Etikettarkiv: Kultur

Kultur och vårbruk

Publicerat av
Svara

Jag gillar att begreppet kultur omfattar både odling, mylla och konstuttryck av olika slag. Spela, skriva, komponera (och teckna i viss mån) har jag nog alltid gjort, men odla, gräva och påta i jorden är ett nyvaknat intresse. Jag har väl sått ett och annat frö tidigare också men glömt det där med att vattna och gödsla. Och om det alls blev något, så har jag glömt att skörda. Så min odlingskarriär når inte ens upp till nivå medioker.

Tills för ungefär två år sen. Jag granskade mig själv med oerhörd förvåning där jag staplade pallkragar, fyllde upp med jord, petade ner frön, gödslade, pysslade, vattnade OCH skördade!

Och i påskas kunde jag till och med traska ner till pallkragarna och plocka in flera purjolökar som överlevt hela kalla vintern! Sånt gör en glad och får en att peta ner nya små purjolöksfrön. Självkänslan växer med skörden.

Och lite så fungerar även den andra kulturen. Den måste pysslas om, få egentid, energi och omsorg. Annars blir det som mina första odlingar. (Det här är min syster Karin som också skriver visor). Ibland händer det att mina visor dyker upp i nåt sammanhang där jag själv inte är med, stimpengar kanske ramlar in på kontot, eller nån berättar hur visan kommit till användning. Och då blir det som med purjolöken. Då vill jag genast ut och peta ner nya frön i det kulturella växthuset.

Purjolöken har jag redan ätit upp. Men som tur är finns visor kvar även om de används! Så här har jag glädjen att få bjuda på ”Sadla hästen” i en jazzinfluerad tolkning. Signe Öberg på sång, Anton Berndts på bas, Malte Wibell Ahlstedt på trummor och Pär Holmberg på piano. (Väldigt roligt att höra denna version, vilket fint samspel! Så TACK Signe, Anton, Malte och Pär för den 😃🎶

Sadla hästen – en visa om skillnad på möjligheter för flickor och pojkar…
Även om det har hänt mycket på 100 år är världen fortfarande inte jämlik. Men i den bästa av världar är visan en dag helt ute och obegripligt konstig. 🎈

Tula!

Publicerat av
4

Tula är ett gammalt ord. När jag ”googlar” läser jag att det har haft olika betydelser beroende på var i vårt avlånga land vi befinner oss. I Dalarna tex kunde det stå för att fylla sej med brännvin.

Nu var det inte det jag tänkte när jag drog igång ”tula vallen” som jag kallar den gamla visan. Vi sjöng den i Feel Good körerna innan allt bommade igen och frös inne.

”Tula” i visans betydelse är snarare tungt knog. Valla djuren ensam i skogen, hungrig och knappt ha nån mat i påsen. Sången har figurerat i Tv-reklam för ett visst mobilnät, fast med annan text. Men i Feel Good gör vi den i original och hyllar därmed Alice Tegnér som skrev texten i slutet av 1800 talet. Och just i år mina vänner, är det 100 år sedan en gift kvinna blev myndig vid 21 års ålder. Tidigare blev äkta mannen målsman för henne.

Alice Tegnér föddes 1864. Som gift, hade hon inte förfoganderätt över sitt eget bankkonto. De pengar hon tjänade på barnvisorna Bä bä vita lamm, Sov du lilla videung, Ekorr´n satt i granen och väldigt många fler, tog hennes man Jakob hand om. När hon 1926 blev änka, tänkte hon att de slantar barnvisorna inbringat, skulle ge henne trygghet på ålderns höst. Men så var blev det inte. Kontot var tömt och förbrukat. Så nog har det hänt lite saker på 100 år. Ändå, ju äldre jag blir, ju kortare känns ett sekel!

Anna 5 år provar att åka skridskor på Mosjön i Malung.

