Vissa saker har inga genvägar. Det finns diskmaskiner för att slippa handdiska, ordbehandlingsprogram för att underlätta när man skriver, men när det gäller att öva på sitt musikinstrument finns inga genvägar. Det är bara att öva, öva, öva…

Det FINNS inga genvägar, hur gärna man än vill.

Här hemma på gatan i stan, i några av våra röda hus, är grannarna väl förtrogna med vårt periodiska övande vare sig det gäller flöjt, Elvislåtar, musikskoleläxor på diverse instrument som trummor, saxofon, piano, fiol, gitarr, bas, dragspel med mera, med mera.

(Som tur är har våra barn inte övat ihjäl sig på sina instrument när de bodde hemma. Det kanske har räddat grannsämjan.)

Det har antagligen alltid låtit på ett eller annat sätt från vårt hus. Vi måste ha världens finaste och tålmodigaste grannar eller så hör de dåligt.

Jag är glad att jag övade så mycket som jag gjorde i unga vuxenår, på musikhögskolan. Jag utvecklade en sorts tillräcklig grundkompetens eller vad jag ska kalla det, som jag har använt mig av och vidareutvecklat sedan.

Tänker ibland på det här med skärmtid som inte fanns förr. Ett som är säkert är att jag hade INTE övat lika mycket då, om Iphone och Ipad funnits! Jag tror inte det i alla fall.

Hur blir det med all praktisk kompetens om tiden äts upp framför skärmar? För dygnets timmar har ju inte utökats i takt med dessa tidsslukare! Det har jag funderat på ganska mycket. Att lära sej spela ett instrument handlar jättemycket om att forcera hinder och svårigheter. Att få “belöning” senare, i en upplevd kompetens. Fler som funderat i såna här banor?