Skulle man ju kunna tro! Men så är inte fallet. Vi grejar och donar i Skrutthuset och inledningsrepliken till detta drama var gubbens;
– “Jag går ner i källaren så hojtar du du när du ser nåt i hålet i taket.”
– “Eh… Va? Du går upp på vinden menar du väl?”
– “Centralen sitter ju i källaren!”
Sa gubben med skärpa i rösten. Om nåt kommer genom taket kan det alltså komma från källaren. Åtminstone när man drar elledningar och dessa går upp och ner i rör genom hela huset. Som ett vindlande tunnelbanesystem där strömmen så småningom ska svischa genom alla rören och komma fram där vi har taklampor och strömuttag.
Det var en lång lång böjlig fjäder jag skulle hålla utkik på som ringlade sig från källaren och ut i råtthålet i taket! Vid denna fjäder skulle elledningarna fästas och sen zooooom in genom rören och tillbaka ner i källaren där gubben drog tillbaka fjädern. För där där sitter ju CENTRALEN förstår ni!

Tänk vad mycket som bara fungerar utan att man tänker på det. Tur det. Med min logik skulle det hänga ficklampor i vartenda råtthål i taken!

Blir aldrig det där kilsågade golvet klart nån gång, kanske nån undrar. Pusslet är lagt, svarar jag då. Vi höll bevars på att få ryggskott på kuppen innan varje bräda låg rätt. Nu ska här förberedas för eldragning och isolering. Sen ska golvet läggas ut igen. Men nu är brädorna numrerade och klara.

Denna sena timme dammsuger jag trossbotten och kommer osökt att tänka på en dikt, där jag befinner mig mellan två våningar:

Man dammsuger där uppe –
klarvaket är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket –
mitt tak är en annans golv.

Nils Ferlin.

Fast i originalet är det inte dammsuger utan dansar! Har alltid gillat den. Tycker den säger något om perspektiv. Och kanske om grannsämja?

Det är mycket som inte syns men som ändå finns och måste göras. När man renoverar hus blir det väldigt påtagligt. Det är SÅ mycket sk “underarbete” i husrestaurering. Som att krypa in i den här garderoben med ficklampa och rita konturerna på baksidan av en gipsskiva som ska löpa runt dörröppningen. Se här! Det blev perfekt, inte en skarv. Men SÅ himla tråkigt! Och sen syns det inte mer!

Eller att lin-dreva kring fönster. In med långa remsor av lin för att täta. Perfekt. Många fönster är det! SÅ himla tråkigt! Och sen syns det inte mer.

Skrutthuset är fullt med dessa göromål. En gång i tiden revs ALLT ut och nu kvarstår “bara” att återställa och restaurera enligt “gammalt”… Kul? Nja…, om nån frågar mig. Vi är inte riktigt framme där det roliga tar vid. Målning, lister, tapeter etc. Kvarstår alltså mycket av allt det där som inte syns men som ändå finns och måste göras.

Låter kanske som ett besök på Lustiga Huset på Gröna Lund. Men vi befinner oss i Skrutthuset. Och det är inga koniska speglar vi har framför oss utan kilsågade golvbrädor. Att de är kilsågade innebär att ena änden är bred, den andra smal, precis som ett träd är tjockt nere vid roten och smalt upptill.

Det innebär också att smal sida måste placeras intill bred sida för att golvet ska bli rakt och inte som en solfjäder. De ska också passas in runt den lilla murspisen. Flera av brädorna är femtio cm breda och fem meter långa. Jättefint. Absolut.

Men det är som att lägga ett enormt pussel. I en lekstuga. Rätt som det är måste man vända på en bräda och eftersom rummen i detta lilla hus inte är av salongssorten utan snarare små kammare får man öppna fönster, sticka ut en ände, backa ut genom ett annat fönster… Ja, ni kan tänka er själva. Bred, smal, bred, smal…

Det finns ju faktiskt klickgolv!!!