Det var ju alldeles nyss jag var barn, i alla fall ”bara” 50 år sen. Femtio år till på det, så är vi uppe i 100. Då var min mormor Ingrid 19 år. Farmor Alva 12 och min mamma Kickan, (idag en pigg 89 åring), hon var inte ens född! Nej, 100 år är inte längesedan. Därför känns det bra och roligt att just i år sjösätta Tula Vallen ute i butiken som en liten hyllning till Alice och alla andra skapande kvinnor vid förra sekelskiftet, i ett enkelt arrangemang för kör. De fick inte alltid “smaka på smöret” av det de åstadkom. Där finns också en demoinspelning av hur arret klingar. Det går utmärkt att sjunga till ni som är sångsugna! Ni ”Feeling-sångare” kommer att känna igen er!

Extra roligt är att jag till demoinspelningen har fått låna Maria Hulthéns ”kulning” för att skapa lite ”tula-vall” känsla. Hennes syster Kristina sjunger i kören och av henne fick jag CD-skivan med kulningen på, en jättefin skiva som jag tror många av er skulle gilla. Tänk vad roligt om vi kunde engagera Maria att kula, spela och sjunga på vår nästa konsert Feeling-sångare! Det bestämmer vi redan nu tycker jag!

Jag ser verkligen fram mot ett kulturellt uppsving. Äntligen ska många fåglar få höras i skogen igen. Bas Fiol & Flöjt kommer att störta ut ur Covid-fångenskapen med den fina föreställningen om Alice Tegnér – Elsa Beskow – Anna-Maria Roos. Föreställningen hade premiär samma månad som Covid -19 satte klorna i hela kulturlivet, mars 2020. Och namnet på föreställningen; ”Smöret smakte jag aldrig”; den kommer alltså från visan Tula hem och Tula vall som också får inleda hela föreställningen.

Men ut i butiken och sjung med i Tula Vallen nu!

Märkeskvinna-lördagstema

Publicerat av
24

Märkeskvinna kan översättas med: Framstående kvinna. Föregångskvinna. Bragdkvinna. Berömdhet. Karin på Åland har föreslagit detta som lördagens tema och är “tema-påhittare” under hela oktober månad. Kombinationen kvinna – föregångare – framgång har nog inte alltid varit så lätt. Eftersom jag är nyss hemkommen från England och dotter Rebecca som bjöd in mig till “sin värld” några dagar så är det som tur är inte långsökt att reflektera omkring deras föreställning som jag åkte dit för att se; “This really is too much”.Den är skapad och framförd av Rebecca, Sofia, Kate och Rachel som tillsammans utgör Gracefool Collective. I föreställningen lyfter de bland annat fram synen på kvinnor. Förutfattade meningar om “hur kvinnor är”, är ju det som har gjort att kvinnor, som valt andra vägar än det traditionellt kvinnliga, ofta har fått utstå både det ena och det andra. I synnerhet förr men även idag.

