Noton Music

Egenutgivning av körmusik, sånger och barnböcker.

Kultur och vårbruk

Publicerat 10 april, 2021 av Anna

Svara

Jag gillar att begreppet kultur omfattar både odling, mylla och konstuttryck av olika slag. Spela, skriva, komponera (och teckna i viss mån) har jag nog alltid gjort, men odla, gräva och påta i jorden är ett nyvaknat intresse. Jag har väl sått ett och annat frö tidigare också men glömt det där med att vattna och gödsla. Och om det alls blev något, så har jag glömt att skörda. Så min odlingskarriär når inte ens upp till nivå medioker.

Tills för ungefär två år sen. Jag granskade mig själv med oerhörd förvåning där jag staplade pallkragar, fyllde upp med jord, petade ner frön, gödslade, pysslade, vattnade OCH skördade!

Och i påskas kunde jag till och med traska ner till pallkragarna och plocka in flera purjolökar som överlevt hela kalla vintern! Sånt gör en glad och får en att peta ner nya små purjolöksfrön. Självkänslan växer med skörden.

Och lite så fungerar även den andra kulturen. Den måste pysslas om, få egentid, energi och omsorg. Annars blir det som mina första odlingar. (Det här är min syster Karin som också skriver visor). Ibland händer det att mina visor dyker upp i nåt sammanhang där jag själv inte är med, stimpengar kanske ramlar in på kontot, eller nån berättar hur visan kommit till användning. Och då blir det som med purjolöken. Då vill jag genast ut och peta ner nya frön i det kulturella växthuset.

Purjolöken har jag redan ätit upp. Men som tur är finns visor kvar även om de används! Så här har jag glädjen att få bjuda på ”Sadla hästen” i en jazzinfluerad tolkning. Signe Öberg på sång, Anton Berndts på bas, Malte Wibell Ahlstedt på trummor och Pär Holmberg på piano. (Väldigt roligt att höra denna version, vilket fint samspel! Så TACK Signe, Anton, Malte och Pär för den 😃🎶

Sadla hästen – en visa om skillnad på möjligheter för flickor och pojkar…
Även om det har hänt mycket på 100 år är världen fortfarande inte jämlik. Men i den bästa av världar är visan en dag helt ute och obegripligt konstig. 🎈

Tålamod och nyfikenhet

Publicerat 17 februari, 2017 av Anna

Ny kunskap och tålamod hänger ofta ihop. Och jag slår ihop två rubriker i en i vanlig ordning. Förra veckans rubrik (tålamod) och denna veckas rubrik (nyfikenhet) har Anki från Bildbloggen hittat på och här är mitt bidrag! Det är lätt att tro att det där med att lära sig sjunga eller spela går fort. Men det kräver en hel del tålamod för att hjärnan ska hinna registrera och bearbeta all information. Bilden är ur min dragspelsbok (mitt framtida pensionärsprojekt-lära mig spela dragspel!), teckning av Jean-Noël Rochut. I körverksamheten, när jag lär ut nya sånger och stämmor glimtar ibland paniken till i sångarnas ögon och jag kan nästan höra deras tankar; “Anna nu går du för långt, det här kan vi ALDRIG lära oss. Det är för svårt!” Efter några övningar är det inte svårt längre! Ju äldre jag blir, ju mer fascinerad blir jag av hjärnans kapacitet. Det som först registreras som helt omöjligt, är efter ett par övningar fullt hanterbart och efter ytterligare några övningar förstår man inte ens vad det var som var svårt från början! Jag tror att nyfikenhet och viljan/önskan att lära sig, är en bra drivkraft för det tålamod eller den uthållighet som sen krävs för att lära sig behärska ett musikinstrument tex. Det finns inga genvägar. Man måste öva även fast man tycker det är uuuuuurtrist. Här är min syster Karin, duktig violinist och tålmodig pedagog som bankar in övningens nödvändighet hos sina elever på Bollnäs Folkhögskola. Längre fram när man genomlidit många och långa övningspass får man skörda frukten genom att bemästra allt svårare stycken och även uppleva tillfredställelsen av att få spela det i en orkester eller med en pianist. Och känna sig SÅ nöjd – i bästa fall. Prestationsångest är en förrädisk fiende som de flesta musiker behöver lära sig hantera, men det är ett kapitel för sig.

