Äpplet faller inte långt från trädet…

Sjungom studentens lyckliga dar… hördes skalla över residensstaden Falun förra helgen. Särskilt vackert klingade den naturligtvis från Musikkonservatoriets balkong där yngste sonen gick ut. Här sjöngs den både flerstämmigt OCH vackert! Jag har ofta hört den sjungas ofrivilligt flerstämmigt, glatt och frejdigt men inte så njutbart kanske. Moderns röntgenblick lyckades zooma in sonen mellan ett par svarvade balkongpelare. Det var den sista studenten av våra fyra så lite nostalgiskt kändes det allt.

Om man nu granskar sonens studentmössa så ser man att den har en annan toning än kamraternas. Med tanke på föräldrahemmets nivå beträffande renlighet och städning skulle man vid första anblicken och på lite avstånd kunna tro att den har hunnit få ett lager damm över sig, men så är icke fallet. Äpplet faller inte långt från trädet. På samma sätt som fadern i förra inlägget började smida egna spikar för att spika fast trägolvet i gäststugan, så har sonen knåpat ihop sin egen studentmössa. Knåpat ihop är fel uttryck. Det är ingen papperslöjd det handlar om utan han har sytt den på maskin, alldeles på egen hand! På modernt språk kallas detta för DIY. Do It Yourself.

 Eftersom den där genen inte kommer från mig var jag mäkta imponerad. Men var hittade du den gula blomman? Sonen tittade på mig som om jag var tappad bakom en vagn. Gjort så klart! Men…hur visste du hur du skulle göra? Tittade på Olas mössa. Jaha… Man tittar lite här, provar lite, tittar lite där och så DIY!!! Men OM jag nu skulle ha dristat mig till att ha försökt, skulle undersidan av skapelsen vara ett virrvarr av trådar, ofållade fransiga kanter eftersom man ändå har den på huvudet hela tiden.  Vi lyfter på hatten….

 No comments!!!

Fler som sytt sin egen studentmössa? Med ett regnbågsmönstrat foder…

 Appropå DIY börjar följetongen “Gäststugan” gå mot sitt slut… Eller snarare mot sin början kanske.

 Med förenade krafter har vi lagt sista handen vid målningen av väggar. Här målar Englandsdotten panelen en sista gång. Till och med undertecknad blev betrodd att måla, men under gubbens stränga order om hur linoljefärg hanteras. Tunna, tunna lager färg som långsamt och omsorgsfullt stryks in längs träets färdriktning… Inget slabb och hafs alltså. Men resultatet kan vi kika på i nästa inlägg! Trevlig helg på er! (Här smattrar regnet på takplåten under snedtaket där jag sitter.)

Långsamhetens lov…

…sjunger vi här hemma. Om nån undrar. 

För inte så länge sedan skämtade en bekant att hon hade haft tankar på att skicka hit arga snickaren. Hem till oss och alla våra röda hus… Det är ju ingen hemlighet att vi aldrig blir klara. Och våra hus ligger alldles intill vägen längs en omtyckt och vacker promenadväg utefter älven, så det är inte omöjligt att fler har slagits av tanken. “Stackars människor”, kanske de tänker. Aldrig får de tummen ur och blir klara. Man skulle skicka dit arga snickaren så det blir lite fart på det hela.”  

 Jag har aldrig sett programmet “arga snickaren” man jag tror att det är en arg snickare som kommer hem och härjar med en för att man inte är färdig med saker och ting. Som sjunger deadlinens lov helt enkelt. Säkert bra sånger de med, men här hemma sjungs alltså långsamhetens lov. Det spännande med långsamhetens sånger, när alltså deadlinen är sekundär, är att nya idéer tillåts att träda över tröskeln.  Och ny kunskap med dem. Som när tanken dyker upp om det faktiskt skulle gå att göra egna stora fina klippspikar av ett gäng små klippspikar som ändå bara ligger och skräpar?  

  Den blivande gäststugan för hemvändande vuxna barn är nästan färdig men det saknas alltså lite större klippspik till de breda golvplanken. Det är där jag tror att arga snickaren öppnar munnen och skriker STOPP i lagens (deadlinens) namn! För självklart tar det längre tid att göra egna än att åka och handla en påse klippspik på något av de byggnadsvårdsställen som finns i faggorna. 

Eftersom arga snickaren aldrig dök upp, fast vi satt här och väntade, så åkte ässjan, stenkolet och ett gäng tillvaratagna småspikar fram en mulen och småtrist försommardag. Och vips (eller om jag ska vara ärlig, efter diverse svordomar och några misslyckanden) så fanns det spik så det räckte till golvet i gäststugan. 