Deras föreställning är en blandning av skådespeleri och dans och jag var förberedd på att ha pannan i djupa veck, för det vet jag att man får ha i konstvärlden ibland. Det ska vara djupt och lite svårt, gärna kryddat med lite ångest. Men den förutfattade meningen spräckte Gracefool Collective ganska snart. De inleder allvarligt med en kollektiv monolog, sittandes på varsin stol. Pratar, gestikulerar och rör sig exakt likadant. Jag tänker inte återge monologen eftersom jag antagligen skulle felöversätta hälften. Men monologen avslutas med ett kraftigt och effektfullt “Now we are moving forward” samtidigt som de med fötterna skjuter ifrån stolarna BAKÅT en meter så det gnisslar. Och karaktären på framställningen skiftar tvärt, från det allvarliga till fart, fläkt och mycket humor. Och visst kan man fundera över hur mycket “framåt” det har gått när det gäller förväntningar på kvinnor. Frågan om hur kvinnor ska vara för att passa in. Här i föreställningen ställs den raka frågan; “Do you want us naked?” Varpå de genast kastar av sig kläderna och fortsätter iklädda bikinis och underkläder. Det kvinnliga fortsätter gestaltas med ett glas vatten, lite sallad eller hudvårdsprodukter, det är bara att bläddra i reklamen så känner vi igen oss!
Vad Sofia representerade må var och en fantisera fritt om, där hon kröp på alla fyra och skurade golvet frenetiskt iklädd underkläder och svarta knäskydd, hysteriskt sprayande med en flaska YES!
De fortsatte “switcha” mellan sketcher/bilder över det här med att “passa in” eller att rymmas i “boxen”. Den som har lusläst jobbannonser eller suttit i anställningsintervjuer har nog inte särskilt svårt att känna igen sig. Vad är det för övermänniska man söker? Vad är det för fel på lite vanlig unik mänsklighet?IMG_7597.PNG Namnet på gruppen är fyndigt! Att dansare ska vara graciösa & seriösa är ju också en outtalad “förväntning”. Att använda ordet gracefull och istället säga Gracefool öppnar ju dörrar till den där uppfriskande “dårskapen” som det behövs mer av. Skratt och humor är en klart underskattad ingrediens när det gäller förändring och klargörande. Det ska verkligen bli spännande att följa deras fortsatta sceniska bravader! Sen måste jag ju tillägga att både Maria (Sofias mamma) och jag var ena riktiga bragdkvinnor som förberedde det “mingel” som skulle avnjutas hemma hos dem efter föreställningen. Tjugotalet personer var inbjudna till i deras pyttelilla gula engelska kök. Och som om inte det räckte med att ha hackat och bakat och kokat och haft oss hela dagen, konverserade vi och minglade på engelska hela kvällen! YES 🙂 Det skulle vi ha haft medalj för Maria! 

Tilläggas ska att alla bilder, utom den första och de två sista, är stulna/lånade, dels från deras “reklamfilm” för föreställningen, samt från nätet. Och nu är det dags att bege mig ut på nätet för att titta på vad övriga lördagsbloggare har hittat på att skriva om över temat Märkeskvinna. Ni har dem här nedan:
Anki
Helena
Ingrid
Karin
Karin på Åland
Klimakteriehäxan
Livsrummet
Liza
Marietts Foto
Musikanta
Olgakatt
Pensionären på ön
Pysseliten
Tove
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet

Kultur

Publicerat av
22

Det som tilltalar mig med själva ordet kultur är att det betyder odla.
För mig handlar kultur om växande, en process, något som hela tiden rör sig. Det kan vara att se en film eller läsa en bok som får mig att tänka till, som berör mig på ett särskilt sätt.
Eller att gå på festival. Att kultur får människor att må bra, ta nya steg och tänka nya tankar, att kulturyttringar kan inge hopp och möjlighetstänkande, gör att jag har svårt att förstå att man ställer kultur och vård mot varandra. För mig är det två sidor av samma mynt. “Människan lever inte av bröd allenast” är ett vanligt uttryck (bibliskt) när man vill lyfta fram det faktum att människan behöver mer än mat och husrum. “Man kan leva tre dagar utan bröd, utan poesi – aldrig”. (Baudelaire) “En bok är som en trädgård som kan bäras i fickan” (arabiskt ordspråk). Det finns en lång erfarenhet hos mänskligheten att vi måste ha påfyllning av meningsfullhet, inte bara få fysiska behov tillgodosedda.
På samma sätt som det finns “sjukhus” för kroppen måste det finnas “kulturhus” för själen. Jag har ju den stora förmånen att få jobba i kulturens tjänst. Jag möter en massa olika grupper under min arbetsvecka med just kultur, framförallt musik och i synnerhet sång! Och särskriver man ordet kultur blir det “kul tur”. Det stämmer väldigt bra på mitt arbete. För det är faktiskt KUL med kultur, inte bara livsnödvändigt.

