sommar sommar sommar…

Tagit oplanerad semester från bloggandet märker jag! Men jag har så mycket olika saker för mig hela dagarna att tiden bara rusar iväg och i min värld var det i förrgår som jag uppdaterade sidan. Tittar jag i almanackan var det bra mycket längre sedan. Nå, jag hoppas att ni som brukar titta in här har annat för er än att sitta och vänta på att jag ska höra av mig. Jag tror faktiskt det och det känns betryggande. Ni kanske rentav har köpt en båt som stjäl tid och engagemang?

Nähä, men det har vi gjort. En stadig plastbåt som jag genast döpte till Zorba! Den har fin blå kant. Fast på sjöspråk heter kanten antagligen något annat. Zorba ser ut att komma från den grekiska övärlden. Kanske rymt för att få det bättre nån annanstans? Hur som helst. Skaffar man båt ska den sjösättas. Vi tog en tur till sommarhuset och havet. Premiärturen gick nästan helt utan missöden, bara en liten petitess uppstod. Motorn la av efter en dryg timmes färd ut mot öppna havet. Vad f-n, mumlade gubben eller något liknande barnförbjudet. Själv gav jag gubben onda ögat. Köper man en motor måste man väl för bövelen se till att den fungerar innan man släpar med sig en värnlös kvinna ut på havet!?! Jag var inte dummare än att jag kunde räkna ut att en timmes full sprutt med motorbåt rakt ut på havet innebär MINST tre timmars roddfärd hem. Jag kunde också räkna ut att jag inte skulle vara kuttersmycke på färden utan vara involverad i högsta grad.Det fanns förvisso kobbar och öar att plaska i land på om stormbyar, åska eller regn skulle komma över oss. Filifjonka som jag är såg jag för min inre syn den ena katastrofen efter den andra uppstå. Två rutinerade sjöbjörnar som satt på en sten, låtsades inte se oss. Den ena viskade i mungipan till den andra; “Men JISSES! Titta inte bakåt. Men vilka AMATÖRER!!!” “Hehehe” skrockade den andra. “Lugn, snart kommer sjöräddningen och tar dom på släp…”

(Nån kunnig fågelskådare som vet vad “sjöbjörnarna” kan tänkas vara för fåglar? Klicka på bilden så blir den större. Storskrake? De är säkert precis så där skrävliga!) Men så hostade Zorba till och Kapten tog lycklig och lättad fatt i styrhandtaget igen (som säkert heter något annat på sjöspråk). Och så vände vi helt om och tuffade stadigt hemåt där kaffe och jordgubbar väntade i vårt lilla sommarkök. Jordgubbar som nån Filifjonka rensat i förväg OM något skulle inträffa!   

Se det blev en riktig historia det 🙂 Nu önskar Gubben, Zorba och jag er alla en fin sommarkväll!

Keruber

Tuffar iväg till Örebro i vanlig tisdagsordning. Laddad med kaffetermos och spännande ljudbok i bilen. Lite småvisslande som när man har läget under kontroll. Är det då ödets gudar får onda ögat och vill knäppa en på näsan? Mitt i Örebro skär bilen ihop! Jag vrider på nyckel, trampar på gasen och mitt högröda huvud snurrar åt alla håll för att få irriterande bilister att förstå min prekära situation. Endast dödsrosslingar hörs från bilen. Slår på varningsblinkers och kliver ut. Intar en desperat kroppshållning, ringer verkstan hemma och piper “Hjäääälp”! En lugn och vänlig röst coachar mig genom situationen. Och snart är bärgning på väg.

IMG_2191.JPG
Det känns som en evighet eftersom jag blockerar trafiken mitt i stan. Då dyker fyra keruber upp från ingenstans. Ovanliga keruber. Taxi-keruber. “Hoppa in och styr. Vi knuffar bort bilen så slipper du stå här”. Och så fäller de ut sina muskulösa vingar och knuffar mitt döende fordon in på en lugn och stilla sidogata. Vinkar med vingarna och flyger tillbaka till sina taxibilar!

IMG_2192.JPG
En stund senare åker jag bärgningsbil för första gången. Hade jag varit 5 år hade jag tyckt det var urhäftigt. Vid 55 är man inte ett dugg imponerad. Dessutom måste jag ta mig tillbaka in till stan till fots. Morgonkaffet i bilen hade hunnit göra sitt och jag var i extremt behov av en toalett. Såg nog ut som en skadskjuten dansös som struttade längs trottoaren.