 Arga snickaren får vråla bäst han vill om han kommer. Fint blir det och roligt är det när det blir “riktigt gjort”… Att gäststugan som de hemvändande barnen skulle sova i inte är färdig så här till sommarferierna är en annan sak. Och de hemvändande vuxna barnen är heller inte särskilt förvånade, de tar en filt och rullar ihop sig i nåt ledigt hörn, som de alltid har gjort. Fridens liljor på er! 

Meningsfull sysselsättning (lördagstema)

Så klart det måste bli en uppföljare! Hur går det med lilla gäststugan? Sitter mössen på parkett och väntar på att få flytta in eller hänger de vuxna barnen på låset för att få komma hem och mysa i stugan?  

Rebecca (äldsta dottern) och jag har ju spottat i nävarna för att ta itu med det minsta av våra åtta röda hus. Projektet faller definitivt in under lördagens rubrik “meningsfull sysselsättning” som Karin på Åland föreslagit som lördagstema. Nu är det ju inte bara att vissla och slabba på med färg om nån trodde det, (jag tex). Först skulle gubben lägga ut golvvärmen och det var inte så bara. Särskilt inte som den visade sig vara tjugo meter för lång och såna får man inte klippa av lite rationellt. Utan golv att stå på kan man inte måla. Så tillbaka med golvplanken temporärt.  

Det kilsågade taket behövde slås ihop planka för planka eftersom det hade torkat isär. Och då måste även taklisterna ner. Den som har skruvat ut skruvar vet att rätt som det är träffar man på en “skruvjävel”. Det är en sån som är helt nersliten i spåren som inte går att skruva ur. Och för en glad amatör kan det ta åtskilliga timmar och upplevelsen faller inte under rubriken meningsfull sysselsättning kan jag intyga. Vi turades om. En höll i stegen och den andra tryckte skruvdragaren mot skruven i brädan med all kraft. Maskinen snodde runt så järnfilsspånen regnade över rummet men skruven satt där den satt. Till slut var vi beredda på att bryta och bända bort brädhelvetet (ursäkta men man blir väldigt desperat och ful i munnen i såna här situationer) eftersom allt hänger på denna lilla sista …skruvjävel. Gubben kom med experttips. Borra bort hela skruvhuvudet med en borr och lyft bort plankan! Hokus pokus bara!

Så här ser den ut efteråt. Skruvjäveln. Sen tar man bara en plattång, böjer till den och vrider bort den. Som en elak fästing.  

 Vi har rätat ut vackra gamla klippspikar och spikat i tak och väggar. Meningsfullt i högsta grad. Handsmidda spikar som någon gjort för mer än hundra år sen. Nu används de igen, år 2015.

Så här förnöjsam känner man sig när hela stugan är kvistlackad, grundad och spacklad. Sen började vi närma oss det roliga, blanda linoljefärg i olika kulörer.

Bara för att upptäcka att den egenblandade kulören i burken inte för fem öre motsvarade resultatet på väggen!!! Suck!!! Bara att blanda ny färg! Några dagar försvinner fort i såna här sammanhang. Särskilt som det ingår diverse “torktider” innan man kan gå på nästa lager. Som tur är finns andra spännande projekt att hugga tag i under tiden. Om vi är klara? Hehehe… Inte på långt när. Så fortsättning följer i ett annat inlägg. Nu börjar en ny månad och därmed en räcka nya lördagsteman som Ingrid – Musikanta ska klura ut. Och nedan har ni listan på alla andra lördagsbloggare som filosoferar över “meningsfull sysselsättning”. Ha nu en riktigt fin allhelgonahelg!

Anki
Helena
Ingrid
Karin
Karin på Åland
Klimakteriehäxan
Livsrummet
Liza
Marietts Foto
Musikanta
Olgakatt
Pensionären på ön
Pysseliten
Tove
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet

Vafalls! Råtthål i taket!?!

råtthål i taket
Skulle man ju kunna tro! Men så är inte fallet. Vi grejar och donar i Skrutthuset och inledningsrepliken till detta drama var gubbens;
– “Jag går ner i källaren så hojtar du du när du ser nåt i hålet i taket.”
– “Eh… Va? Du går upp på vinden menar du väl?”
– “Centralen sitter ju i källaren!”
Sa gubben med skärpa i rösten. Om nåt kommer genom taket kan det alltså komma från källaren. Åtminstone när man drar elledningar och dessa går upp och ner i rör genom hela huset. Som ett vindlande tunnelbanesystem där strömmen så småningom ska svischa genom alla rören och komma fram där vi har taklampor och strömuttag.
IMG_1602Det var en lång lång böjlig fjäder jag skulle hålla utkik på som ringlade sig från källaren och ut i råtthålet i taket! Vid denna fjäder skulle elledningarna fästas och sen zooooom in genom rören och tillbaka ner i källaren där gubben drog tillbaka fjädern. För där där sitter ju CENTRALEN förstår ni!