Även i kör krävs tålamod av koristerna (och för all del körledaren, här fotograferad av koristen Göran Edström). I traditionell fyrstämmig körsång ska ibland både långa och svåra passager läras in, ibland ända upp till åtta stämmor när sopran, alt, tenor och bas delar sig. Det kan bli lite tråkigt för körsångare under sådan “nötningstid” när alla stämmor behöver hjälp med inlärning. Det blir en del väntan på varandra, även om körledaren försöker göra sitt bästa för att alla ska få sjunga så mycket som möjligt. Men så kommer den där härliga skördetiden när allt faller på plats och det börjar bära och låta vackert, vilket det verkligen inte gör alla gånger under nötningstiden. I vår har min kyrkokör Cantores fått en riktig utmaning som kräver en hel del tålamod. De ska lära in ett fyrstämmigt, inte helt lätt, körstycke utantill, bara via gehöret. Jag har sjungit in stämmorna på ljudfiler så de ska lyssna, sjunga och lära in utan noter. Det är en stor utmaning för många, särskilt för inbitna notläsare, undertecknad inräknad. Men jag har högtidligen lovat kören att själv lära in alla fyra stämmor utantill, efter gehör. Tålamod krävs men också nyfikenhet. Hur går inlärningsprocessen till när jag inte kan använda mig av det vanliga sättet? Här är i alla fall körledaren i full action på rygg i soffan med musikfilerna i hörlurarna!

Och fler som filosoferar över tålamod (förra veckans rubrik) och nyfikenhet (denna veckas rubrik) och hittar du via länkarna nedan!
Anki
Matfreaket
Karin
Livsrummet
Olgakatt
Pensionären på ön
Ulla-Minnatur
Tove
Ingrid Musikanta
Yvonne
Paula

Momo, grabbar och prästdöttrar…

Publicerat 8 juli, 2015 av Anna

Det fullständigt haglar av kulturevenemang om sommaren. Och är man inblandad i egna kulturevenemang hinner man inte gå på allt man vill, så är det bara. De sista tre dagarna har jag varit på tre evenemang. Mer eller mindre inblandad. Först ut var Musikalen Momo och Kampen om tiden.
Föreställningen var resultatet av tre veckors sommarkollo för barn mellan 11 och 14 år. Dotter Fredrika höll i kollot tillsammans med en kompis och dotter Rebecca spelade i orkestern tillsammans med brorsorna Ola och Pär. Gubben och jag var också inblandade. Vi bidrog med ett antal låtar eftersom manuset saknade musik och vi hade låtar i våra skåp och lådor som gick att använda. Teamwork!Fantastiskt vad barn kan åstadkomma bara det finns forum. Femton barn som gjorde det SÅ himla bra! Dottern skriver mer om kollot på sin blogg Fredrikapavinden.Dagen därpå åkte Fredrika och jag till Katrineholm. Bloggvännen Pia hade regisserat en föreställning som jag hade prickat in i almanackan; Grabbarna i 57’an på Djulö friluftsteater. Förutom att föreställningen var klart underhållande och väldigt väl framförd (Bra jobbat Pia!) så var det en fröjd bara att sitta och se fälten som sträckte sig vida bakom kulisserna.En helt fantastisk eftermiddag. I föreställningen medverkade dessutom en fd teaterkurskamrat till Fredrika. Melinda. Här syns det hur förvecklingarna börjar ta sig, precis så där som det ska i äkta folklustspel.Backstage i pausen. Fredrika till vänster, Melinda i mitten och Pia till höger. Tänk vad bloggandet medför! Och jätteroligt att träffas In Real Life förstås 🙂

Mera kultur dag 3 när syrran Karin med Fejjalåten dök upp i stan för att ge kvällskonsert i Avesta Församlingspark; “En prästdotters bekännelser”. Så heter hennes skiva. Prästdöttrar är vi båda och några av visorna speglar glimtar från barndomens miljöer i kyrkan på landet där vi växte upp. Nu blev det som synes inomhus eftersom regnet hade öst ner hela dagen. Men vad gör väl det när musiken flödar och släkten är på plats för att puscha syrran/svägerska/moster. Länk till hennes hemsida för den nyfikna. Gå gärna in och lyssna! Jag vet att jag är partisk men jag tänker säja det i alla fall att hon är så himla bra min lillasyster! Kanske beror det på att hon har en väldigt trevlig storasyster?