IMG_1858.PNG
Till min stora lättnad passerade jag en lokal tillhörande svenska kyrkan. Där fanns toalett innanför dörren. Puh! (Inte utanför som här.) Det blev min räddning. Men där jobbade också en sån där “vi-har-våra-turer-och-bestämmelser-sort” (Äppelkriget) som strängt deklarerade att det inte var en offentlig toalett. Trots att jag både presenterade mig och förklarade vänligt, med särskild betoning på BÄRGNINGSBIL, så upprepade han bara sitt mantra.

Ja, ja… tänkte jag och lämnade kyrkans boning. Det kan ju inte finnas keruber utplacerade över hela Örebro en vanlig tisdagsmorgon, särskilt inte när fyra befann sig vid centralstation samtidigt.

IMG_1856.PNG
På tåget hem (bilen kvar i Örebro) fick jag tillfälle att begrunda min dag. Och kom fram till att keruber kan dyka upp där man minst anar det och inte alltid där man tror att man ska finna dem.

Gud Jol – Varmluftspistol!

När juldagsmorgon glimmar… Denna juldagsmorgon glimmade inte bara den vita snön här hemma, utan även en gnista från varmluftspistolen. Första gången för denna vintersäsong! Och fler lär det bli. Jag ska strax förklara.

IMG_1485.JPG
I ett av våra röda små hus finns ett… jag kallar det “katastrofutrymme”. I familjemun kallas det för “garderoben”. Jag ska snarast återkomma till detta område i några inlägg, som en kontrast till alla myshörnor så här i juletid. Alltid blir någon tröstad. “Garderoben” hos oss är den del av hemmet som Gud glömde. Där fryser kallvattenröret så fort termometern passerat ett visst antal minusgrader och det handlar absolut inte om några extrema väderförhållanden. Det innebär i klartext att när man vrider på vattenkranen i köket för att fixa morgonkaffet, så kommer inte en droppe vatten. Såvida man inte först värmer upp röret med en varmluftspistol!

IMG_1488-0.JPG
Inget man slår klackarna i taket över när man först av alla har hasat ner i tofflorna för att slå eld i spisen och röja upp bland julklappspapper, tomma knäckformar, urdruckna glas och andra rätt så trevliga spår efter en helt vanlig julafton. Jag hade faktiskt sett fram emot att stoppa ner händerna i en varm diskho och meditativt skvalpa runt bland koppar o glas med vedspisen knastrande bakom mig. Kanske med nån fin liten julvisa i bakgrunden och några tända ljus.

IMG_1487.JPG

Julefriden utbyttes snabbt till frustration. Övervägde en halv sekund om jag skulle agera stark självständig kvinna och springa ut i kylan till Skrutthuset och hämta varmluftspistolen och åtgärda problemet på alldeles egen hand, eller sparka upp Gubben. Efter en inte alltför svår tvekan… sparkade jag upp Gubben. Gud Jol – Varmluftspistol, sa jag. Och tänk, han förstod precis. Och inom en kvart kunde jag inta mitt morgonkaffe och känna julfriden lägga sig igen.

IMG_1486-0.JPG
Inte bara julfriden la sig, även Gubben la sig igen 🙂

Julhälsning!

Strax före jul gav jag mig ut i skogen för att plocka lummer att linda kring ljuskronan i sommarhuset. Nån hade sagt att det var så vackert med lummer i ljuskronan och jag tänkte att jag kunde förnya mig som den reaktionär jag är. Jag är ju så envis med mitt gamla enris.
IMG_1642 Jag gick med näsan nära marken som en blodhund och letade och letade. Efter en stund blev blodhunden osäker på hur lummer egentligen ser ut, så den började googla mitt i skogen. Och tur det, för där blev jag upplyst om att lummer är fridlyst!!! Visste ni det?
IMG_1612
Så det bidde ingen lummer. Det bidde enris. Igen. Blodhundar är laglydiga medborgare. Sen fortsatte jag spåra av bara farten och väl hemma, upptäckte jag att julrosen var på väg upp i rabatten i snön!
julros
Det får bli min julhälsning till Er Alla så här dan före dan. Den som har glömt eller råkat missa Selma Lagerlövs “Legenden om julrosen”, damma av den! (Den går att googla!) En av de vackraste julberättelser jag vet. Ni som har barn och barnbarn, läs på och återberätta den! De kommer att släppa sina digitala leksaker när de får höra om rövarna i Göingeskogen.

Ha en riktigt härlig jul alla 🙂

En mus i vårt hus!!!

