Nån som kommer ihåg begreppet köpe-bröd? Eller köpe-kläder? Begrepp från den tid när det vanligaste och vardagliga var hembakt och hemsytt. Idag är hembakt och hemsytt lyx. Men då var det där “köpe” lite exklusivt och extra.Augusti månad är skördemånad. Tiden när vi ska älga runt över stock och sten och fylla korgar och hinkar med skogens läckerheter. Blåbär är mitt definitiva favoritbär. Blåbärssoppa. Mmmmm. Blåbärskräm. Mmmmmm. Blåbärspaj. Mmmm. Och så får man ju ett så oemotståndligt leende efteråt! Men sanningen är att jag köper mina blåbär sen några år tillbaka! (Borde jag skämmas?) Men jag har inte psyke för det där ihåliga ploppandet när de första blåbären trillar ner i tiolitershinken samtidigt som broms och mygg attackerar.
Och försöker jag försvara mig med viftande armar så glömmer jag alltid att jag har blåbär i näven, surt förvärvade, som yr omkring myggen som små blåbärsbomber. Sen får jag pillra upp bären ur mossan med stelfrusna fingrar. Nej tack. Jag köper mina blåbär och erkänner: Jag smiter från min medborgerliga rätt att ta vara på bären i skogen i allemansrättens heliga namn. Hellre en tur med båten även om jag ännu inte är vän med vågorna i havsviken.
Men den här köpe-bär-dagen var det så stilla att vår charmiga Zorba-båt nog tyckte det var småtrist när vi tuffade iväg. Knappt en krusning på vattenytan. Och solen sken! Vi styrde in till en liten ö. Finns det något ljuvligare än släta, solvarma stenar? Här fanns till och med en liten fåtölj att sitta i! Vad skulle IKEA månne ha kallat denna? Stolen Stene? Stolen Granit? Fler förslag? Så här glad blir man över att slippa plocka blåbär i alla fall! Det är värt att prova på! Och apropå prova-på… Ni glömmer väl inte tävlingen “gissa kompostfynden”? Ända till lördag kl 11.00 hinner ni fundera! Lycka till!

Sedan det visade sig att motorn på Zorba, vår nya båt var mer pålitlig än vad första turen visade så har vi gett oss iväg på fler båtturer. Visst syns det att Zorba har funnit sig till rätta? 

Det är verkligen mäktigt att åka ut på havet, det kommer jag inte ifrån. Själv har jag väl inte funnit mig helt och hållet tillrätta.  Allra helst vill jag att det ska vara spegelblankt och stilla för att det ska kännas riktigt bra. Som här inne i hemmaviken. Men det räcker ju att bara komma ut en liten bit på öppet hav så kommer vågorna farande och får båten att åka upp och ner. Jag håller mig krampaktigt i den blå kanten (som jag nu har lärt mig heter “reling” på båtspråk) och djupandas. Lugn bara lugn, upprepar jag som ett mantra och blundar. 

Det här, det är INGENTING säger gubben. Han beskriver hur han i ungdomen angrep tvåmeters vågor i sportbåten, på ett sätt som får muminpappans bravader att blekna. För MIG är vågorna läskiga. Men ok jag kanske vänjer mig. Vågor är smällar man får ta – om man vill vistas på havet. Förstås.

Och som belöning för sitt mod kan man få se såna här varelser på riktigt nära håll. Som små hundar i vattnet dök de upp och tittade nyfiket på oss. Sälar! Bara nån kilometer utanför hemmaviken finns nämligen en liten sälkoloni. Kolla in den här charmanta tjockisen som otympligt vältrar sig ner från stenen när vi dyker upp. (Ett visst släktskap kan jag uppleva när jag tar mig ur sängen på morgonen måste jag säga, då känns det ungefär så där.) Så det här är förstås en del av skörden när man vågar ge sig ut på sjön. Och så finns det fullt med vackra vikar att utforska.  Som sandstranden på baksidan av ön utanför sommarhuset. Så härligt att gräva ner tårna i sanden och höra vattnet klucka mot båten. Och få alldeles gratis fiskpedikyr… 

…av den här lilla firren som inte var ett dugg rädd. Titta vad lystet han betraktar mina fötter med dess döda hudpartiklar. 

Så havet har helt klart sin tjusning och kan inte på något sätt jämföras med Dalälven. Att jag ska vara så förbaskat feg! Men gubben (som älskar havet och när vågorna slår) har sagt att han ska stoppa ner mig i badkaret när vi kommer hem och gunga det rejält så jag vänjer mig. Vi får se om det hjälper 🙂 

Vi är inte bara njutningslystna och far runt och smörjer kråset i grannkommunerna. Om nån nu trodde det. Det händer att vi sportar lite också. Om än med betoning på lite.

Som när vi tog en dagstur till det röda huset norröver med längdskidorna i högsta hugg och – okey då – en fikakorg. Snön låg vit, himlen var mjukt grå, det var bara några grader ute och ungefär så härligt det kunde bli en ledig dag.

Det var inte nyss jag åkte skidor, så mycket kan jag ju säga. Men för att ingjuta lite mod i mig själv så tänkte jag att det är inte omöjligt att det bor en Pernilla Wiberg i mig. Så jag spände på mig längdskidorna och tjoade att här kommer hon, i full fart, Pillan! Och så stakade jag bredbent iväg.

