Längtan 

I onsdags kom det hem en bunt kattungar i låda hit! Ja alltså inte jamande kattungar, utan mer av en annan sort. “Kattungen” (som jag korrekturläste intill desperation i förra inlägget) är nu äntligen färdig. Passande nog ska vi skriva om LÄNGTAN denna vecka, föreslår Anki på Bildbloggen. Hon är månadens rubriksättare. Och texten i Kattungen handlar om längtan, så det passar perfekt! För tänk vad man kan LÄNGTA efter att få ta hand om en alldeles egen kattunge, men HUR i all sin dag ska man övertala mamma och pappa? Som säjer nej till allt!

  • Jag såg en katt den var så liten och grå –
    Funnits en timme eller allra högst två
    Å jag fick hålla den, så mjuk och så fin.
    Åh vad jag ville att den skulle bli min – och heta Flynn


Ref. Hur ska jag göra för att den ska bli min?Tänk om nån annan vill att den ska bli sin! Pappa och mamma säger nej till allting. Hur ska jag göra för att den ska bli min?

  • Dammsuga överallt och duka vårt bord?
    Om maten är äcklig – säga att den var god!
    Fråga om mamma vill ha lite massage?
    Säga att pappa passar bra i mustasch – han heter Lars…

    Ref. Hur ska jag göra för att den ska bli min?…

    Eftersom sången är tänkt att sjungas av lite äldre barn ville jag ha en text även på engelska. Så Englands-dottern åkte på översättar-uppdrag, strax före jul. Jag undrade nog i mitt stilla sinne hur hon skulle lösa de svenska rimmen. Å andra sidan är hon ett stort fan av julklappsrim så nån sorts resultat borde väl en si så där tjugofem års julklappsrimmande resultera i tänkte jag. Plus att hon ingår i denna halvgalna dansanta kvartett; Gracefool Collective. Då ska det väl inte vara så svårt att svänga till en liten enkel crazy dikt på engelska tänkte modern och fick helt rätt (som vanligt). Englandsdottern är hon som greppar ukulelen, hon tog säkert den till hjälp! För den blev så bra! 

    • There is a kitten so grey and so small.
      Tiny paws, I wonder what it is called?
      The fur’s really soft, and the eyes are still blind.
      Oh how I wish that little kitten was mine.
      I’m calling it Brian!

    Ref. How can I make that little kitten be mine?
    Somebody else might think that they can just buy´him?
    Mummy and daddy they say no all the time!
    How can I make that little kitten be mine?

    • Hoover the house and help out with the chores?
      Say that dinner was yummy even when it was gross?
      Give mummy a foot-rub, she loves a massage!
      Tell daddy I think he has a stunning moustache!
      His name is Lars.

    Ref. How can I make that little kitten be mine?

    Tack Rebecca! Love you! 

    När man har arbetat länge med något skapande, vad det än vara månde, så LÄNGTAR man faktiskt efter att det ska bli klart och kunna användas! Så har det varit med Kattungen. Och nu har äntligen har Butik Noton Musik öppnat sin hörna för lite körnoter! Tjohoooo! Med betoning på lite eftersom det bara ligger en enda titel där. Men nu LÄNGTAR jag faktiskt efter att fortsätta med nästa! Och nästa! 

  • Vad de andra längtar efter avslöjas nedan! Trevlig vecka på er!

Anki
Matfreaket
Karin
Livsrummet
Olgakatt
Pensionären på ön
Ulla-Minnatur
Tove
Ingrid Musikanta
Yvonne
Paula

Äpplet faller inte långt från trädet…

Sjungom studentens lyckliga dar… hördes skalla över residensstaden Falun förra helgen. Särskilt vackert klingade den naturligtvis från Musikkonservatoriets balkong där yngste sonen gick ut. Här sjöngs den både flerstämmigt OCH vackert! Jag har ofta hört den sjungas ofrivilligt flerstämmigt, glatt och frejdigt men inte så njutbart kanske. Moderns röntgenblick lyckades zooma in sonen mellan ett par svarvade balkongpelare. Det var den sista studenten av våra fyra så lite nostalgiskt kändes det allt.

Om man nu granskar sonens studentmössa så ser man att den har en annan toning än kamraternas. Med tanke på föräldrahemmets nivå beträffande renlighet och städning skulle man vid första anblicken och på lite avstånd kunna tro att den har hunnit få ett lager damm över sig, men så är icke fallet. Äpplet faller inte långt från trädet. På samma sätt som fadern i förra inlägget började smida egna spikar för att spika fast trägolvet i gäststugan, så har sonen knåpat ihop sin egen studentmössa. Knåpat ihop är fel uttryck. Det är ingen papperslöjd det handlar om utan han har sytt den på maskin, alldeles på egen hand! På modernt språk kallas detta för DIY. Do It Yourself.

