Vi åkte på konsert till residensstaden Falun och Musikkonservatoriet, där vår yngste går. De hade traditionsenlig julkonsert. Och jag såg en fagottist!!! Som musiker blir man lika glad över att se en ung fagottist som en ornitolog blir av att se en kungsörn. Man vrider huvudet ur led och undrar om man verkligen såg rätt. Och när man konstaterat att det inte var en synvilla gläds man storligen. Det blir kanske en ny generation orkestermusiker i alla fall.

Varför skulle det inte bli det, kanske någon tänker. Jamen vilken tioåring vill spela fagott eller oboe frivilligt!?! Inga coola grupper hanterar dessa instrument i sin musik. Det är gitarr, piano och sång som är överrepresenterat och långa köer dit. Vill du börja på kulturskolan NU ska du be att få spela fagott. Då får du börja på direkten, passera den långa kön i ett enda kliv, det kommer att rullas ut en röd matta och hela musiklärarkollegiet kommer att behandla dig med största respekt.

Jag tycker absolut att man ska få spela det instrument man vill, men det blir ett problem om musik och kulturskolor plockar bort alla “smala instrument” och till slut bara kan erbjuda gitarr, piano, sång och i bästa fall lite stråk. Det är ju faktiskt så att man inte alla gånger VET vilket instrument som skulle passa en. Instrument är något personligt, att hitta sitt instrument är lite av att hitta en identitet. Precis som det måste finnas bredd på personliga förebilder för våra barn måste det finnas ett brett instrumentutbud för barn och unga.

Nog om det. De unga musikerna spelade fantastiskt BRA naturligtvis och barockmusiken ackompanjerades på skolans egen cembalo som var så här vackert målad innanför locket. Det är själva skolan som tronar till vänster och i bakgrunden breder Falun ut sig med sina kyrktorn och gruvan förstås.

Det känns väldigt roligt att få gå på dessa konserter, märkligt nog känns det som nyss man började sina egen förberedande utbildning. Men det är ju faktiskt hundra år sen. Och jag gick inte just här. Men syrran gick här och träffade sin gubbe här. Här sitter de och är nostalgiska i tidningshörnan på konservatoriet.

Och nu går båda våra yngsta här! Och pojkarnas mormor och morfar bor i staden så vi fyller närapå en hel rad i orkestersalen. Kanske vi kunde få en egen balkong rent av?