Stor dramatik häromkvällen när det prasslade i det öppna skafferiet. Från vår plats i TV-soffan ser vi en liten mus sitta på en burk med en ostpinne i högsta hugg. Den höll den i munnen, på tvärs, som en stor baguette ungefär. Vi stirrade på varandra i fullständigt fruset tillstånd, musen i skafferiet och vi i soffan. Flera sekunder gick. Jag tror att musen tänkte; “SHIT! Vad gör jag nu!?!”

IMG_1462.JPG
Jag och gubben rusade upp för att försvara vårt revir, (resten av ostpinnarna), musen slängde ifrån sig “baguetten” och försvann in i skafferiet. Gubben plockade ut burk efter burk för att se var den lilla kanaljen hade gömt sig. Rätt som det var kastade den sig ut ur skafferiet i en dubbel saltomortal. Vi skrek i högan sky. Musen slog i golvet med en duns och rusade i förskräckelsen rakt in i bordsbenet innan den vinglade bort ur vår åsyn. Stackars lilla musen!!! I dubbel bemärkelse. För nu åkte råttfällan fram. Här i skåpet satt den, rackaren!

IMG_1465.JPG
Hur söta de små skogsmössen än är, med eller utan ostpinne i munnen, så går det inte att ha dem inneboende. Inte ens fast barna har flyttat hemifrån.

Ps/Nej jag hann aldrig fotografera, men lånade bilden på musen hos “pillargontantens blogg”. Gör gärna ett besök på hennes trevliga blogg! www.pillargontanten.blogspot.se Hon hade också fått besök av möss!

I väntan på en bok…del 5

Den julen ägnade vi oss åt att gräva i bokkartonger för att få en uppfattning om hur mycket som var användbart över huvudtaget. Bokverket,  redaktör för boken gjorde en akut utryckning, tog tåget till Avesta och hjälpte till att gå igenom kartongerna. Men det gick inte ens att få till en mindre upplaga. Det fanns inget vi kunde betala för. Det måste tryckas en ny upplaga.  Tryckeriet med den rostiga chevan ville göra ett nytt försök men vi tackade faktiskt nej och vände oss till ett annat.

Nu gick faktiskt allt som på räls, jättefina böcker levererades enligt överenskommelse och med jättefint tryck. Men vi har fått en julhälsning varje år från den förste trevlige tryckaren där han erbjuder sig att trycka våra barnböcker med sin nya utrustning. Vi har inte vågat det, men hoppas förstås att det går bra för honom.

I väntan på en bok…del 4

När dagen kom, med besked om att NU var leveransen på gång PÅ RIKTIGT vågade vi inte riktigt tro på det. Vi väntade oroligt på en telefonsignal eller ett pling från e-posten. Men så gungade en mindre lastbil fullpackad med bruna bokkartonger in mellan de stora träden till kontoret. Vi hade avverkat en två, tre, luciatåg samma morgon och sammanstrålade för att bära böcker. Langen går! Langen går! Oj, vad vi langade kartonger och skrattade. Tänk att böckerna var här nu!  Men när vi öppnade den första boken satte vi skrattet i halsen. Vad konstiga några av bilderna såg ut…Var det fel på just den här boken? Hade vi haft sån otur att vi råkat öppna en bok som blivit konstig? Vi öppnade bok efter bok. Bilder var suddiga och hade konstiga färger. Vissa böcker verkade vara ok, men ju fler böcker vi tittade i desto mer insåg vi att i stort sett hela tryckningen hade gått åt skogen…

I väntan på en bok del 3

Det tog några dagar innan chevan var lagad förstås men snart hörde de av sig om en ny leveransdag. Återigen ordnade vi så vi skulle kunna ta emot böckerna. Det handlade om ett åttiotal kartonger förstod vi. Dessa skulle lastas av och bäras in på lagret. Vad kan en kartong böcker väga? Femton kilo? Gånger åttio… Drygt ett ton…åh herregud…Men vi spände musklerna och mutade ett gäng vänliga människor med glögg och pepparkakor.  När mörkret föll hade fortfarande inga böcker kommit. Istället plingade det till från e-posten. Benny öppnade e-posten och konstaterade att det fanns ett meddelande från tryckeriet att chauffören hade fått problem med hjärtat just som han skulle ta färjan över med våra böcker i lasten. Kunde vi vänta ytterligare ett par dagar? Visst kunde vi det, det hade säkert varit de där åttio kartongerna stackarn fått bära själv… vi ville inte ha ett hjärtstillestånd på samvetet. Snäll och vänlig som man blir av glögg och pepparkakor sa vi att vi självklart kunde vänta. Vi drack upp glöggen och åt pepparkakor resten av kvällen.