 Eftersom den där genen inte kommer från mig var jag mäkta imponerad. Men var hittade du den gula blomman? Sonen tittade på mig som om jag var tappad bakom en vagn. Gjort så klart! Men…hur visste du hur du skulle göra? Tittade på Olas mössa. Jaha… Man tittar lite här, provar lite, tittar lite där och så DIY!!! Men OM jag nu skulle ha dristat mig till att ha försökt, skulle undersidan av skapelsen vara ett virrvarr av trådar, ofållade fransiga kanter eftersom man ändå har den på huvudet hela tiden.  Vi lyfter på hatten….

 No comments!!!

Fler som sytt sin egen studentmössa? Med ett regnbågsmönstrat foder…

 Appropå DIY börjar följetongen “Gäststugan” gå mot sitt slut… Eller snarare mot sin början kanske.

 Med förenade krafter har vi lagt sista handen vid målningen av väggar. Här målar Englandsdotten panelen en sista gång. Till och med undertecknad blev betrodd att måla, men under gubbens stränga order om hur linoljefärg hanteras. Tunna, tunna lager färg som långsamt och omsorgsfullt stryks in längs träets färdriktning… Inget slabb och hafs alltså. Men resultatet kan vi kika på i nästa inlägg! Trevlig helg på er! (Här smattrar regnet på takplåten under snedtaket där jag sitter.)

Meningsfull sysselsättning (lördagstema)

Så klart det måste bli en uppföljare! Hur går det med lilla gäststugan? Sitter mössen på parkett och väntar på att få flytta in eller hänger de vuxna barnen på låset för att få komma hem och mysa i stugan?  

Rebecca (äldsta dottern) och jag har ju spottat i nävarna för att ta itu med det minsta av våra åtta röda hus. Projektet faller definitivt in under lördagens rubrik “meningsfull sysselsättning” som Karin på Åland föreslagit som lördagstema. Nu är det ju inte bara att vissla och slabba på med färg om nån trodde det, (jag tex). Först skulle gubben lägga ut golvvärmen och det var inte så bara. Särskilt inte som den visade sig vara tjugo meter för lång och såna får man inte klippa av lite rationellt. Utan golv att stå på kan man inte måla. Så tillbaka med golvplanken temporärt.  

Det kilsågade taket behövde slås ihop planka för planka eftersom det hade torkat isär. Och då måste även taklisterna ner. Den som har skruvat ut skruvar vet att rätt som det är träffar man på en “skruvjävel”. Det är en sån som är helt nersliten i spåren som inte går att skruva ur. Och för en glad amatör kan det ta åtskilliga timmar och upplevelsen faller inte under rubriken meningsfull sysselsättning kan jag intyga. Vi turades om. En höll i stegen och den andra tryckte skruvdragaren mot skruven i brädan med all kraft. Maskinen snodde runt så järnfilsspånen regnade över rummet men skruven satt där den satt. Till slut var vi beredda på att bryta och bända bort brädhelvetet (ursäkta men man blir väldigt desperat och ful i munnen i såna här situationer) eftersom allt hänger på denna lilla sista …skruvjävel. Gubben kom med experttips. Borra bort hela skruvhuvudet med en borr och lyft bort plankan! Hokus pokus bara!

Så här ser den ut efteråt. Skruvjäveln. Sen tar man bara en plattång, böjer till den och vrider bort den. Som en elak fästing.  

 Vi har rätat ut vackra gamla klippspikar och spikat i tak och väggar. Meningsfullt i högsta grad. Handsmidda spikar som någon gjort för mer än hundra år sen. Nu används de igen, år 2015.

Så här förnöjsam känner man sig när hela stugan är kvistlackad, grundad och spacklad. Sen började vi närma oss det roliga, blanda linoljefärg i olika kulörer.

Bara för att upptäcka att den egenblandade kulören i burken inte för fem öre motsvarade resultatet på väggen!!! Suck!!! Bara att blanda ny färg! Några dagar försvinner fort i såna här sammanhang. Särskilt som det ingår diverse “torktider” innan man kan gå på nästa lager. Som tur är finns andra spännande projekt att hugga tag i under tiden. Om vi är klara? Hehehe… Inte på långt när. Så fortsättning följer i ett annat inlägg. Nu börjar en ny månad och därmed en räcka nya lördagsteman som Ingrid – Musikanta ska klura ut. Och nedan har ni listan på alla andra lördagsbloggare som filosoferar över “meningsfull sysselsättning”. Ha nu en riktigt fin allhelgonahelg!