Tänk vad mycket som bara fungerar utan att man tänker på det. Tur det. Med min logik skulle det hänga ficklampor i vartenda råtthål i taken!

Dans och dammsugning

Blir aldrig det där kilsågade golvet klart nån gång, kanske nån undrar. Pusslet är lagt, svarar jag då. Vi höll bevars på att få ryggskott på kuppen innan varje bräda låg rätt. Nu ska här förberedas för eldragning och isolering. Sen ska golvet läggas ut igen. Men nu är brädorna numrerade och klara.
IMG_1595

Denna sena timme dammsuger jag trossbotten och kommer osökt att tänka på en dikt, där jag befinner mig mellan två våningar:

Man dammsuger där uppe –
klarvaket är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket –
mitt tak är en annans golv.

Nils Ferlin.

Fast i originalet är det inte dammsuger utan dansar! Har alltid gillat den. Tycker den säger något om perspektiv. Och kanske om grannsämja?

Allt det där som inte syns!

Det är mycket som inte syns men som ändå finns och måste göras. När man renoverar hus blir det väldigt påtagligt. Det är SÅ mycket sk “underarbete” i husrestaurering. Som att krypa in i den här garderoben med ficklampa och rita konturerna på baksidan av en gipsskiva som ska löpa runt dörröppningen. Se här! Det blev perfekt, inte en skarv. Men SÅ himla tråkigt! Och sen syns det inte mer!

20141020-121451-44091880.jpg
Eller att lin-dreva kring fönster. In med långa remsor av lin för att täta. Perfekt. Många fönster är det! SÅ himla tråkigt! Och sen syns det inte mer.

20141020-121526-44126251.jpg
Skrutthuset är fullt med dessa göromål. En gång i tiden revs ALLT ut och nu kvarstår “bara” att återställa och restaurera enligt “gammalt”… Kul? Nja…, om nån frågar mig. Vi är inte riktigt framme där det roliga tar vid. Målning, lister, tapeter etc. Kvarstår alltså mycket av allt det där som inte syns men som ändå finns och måste göras.

Bred smal bred smal…

Låter kanske som ett besök på Lustiga Huset på Gröna Lund. Men vi befinner oss i Skrutthuset. Och det är inga koniska speglar vi har framför oss utan kilsågade golvbrädor. Att de är kilsågade innebär att ena änden är bred, den andra smal, precis som ett träd är tjockt nere vid roten och smalt upptill.
bred bräda
Det innebär också att smal sida måste placeras intill bred sida för att golvet ska bli rakt och inte som en solfjäder. De ska också passas in runt den lilla murspisen. Flera av brädorna är femtio cm breda och fem meter långa. Jättefint. Absolut.
murspis
Men det är som att lägga ett enormt pussel. I en lekstuga. Rätt som det är måste man vända på en bräda och eftersom rummen i detta lilla hus inte är av salongssorten utan snarare små kammare får man öppna fönster, sticka ut en ände, backa ut genom ett annat fönster… Ja, ni kan tänka er själva. Bred, smal, bred, smal…
lång bräda
Det finns ju faktiskt klickgolv!!!

Semesterdagar för Mäster och Häxa

byråNågra dagars paus i verkstan behöver inte betyda armarna i kors. Inte på Noton Music i alla fall. Här är det en gammal byrå som får samma behandling som de spruckna instrumenten hemma i verkstan. Lim, några limknektar och en hyfsad hantverkare på det. Och den hantverkaren är ju inte jag, ska tilläggas. Det är Mäster själv som inte kan sitta overksam ens under några lata semesterdagar.

En gammal fåtölj får nytt liv under semesterdagarna den med. Ett ben har lossnat. Den måste först skrapas ren från gammalt lim från en tidigare lagning – felaktigt lim, vitlim…väser Mäster som han gör när gamla instrumenfåtöljt är lagade med trälim och behöver limmas om, då är det hopplöst med vitlim. Det ska vara djurlim, ett sorts gelatin, det utgörs av gamla ben som kokas. Sådant lim löses upp av vatten om det behöver lagas igen.

barnteaterNej, nån Mäster är jag inte. Jag får vara häxan som kokar limmet de använder i verkstan…som står där och rör långsamt i grytorna, där ben från både det ena och det andra flyter runt… Moahahaha…