Krasch Boom Bang…

En uppdatering av ett ”tema” på min hemsida i wordpress, ledde till att hemsidan upphörde att fungera! Allt frös till is ett par dar före Feel Go(o)d Körernas julkonsert! Just när informationen på hemsidan behövdes som mest! Sidan går inte att nås. Krasch Bom Bang!

Med lite support kom sidan förvisso igång efter ett par dar, men med ett enkelt ”standardtema” istället för mina klickbara pianotangenter som meny. 😔 Därför ser det ut så här. Men huvudsaken är att sidan fungerar igen och att ni förstår att det är här ni är och ingen annanstans.

Egentligen är hela November-December ett enda Krasch Boom Bang. Plötsligt far jag runt i höstmörkret som ett vilset snöbär med långa listor som ska betas av.

Var la jag stjärnfigurernas strutar nånstans och har jag informerat kyrkokören om den ändrade övningstiden och visst delade jag ut den där lappen till alla föräldrar och jag VET att jag sparade dom där julhäftena nånstans och jag får inte glömma det där luciamötet och just ja, det där julbordet får jag inte glömma att anmäla mej till och javisst ja, ungdomskören måste få sms om samlingstid inför första luciatåget! Och jag MÅSTE köpa ny lampa till lilla luciakronan eftersom lilla Svea kraschade den i sakristian när vi övade. Krasch Boom Bang. December är här!

Men när jag får ge ungdomskören starttonerna till den tvåstämmiga luciasången som de sjungit sen de var små och de står och småhoppar av nervositet innan de ska gå in i den stora salen och framträda för sjuttio förväntansfulla föreningsmänniskor, då känns det väldigt fint med december trots Krasch Boom Bang från morgon till kväll.

Vi gör ett tjugotal framträdanden tillsammans med Avesta Lions och samlar på så sätt in pengar till en blivande barn och mödravårdsklinik i Somalia. På samma sätt har Feel Go(o)d körerna och deras anhöriga under sin julkonsert samlat in en stor summa pengar till ACT Svenska Kyrkans julinsamling.

Att körerna som är så välgörande för så många, får bidra till välgörenhet känns väldigt fint tycker jag. Kanske för att ”delad glädje är dubbel glädje” och att julen i grund och botten handlar om att ge, precis som käre gamle Tage påminner oss om i Karl-Bertil Jonsson julafton år efter år. Och vi behöver nog bli påminda om detta, eftersom julen lätt går över styr och fokus hamnar på prestation och konsumtion istället. Då kan det verkligen bli Krasch Boom Bang i julefriden istället för den lugn och ro vi alla längtar efter.

Men nu äntrar vi December månad, var och en på sitt sätt. Och rätt som det är firar vi in ännu ett nytt år! Och det ser jag faktiskt fram emot! Är jag inte synlig här innan dess passar jag och Greta på att önska alla en God jul och ett Gott Nytt År med ett stort och glatt Krasch Boom Bang!

May the Voice be with you…

Efter en rejäl förkylning återvände jag pigg och kry till mitt körledarjobb förra veckan. Redan efter första gruppen var rösten lätt beslöjad. Men glad över att vara frisk igen, körde jag optimistiskt två körgrupper till. Sen var det inte mycket med rösten. En natts vila brukar få rösten på banan igen. Dock inte denna gång. Nästa morgon vaknade jag helt utan röst, ett väsande läte var allt jag kunde åstadkomma. Likaså morgonen därpå.

Det som händer när vi ”tappar rösten” är att stämbanden inte kan vibrera som vanligt, ofta är de inflammerade, svällda och kanske stela. De kan inte svänga som vanligt när luften passerar. Tänk er ett par stela bambuskott i halsen istället för de vanliga böjliga och flexibla små stämbandsmusklerna! Åtgärd? Dricka mycket vatten, för övrigt vara helt och hållet tyst! En verbal ”lock-down” helt enkelt. Handlingsförlamad ur körperspektiv. Mycket frustrerande.

Fyra dagar i sträck höll sig rösten helt borta! Jag kunde inget annat göra än att vara TYST och vänta. Jag började nästan misströsta. Men den femte morgonen, när jag sa gomorron till katten så kom faktiskt ett försiktigt ljud över mina läppar. Ett tonande ljud, inte bara ett väsande! SÅ lättad!

Vi saknar inte kon i båset förrän båset är tomt säjer ett gammalt talesätt. Vem reflekterar ens över att rösten funkar och hjälper oss att kommunicera dagligen? Inte jag i alla fall. Men eftersom det finns en världsröstdag, den infaller den 16 april, så visar väl det om något att rösten borde förtjäna mer uppmärksamhet och tacksamhet än den kanske får?

Så hädanefter ska jag i sann Star Wars anda, alltid hälsa min omvärld med ”May the Voice be with you”, i daglig tacksamhet över att rösten finns till hands de allra flesta dagar. Men också i respekt för att stämbanden ibland behöver vila, i synnerhet kanske de som har sitt hemviste i körledares strupar!

Nu hoppas jag på en oktobermånad utan förkylningar och ser istället fram mot mycket rolig sång och musik som ska lysa upp höstmörkret för oss alla. Ha en riktigt fin oktober och May the Voice be with you!