Anki
Helena
Ingrid
Karin
Karin på Åland
Klimakteriehäxan
Livsrummet
Liza
Marietts Foto
Musikanta
Olgakatt
Pensionären på ön
Pysseliten
Tove
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet

Märkeskvinna-lördagstema

Märkeskvinna kan översättas med: Framstående kvinna. Föregångskvinna. Bragdkvinna. Berömdhet. Karin på Åland har föreslagit detta som lördagens tema och är “tema-påhittare” under hela oktober månad. Kombinationen kvinna – föregångare – framgång har nog inte alltid varit så lätt. Eftersom jag är nyss hemkommen från England och dotter Rebecca som bjöd in mig till “sin värld” några dagar så är det som tur är inte långsökt att reflektera omkring deras föreställning som jag åkte dit för att se; “This really is too much”.Den är skapad och framförd av Rebecca, Sofia, Kate och Rachel som tillsammans utgör Gracefool Collective. I föreställningen lyfter de bland annat fram synen på kvinnor. Förutfattade meningar om “hur kvinnor är”, är ju det som har gjort att kvinnor, som valt andra vägar än det traditionellt kvinnliga, ofta har fått utstå både det ena och det andra. I synnerhet förr men även idag.

Deras föreställning är en blandning av skådespeleri och dans och jag var förberedd på att ha pannan i djupa veck, för det vet jag att man får ha i konstvärlden ibland. Det ska vara djupt och lite svårt, gärna kryddat med lite ångest. Men den förutfattade meningen spräckte Gracefool Collective ganska snart. De inleder allvarligt med en kollektiv monolog, sittandes på varsin stol. Pratar, gestikulerar och rör sig exakt likadant. Jag tänker inte återge monologen eftersom jag antagligen skulle felöversätta hälften. Men monologen avslutas med ett kraftigt och effektfullt “Now we are moving forward” samtidigt som de med fötterna skjuter ifrån stolarna BAKÅT en meter så det gnisslar. Och karaktären på framställningen skiftar tvärt, från det allvarliga till fart, fläkt och mycket humor. Och visst kan man fundera över hur mycket “framåt” det har gått när det gäller förväntningar på kvinnor. Frågan om hur kvinnor ska vara för att passa in. Här i föreställningen ställs den raka frågan; “Do you want us naked?” Varpå de genast kastar av sig kläderna och fortsätter iklädda bikinis och underkläder. Det kvinnliga fortsätter gestaltas med ett glas vatten, lite sallad eller hudvårdsprodukter, det är bara att bläddra i reklamen så känner vi igen oss!
Vad Sofia representerade må var och en fantisera fritt om, där hon kröp på alla fyra och skurade golvet frenetiskt iklädd underkläder och svarta knäskydd, hysteriskt sprayande med en flaska YES!
De fortsatte “switcha” mellan sketcher/bilder över det här med att “passa in” eller att rymmas i “boxen”. Den som har lusläst jobbannonser eller suttit i anställningsintervjuer har nog inte särskilt svårt att känna igen sig. Vad är det för övermänniska man söker? Vad är det för fel på lite vanlig unik mänsklighet?IMG_7597.PNG Namnet på gruppen är fyndigt! Att dansare ska vara graciösa & seriösa är ju också en outtalad “förväntning”. Att använda ordet gracefull och istället säga Gracefool öppnar ju dörrar till den där uppfriskande “dårskapen” som det behövs mer av. Skratt och humor är en klart underskattad ingrediens när det gäller förändring och klargörande. Det ska verkligen bli spännande att följa deras fortsatta sceniska bravader! Sen måste jag ju tillägga att både Maria (Sofias mamma) och jag var ena riktiga bragdkvinnor som förberedde det “mingel” som skulle avnjutas hemma hos dem efter föreställningen. Tjugotalet personer var inbjudna till i deras pyttelilla gula engelska kök. Och som om inte det räckte med att ha hackat och bakat och kokat och haft oss hela dagen, konverserade vi och minglade på engelska hela kvällen! YES 🙂 Det skulle vi ha haft medalj för Maria! 