Gubben var inte sen att få på sig längdskidorna han med och tjoade att han var nån som hette Wassberg och så flaxade vi iväg ner mot den snö och istäckta viken. Vi såg väl ut som två berusade korpar på håll. Och så kom den första backen.

Eller sluttning då om det ska vara noga. En svart sluttning, för jag for omkull med skidor och stavar så det dånade i isen nedanför. Wassberg skrattade rått bakom mig och jag hörde hur han närmade sig i full karriär. Men se skrattat skulle han inte ha gjort.

För se isen hade frusit ner vassen i lömska små snaror och Wassbergs ena skida for rakt in i en sån där vassnara. Det blev tvärnit av stora mått vill jag lova! Det var som att få en riktig Kalle Anka teckning uppmålad livslevande framför sig. Armar och ben och stavar och skidor i ett stort virvlande snömoln. Glasögonen gjorde en snygg loop innan de landade flera meter bort och det blev alldeles tyst i viken. Gubben som har en äkta titanskruv i ena benet kved och jag var inte så orolig för det benet, det skulle väl hålla, men det andra!?! Men både titanskruven och det vanliga benet hade stått pall.

Omtöcknade klev vi upp och bestämde oss för att trots allt ge oss iväg på en liten tur.

Och det var tur för isen var så slät och fin utan vare sig minsta backe eller sluttning. Och det var så vackert borta över horisonten. Och inte en vurpa gjorde vi. Men så hade vi slutat leka Wassberg och Wiberg också.

Men det bästa var självklart matsäcken som vi dukade upp på förstukvisten när vi kom hem. Varm nyponsoppa, kaffe, ägg, prinskorv, mazariner och så fort jag fick tillfälle så kallade jag gubben för Vassberg med betoning på “vass” hehehe. Hämnden är ljuv. 🙂

Vad gör väl det om himlen är grå och solen fortsätter att lysa med sin frånvaro när en rad lediga dagar plötsligt anhopade sig! Egentligen borde jag inte uppskatta ledighet som jobbar med något jag tycker är så jätteroligt, men kanske att det inte finns någon motsättning. Det måste nog finnas ett tydligt AV och PÅ i allt egentligen, tror jag. Eller?

Hur som helst; det blev tillfälle för utflykt till sommarhuset. Många tända ljus blev det! Och som grädde på moset kom ett lager pudersnö och lyste upp världen. Att snön är vit måste vara en gudagåva till oss som bor i den mörka norden. Tänk om snön var orange eller smaragdgrön eller varför inte turkos? Och skapade ett praktfullt tivoli när den kom.

Men jag skulle inte vilja byta ut en enda sån här kvist till något med färg. Det är så underbart vilsamt med det vita. Och hur flingorna lyckas landa och ligga kvar på den allra smalaste kvist så vartenda svart naket träd plötsligt lyser vitt!

Inte konstigt att snön brukar benämnas som en “skrud” för träden ser faktiskt ut att vara klädda i vitt! Åh, nu längtar jag verkligen efter snö!

December månad. Inte en endaste dag att man behöver “hitte-på-nåt”. Allt är förutbestämt! Jag får liiiite horn i pannan och det kliar i fingrarna av lust att öppna burken med karamellfärg och skvätta ner lite grönt i lussebulledegen. Eller att dela ut “En vänlig grönskas rika dräkt” i körerna.

Nejdå, egentligen finns så klart något vilsamt i allt det här som återuppstår varje december. Att slippa “hitte-på-saker” eftersom halmkronan ska hänga där den alltid har hängt och tomtarna ska sitta där de alltid har suttit och sångerna ska sjungas som de alltid gjort. Kanske att man däremot skulle våga prioritera det mysiga före det andra. Den här ofantliga STÄDNINGEN som ska ske när orken är som minst och mörkrets som störst. Varför?

Blir julafton verkligen misslyckad om köksgolvet inte är skurat? Eller om sovrummet inte hann dammsugas? Eller av otvättade fönster? Något mer avtändande än julfirare som är helt utschasade av stress får man nog leta efter. En vanlig småslarvig vardagsstädning duger bra! Sen kan man springa runt och spreja rummen med lite såpvatten i sista minuten. Det ger garanterat illusionen av ett genomstädat hus. I den dunkla julbelysningen kommer ingen att genomskåda det och så kan man ta städningen i januari istället när ljuset börjar komma tillbaka.

Så ta det lugnt med de tråkigare julförberedelserna gott folk! Plocka russinen ur kakan med gott samvete!

Härom morgonen skulle jag ha behövt en mistlur som visade vägen under min springtur, så dimmigt var det! Verkstan, ett av alla våra röda hus, låg inbäddad i dimma.
Änderna kurade morgontrötta vid älvkanten. Hela älven var täckt av dimma. Det är en speciell känsla med dimma.
Inte konstigt att man i gammal folktro såg älvor som dansade. Eller att Carl Nielsens flöjtmusik “Dimman lättar” är så magisk.
Till och med själva ordet känns lite mystiskt. Dimma. Mitt lyriska sinne fick ett abrupt uppvaknande när jag kom hem och duchvattnet var slut. Det blev till att kravla ner i älven. Kanske sommarens sista dopp.
Vattnet var fortfarande varmt. I alla fall varmare än det kalla i kranen!