Det är kul att uppträda, som när Trio Serioso bjuder in till konsert! Här visar jag menuett och pavannesteget och hela publiken hänger på, står upp och kliver runt i kyrkbänkarna. (Foto: Christer Nyman Dalademokraten juli 2015) Och tydligen kan en kulturtant som jag vara en upplevelse bara att möta. Vänta ska ni få höra!
Jag &blå bussen har åkt runt till förskoleklasser denna veckan och lärt ut sånger på rytmikens grunder, sånger som ska kunna användas resten av året. Detta sker inom ramen för Skapande Skola (en kultursatsning i skolan att alla elever ska få tillgång till kulturens alla uttrycksformer). En pojke utbrast spontant med ett hjärtligt skratt bara han såg mig med gitarren på ryggen: “Hahaha – vilken rolig tant!!!” Han förstod instinktivt att det var KUL TUR på gång! Att det inte finns mer av dessa “kuliga turer” inom skolans väggar till vardags är bara sorgligt. Kultur gör avtryck, gör skillnad. Men det är ju jag det. Som tycker det. Men så är jag en rolig tant också! 🙂

Det här var ett inlägg om KULTUR i Lördagstema som Olgakatthade föreslagit. Besök gärna övriga “lördagsbloggare” som skriver om KULTUR denna septemberlördag! Ni hittar dem nedan!
Anki
Helena
Ingrid
Karin
Karin på Åland
Klimakteriehäxan
Livsrummet
Liza
Marietts Foto
Musikanta
Olgakatt
Pensionären på ön
Pysseliten
Spanaren
Tove
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet

Upptäcksfärd igen! Till Avesta Art! Så Klart!

Publicerat av
28

Upptäcktsfärder kan ske även på hemmaplan fast man har bott där hundra år. Och bor man i Avesta måste man gå på Avesta Art. Så är det ju bara. Särskilt om man är kulturmänscha, annars får man skämmas. Vad är nu Avesta Art kanske någon undrar lite stillsamt? Avesta Art är den gamla järnbrukshyttan i Avesta (lånad bild/nätet) som för tjugo år sedan gjordes om till en mötesplats för ny konst. Men också en sorts mötesplats mellan gammal och ny tid. Den gamla byggnaden med sin dåvarande funktion möter konst som uttrycker det som sker i nutid. Jag släpade med mig en god vän, Evelina, på ett par timmars upptäcksfärd tre våningar runt i den gamla hyttan.Längst nere i källaren står i år “Monkey Boy” och tittar på ett stort svartvitt fotografi från den “gamla hyttan” av gamla tiders arbetare, uppställda i trappen upp till järnbrukshyttan. Det framkallar verkligen ett “möte mellan nutid och dåtid!Lovisa Ringborg som har skapat Monkey Boy var en spännande bekantskap. Det fanns även fotokonst av henne och jag gillade verkligen hennes bilder. Det finns mycket fint för den som vill gå på upptäcksfärd på hennes hemsida.Evelina var inte sen att skapa en ytterligare installation “lajv” om än högst tillfällig. För sen måste vi ju rusa vidare. Det fanns SÅ mycket att titta på.På samma våningsplan fanns en stor orgel som lyste som en lampa långt borta i lokalen. (Lånat bilden från hemsidan) En ljuskägla skapade en väg av ljus fram till den och när man klev ut på den belysta vägen satte den igång att låta!!! Det var nämligen en “interaktiv orgel”.Och den interaktiva orgeln blev självklart en lång stunds lekfull eldorado för två musikanter.(Klicka här för ett filmklipp för den nyfikne)

Avesta Art visar varje sommar upp nya installationer men också såna som har fått flytta in permanent i den gamla hyttan. Som Kjell Engmans glaskonst. Jag gillar de olika glas-skulpturerna som var och en bär en annan figur inom sig.Kanske vi alla har ett ansikte utåt men också en hemlig figur inuti som vi kanske visar mindre sällan. Eller är figuren inuti drömmen om den vi ville vara? Tolkningen äger vi själva, det är det som är så roligt med konsten.