Kulturrapporten är över för denna gång. I kväll, onsdag, drar jag iväg med Bas Fiol & Flöjt till Jugansbo utanför Sala för att framföra ett äkta melodikryss LIVE! Det ni! “Intåg i Sommarhagen”. Det blir musik, frågor, kaffe, prisutdelning och så lite allsång förstås! Är det sommar så är det!

Fågelskådare och musiker

Publicerat 9 december, 2014 av Anna

Vi åkte på konsert till residensstaden Falun och Musikkonservatoriet, där vår yngste går. De hade traditionsenlig julkonsert. Och jag såg en fagottist!!! Som musiker blir man lika glad över att se en ung fagottist som en ornitolog blir av att se en kungsörn. Man vrider huvudet ur led och undrar om man verkligen såg rätt. Och när man konstaterat att det inte var en synvilla gläds man storligen. Det blir kanske en ny generation orkestermusiker i alla fall.

Varför skulle det inte bli det, kanske någon tänker. Jamen vilken tioåring vill spela fagott eller oboe frivilligt!?! Inga coola grupper hanterar dessa instrument i sin musik. Det är gitarr, piano och sång som är överrepresenterat och långa köer dit. Vill du börja på kulturskolan NU ska du be att få spela fagott. Då får du börja på direkten, passera den långa kön i ett enda kliv, det kommer att rullas ut en röd matta och hela musiklärarkollegiet kommer att behandla dig med största respekt.

Jag tycker absolut att man ska få spela det instrument man vill, men det blir ett problem om musik och kulturskolor plockar bort alla “smala instrument” och till slut bara kan erbjuda gitarr, piano, sång och i bästa fall lite stråk. Det är ju faktiskt så att man inte alla gånger VET vilket instrument som skulle passa en. Instrument är något personligt, att hitta sitt instrument är lite av att hitta en identitet. Precis som det måste finnas bredd på personliga förebilder för våra barn måste det finnas ett brett instrumentutbud för barn och unga.

Nog om det. De unga musikerna spelade fantastiskt BRA naturligtvis och barockmusiken ackompanjerades på skolans egen cembalo som var så här vackert målad innanför locket. Det är själva skolan som tronar till vänster och i bakgrunden breder Falun ut sig med sina kyrktorn och gruvan förstås.

Det känns väldigt roligt att få gå på dessa konserter, märkligt nog känns det som nyss man började sina egen förberedande utbildning. Men det är ju faktiskt hundra år sen. Och jag gick inte just här. Men syrran gick här och träffade sin gubbe här. Här sitter de och är nostalgiska i tidningshörnan på konservatoriet.

Och nu går båda våra yngsta här! Och pojkarnas mormor och morfar bor i staden så vi fyller närapå en hel rad i orkestersalen. Kanske vi kunde få en egen balkong rent av?

Det där med Facebook…

Publicerat 15 oktober, 2014 av Anna

Eftersom jag nämnde Facebook i förra inlägget så kan jag väl göra ett litet inlägg om Facebook. Fast faktiskt inte för att jag har en massa synpunkter om fenomenet, utan för att min syster Karin nyligen har släppt en singel som heter FEJJAN. En låt om facebook! Eller det dubbla i Facebook kanske man kan säga. Hon har skrivit en massa fina visor som hon nu har samlat på en cd och som släpps i årsskiftet med titeln; En prästdotters bekännelser.
Sången Fejjan, (tonsatt av Joakim Simonsson), är som en liten förhandsvisning . Den är både rolig och tankeväckande. Här är några favoritstrofer: “Surdegen jäser – i kväll ska vi grilla. Marinerade lammspett vid nymålad villa. Ryck upp dig nu sötis, för livet är kort, sluta att deppa, du ruttnar ju bort.”

Eller vad sägs om denna:

“Jag skriver en rad – jag mår jävligt illa, då trycker någon av misstag på gilla. Jag frågar; har någon testat sobril? Ett svar kommer snabbt: Jag har sprungit fem mil!”

Min syster Karin alltså. Unknown-4 Ja det var lite om Facebook. För egen del använder jag FB mestadels för att informera om konserter, påminna folk om att komma dit tex och för att ha lite koll på vad vänner och bekanta har för sig. Jag är mer en gluttare än flitig statusleverantör ska erkännas. Trots allt tycker jag mig ändå ha mer nytta än besvär av fenomenet Facebook.

Hur har ni andra det med Facebook?