Tilläggas ska att alla bilder, utom den första och de två sista, är stulna/lånade, dels från deras “reklamfilm” för föreställningen, samt från nätet. Och nu är det dags att bege mig ut på nätet för att titta på vad övriga lördagsbloggare har hittat på att skriva om över temat Märkeskvinna. Ni har dem här nedan:
Anki
Helena
Ingrid
Karin
Karin på Åland
Klimakteriehäxan
Livsrummet
Liza
Marietts Foto
Musikanta
Olgakatt
Pensionären på ön
Pysseliten
Tove
Ulla-Minnatur
Wienerbrödslandet

Momo, grabbar och prästdöttrar…

Det fullständigt haglar av kulturevenemang om sommaren. Och är man inblandad i egna kulturevenemang hinner man inte gå på allt man vill, så är det bara. De sista tre dagarna har jag varit på tre evenemang. Mer eller mindre inblandad. Först ut var Musikalen Momo och Kampen om tiden.
Föreställningen var resultatet av tre veckors sommarkollo för barn mellan 11 och 14 år. Dotter Fredrika höll i kollot tillsammans med en kompis och dotter Rebecca spelade i orkestern tillsammans med brorsorna Ola och Pär. Gubben och jag var också inblandade. Vi bidrog med ett antal låtar eftersom manuset saknade musik och vi hade låtar i våra skåp och lådor som gick att använda. Teamwork!Fantastiskt vad barn kan åstadkomma bara det finns forum. Femton barn som gjorde det SÅ himla bra! Dottern skriver mer om kollot på sin blogg Fredrikapavinden.Dagen därpå åkte Fredrika och jag till Katrineholm. Bloggvännen Pia hade regisserat en föreställning som jag hade prickat in i almanackan; Grabbarna i 57’an på Djulö friluftsteater. Förutom att föreställningen var klart underhållande och väldigt väl framförd (Bra jobbat Pia!) så var det en fröjd bara att sitta och se fälten som sträckte sig vida bakom kulisserna.En helt fantastisk eftermiddag. I föreställningen medverkade dessutom en fd teaterkurskamrat till Fredrika.  Melinda. Här syns det hur förvecklingarna börjar ta sig, precis så där som det ska i äkta folklustspel.Backstage i pausen. Fredrika till vänster, Melinda i mitten och Pia till höger. Tänk vad bloggandet medför! Och jätteroligt att träffas In Real Life förstås 🙂

Mera kultur dag 3 när syrran Karin med Fejjalåten dök upp i stan för att ge kvällskonsert i Avesta Församlingspark; “En prästdotters bekännelser”. Så heter hennes skiva.  Prästdöttrar är vi båda och några av visorna speglar glimtar från barndomens miljöer i kyrkan på landet där vi växte upp. Nu blev det som synes inomhus eftersom regnet hade öst ner hela dagen. Men vad gör väl det när musiken flödar och släkten är på plats för att puscha syrran/svägerska/moster. Länk till hennes hemsida för den nyfikna. Gå gärna in och lyssna! Jag vet att jag är partisk men jag tänker säja det i alla fall att hon är så himla bra min lillasyster! Kanske beror det på att hon har en väldigt trevlig storasyster?

Kulturrapporten är över för denna gång. I kväll, onsdag, drar jag iväg med Bas Fiol & Flöjt till Jugansbo utanför Sala för att framföra ett äkta melodikryss LIVE! Det ni! “Intåg i Sommarhagen”. Det blir musik, frågor, kaffe, prisutdelning och så lite allsång förstås! Är det sommar så är det!

Flyg vita flygel flyg!

evas_flygelVi har blivit med flygel! Inte vilken flygel som helst – Evas flygel. Eva har länge haft en flygel för mycket, i hennes eget tycke och vi har verkligen önskat att vi skulle kunna ta över den men har inte haft plats i något av våra två boningshus. Vårt ena boningshus har inte varit beboeligt på grund av grundlig restaurering, se bildbevis nedan.
skrutthus övervåning
Inte en miljö man gärna trycker in en flygel i. Och så här såg alltså huset ut när tanken fördes på tal första gången.

Det andra boningshuset är bara drygt femtio kvm fördelat på två rum och kök. Där har vi bott med fyra barn i ständigt föränderliga “compact living” banor, vartefter barnen blivit äldre. Men plats för en flygel har vi bara inte kunnat lösa. Möjligen som kombinerat matbord. Eller om nån skulle kunna sova på madrass under den? Eller på den. Eller i den! Eller hissa upp den i taket när vi ska titta på TV. Vi som varje jul har haft stora problem med var vi ska ställa granen!
skrutthuset2
Men NU är vårt “restaureringshus” tillräckligt klart för att faktiskt kunna hysa detta efterlängtade instrument som två av våra barn har lärt sig spela på (och för all del även jag.) Eva var min musiklärare i unga år. Så hon har några år på nacken. Och Eva är värd ett alldeles eget inlägg, så det blir vid senare tillfälle.
eva_becca
Här gör vi en sommarvisit på Dalhalla med Eva. Alla trappsteg i gropen var “nemas problemas” för denna nittioåriga musiker som äntrat åtskilliga scener under sin karriär. Att flytta en flygel är också värt ett eget inlägg. Så mycket kan jag ju säja att det är inte bara att säga flyg vita flygel flyg…