Och så samma Kjell Engmans “vita frun”som aldrig upphör att fängsla mig. Hon lyser upp några sekunder för att sedan glida undan i mörkret igen. Sen dyker hon plötsligt upp i ett annat hörn. Vem är hon – vita frun? Och vad vill hon? Tolkningen äger betraktaren förstås!
Och vad sägs om den här blå klänningen med tillhörande hatt… Nästan så jag önskar att jag kunde bli vita frun för en natt, bara för att få svida om till detta ljuvliga plagg i glas! Det här var som ni förstår bara ett axplock ur Avesta Arts utbud och vår upptäcksfärd i den gamla hyttan. Och har ni inte varit där och har möjlighet – gör ett besök!

Momo, grabbar och prästdöttrar…

Publicerat av
23

Det fullständigt haglar av kulturevenemang om sommaren. Och är man inblandad i egna kulturevenemang hinner man inte gå på allt man vill, så är det bara. De sista tre dagarna har jag varit på tre evenemang. Mer eller mindre inblandad. Först ut var Musikalen Momo och Kampen om tiden.
Föreställningen var resultatet av tre veckors sommarkollo för barn mellan 11 och 14 år. Dotter Fredrika höll i kollot tillsammans med en kompis och dotter Rebecca spelade i orkestern tillsammans med brorsorna Ola och Pär. Gubben och jag var också inblandade. Vi bidrog med ett antal låtar eftersom manuset saknade musik och vi hade låtar i våra skåp och lådor som gick att använda. Teamwork!Fantastiskt vad barn kan åstadkomma bara det finns forum. Femton barn som gjorde det SÅ himla bra! Dottern skriver mer om kollot på sin blogg Fredrikapavinden.Dagen därpå åkte Fredrika och jag till Katrineholm. Bloggvännen Pia hade regisserat en föreställning som jag hade prickat in i almanackan; Grabbarna i 57’an på Djulö friluftsteater. Förutom att föreställningen var klart underhållande och väldigt väl framförd (Bra jobbat Pia!) så var det en fröjd bara att sitta och se fälten som sträckte sig vida bakom kulisserna.En helt fantastisk eftermiddag. I föreställningen medverkade dessutom en fd teaterkurskamrat till Fredrika.  Melinda. Här syns det hur förvecklingarna börjar ta sig, precis så där som det ska i äkta folklustspel.Backstage i pausen. Fredrika till vänster, Melinda i mitten och Pia till höger. Tänk vad bloggandet medför! Och jätteroligt att träffas In Real Life förstås 🙂

Mera kultur dag 3 när syrran Karin med Fejjalåten dök upp i stan för att ge kvällskonsert i Avesta Församlingspark; “En prästdotters bekännelser”. Så heter hennes skiva.  Prästdöttrar är vi båda och några av visorna speglar glimtar från barndomens miljöer i kyrkan på landet där vi växte upp. Nu blev det som synes inomhus eftersom regnet hade öst ner hela dagen. Men vad gör väl det när musiken flödar och släkten är på plats för att puscha syrran/svägerska/moster. Länk till hennes hemsida för den nyfikna. Gå gärna in och lyssna! Jag vet att jag är partisk men jag tänker säja det i alla fall att hon är så himla bra min lillasyster! Kanske beror det på att hon har en väldigt trevlig storasyster?

Kulturrapporten är över för denna gång. I kväll, onsdag, drar jag iväg med Bas Fiol & Flöjt till Jugansbo utanför Sala för att framföra ett äkta melodikryss LIVE! Det ni! “Intåg i Sommarhagen”. Det blir musik, frågor, kaffe, prisutdelning och så lite allsång förstås! Är det sommar så är det!

Frost i Avesta Kyrka!

Publicerat av
24

Så var då projektet med Frostmusikalen tillända! Premiären gick av stapeln i söndags. Det sjåigaste ögonblicket var veckan före premiär, när de yngsta skulle flikas in i historien som kombinerade stentroll och körsångare. Barn kan vara en smula konservativa ibland.För att de skulle få sammanhanget klart för sig berättade jag vad som skulle hända på scenen, strax innan de skulle sjunga en viss sång. Och uppföljningskommentaren var alltid densamma. Alla öppnade munnen i tyngd av att ha sett dramat en sisådär femton, tjugo gånger och klämde i å det bestämdaste: “Så är det inte i filmen!” Jag förklarade att vargar och slädfärder var väldigt svåra att göra på riktigt. Mina argument bemöttes med viss skepsis, men inför premiären verkade alla ha bearbetat traumat. De berättade istället livligt och övertygande för varandra och alla som ville höra på att; “vi gör ju inte precis som i filmen, för hade vi riktiga vargar skulle ju ingen våga komma och titta!” Och det hade de rätt i barnen! För kyrkan blev knökfull av folk och körbarnen gjorde strålande ifrån sig. Denna söndag fick Den Helige Ande trevligt sällskap under kyrkvalven. Där svävade också snögubben Olof, närmare kyrkans eget drama än man kanske tänker. Olof är fullt beredd att offra sitt liv för att Prinsessan Anna ska få leva.
Fast kanske inte just precis nu, hejdar han sig i sista stund där han har tänt en värmande brasa till henne för att hon inte ska frysa ihjäl. “Kärlek är att sätta någon annans behov före sina egna”, säger han där han hjälper henne att fly mot slutscenen i kyrkans mitt. Där segrar kärleken och prinsessan Anna blir räddad.
IMG_3256
Den som ville tände sen ett ljus vid utgången och ställde i ljushållaren som bär den fina och för dagen passande inskriptionen: Ge ljus och värme till andra.

Och ända från Katrineholm kom Bloggvännen Pia som håller på med teater och som kanske ska göra lite frostscener i höst i barngrupperna där hon jobbar. Jättekul att hon dök upp, även om vi bara hann heja helt kort på varandra! I sommar ska jag ta mig till någon av hennes föreställningar! Läs här om hennes upplevelse av vår Frostmusikal:-)

Det sa klick – fast tyst!

Publicerat av
22

Alltid lika roligt att få komma ut och svänga sina lurviga. Med fyra utflugna esteter får man anledning att då och då vara kulturell utan att vara särskilt inblandad.   Som helgen, då det gavs anledning att besöka en elevföreställning på Wendelsbergs Teater i Göteborg där dottern medverkade i Shakespears drama Othello.Vilken förskräcklig historia! Ett svartsjukedrama av stora mått. Som i grunden kanske handlar om avsaknad på tillit. Vad händer med oss människor när vi tappar tilliten? Då som nu?
Dottern spelade Emilia, Othellos hustru Desdemonas följeslagare. Här en bild från nätet från “Desdemonas dödssång”. Desdemona förstår att hon kan komma att få sätta livet till och Emilia försöker lugna henne.Här motsvarande scen in the real drama. Som sig bör i stor dramatik finns ett budskap och som sig bör, dör alla på slutet! Och man kan verkligen fundera över om inte intriger och skitsnack faktiskt kan “ta kål” på människor som på slutet i  Othello. Att döden dö behöver inte vara fysiskt. Att döda behöver inte ske fysiskt.Alltsammans utspelar sig på ett schackbräde, som i ett parti schack, där det ena draget avlöser det andra. En och en halv timme försvann i ett nafs och det får man tacka de unga aktörerna/regissörerna för, de bar verkligen upp det gamla klassiska dramat med den äran!Som tur var återuppstod aktörerna på slutet så de kunde ta emot publikens applåder. Att alla manliga karaktärer spelades av kvinnor tänkte man inte ens på efter en stund!Detta var min nya kamera Klara-Finas första teaterföreställning och jag är mycket nöjd med hennes insats. Här är dottern förevigad mot svart kuliss under dramats gång. Jag betedde mig som värsta pressfotografen, (gubben skämdes, sa att nästa gång fick jag inte sitta bredvid honom) men som tur var hade jag i alla fall hittat “tyst-knappen” av misstag ett par dagar innan. (Tänkte irriterad lämna in den på lagning innan jag upptäckte i manualen att det fanns något som hette “tyst läge”). Inte ett “klick” hördes således! Det var annat än på Kungen och Silvias tid det!

Jag har en plan!

Publicerat av
20

Idag filosoferar jag över PLANERING. Och säger som Sickan i Jönssonligan: “Jag har en plan!”
En stor del av min arbetstid ägnar jag nämligen åt planering. Det är en kreativ och väldigt rolig del av mitt yrke som musikpedagog. Att tänka ut hur man kan lära ut och skapa möjligheter för andra att utvecklas i sin musikalitet. Att betygsätta prestationerna är jag dock totalt ointresserad av. På mig fungerar det själsdödande att göra bedömningar på utveckling. Jag väldigt glad över att slippa göra det i mitt arbete i kyrkan.

IMG_2160.JPG
Men planeringen för denna lördag är Ledig Dag! Gubben och jag åker norröver för att lyssna på sonen som ska spela kontrabas i Hanebo Kyrka lördag kl 18.00 med Södra Hälsinglands Orkesterförening. Därför planerade vi även in en snabbvisit till sommarhuset. En hel helg ledigt var väl att ta i tyckte vi, men ett rekreationsdygn kunde vi trycka in i planeringskalendern! Rekreationsdygn innebär noll planering, bara vila! Som start på den Lediga Lördagen köpte jag den här fina burken att fylla med godsaker för framtida rekreationsdygn.

IMG_1863-0.JPG
Och kan inte låta bli att planera lite lite grann…. över vilken sorts goda karameller den nya burken ska fyllas med! Polkagrisar? Nonstop? Choklad? Vad ser den ut som? Förslag någon?

Eftersom jag har rekreationsdygn är jag övertygad om att ni kommer att få läsa mer genomtänkta inlägg över PLANERING om ni kikar in hos dessa bloggkamrater! Med tillönskan om en välplanerad lördag alla!

Olgakatt
Helena
Karin på Åland
Wienerbrödslandet
Livsrummet
Musikanta
Pysseliten
Tove
Ingrid
Anki
Spanaren
Pensionären på ön

Lill-Elvis i Haninge

Publicerat av
6

Jag hade tänkt att leka utsänd reporter från landet i går och lägga ut lite glimtar “live” under evenemanget. Men ljuset var inte det bästa. Och trångt var det! Platsen för evenemanget var inte så där jättestor så de närmare hundraåttio gästerna nästan satt på varandra. Tjejerna i köket sprang som maratonlöpare för att fylla på skålarna till buffén. Och musiken dånade ur högtalarna så efter en kvart hade öronen i ren överlevnadsinstinkt producerat ett kilo vax för att inte haverera.

IMG_1710-1.PNG
Men stämningen var på topp och alla Elvis-tolkarna levererade storligen, inklusive Lill-Elvis. Alla hade sin egen stil så det var riktigt, riktigt bra. För att inte tala om kompbandet Tom Rocker Band. Basisten, Lelle är den enda som syns på bilden. Övrigt har jag fångat tre av kvällens fyra Elvistolkare. Dennis längst bort, Pelle och Lelle (Forsell) närmast kameran. (Det var faktiskt inte så stor variation på namnen. Antingen hette dom Lelle eller Pelle.)

Idag blir det telefonintervju med Lill-Elvis på radio Haninge, runt tolvsnåret tror jag. För övrigt tänker jag tillbringa helgen i total tystnad och badda öronen med gurkvatten!