Tjohoooo! Här är jag!!!

Jag har verkligen gått upp i rök ett tag… Några veckors dubbelarbete är den primära anledningen till tystnaden här inifrån. Men sen toppades det med ett sorgligt besked med efterföljande begravning.  

Begravningen skulle jag spela flöjt på, vilket jag gärna ville, men själva beskedet kändes otroligt svårt och tungt. Jag kom liksom av mig på något sätt. Min tanke var att SEN får livet börja om, lite lugnare och lite beskedligare.   

Samma morgon som begravningen kände jag mig olustig, ont i kroppen, frusen, men slängde i mig en Ipren och genomförde tre pass med musik i förskoleklass som planerat. I bilen hem började jag starkt misstänka att Stora Stygga Flunsan nafsade mig i hälarna. Jag kom överens med organisten att det var ok att spela om hon bara kunde hålla folk ifrån mig. Och så gjorde vi en karantän uppe på orgelläktaren där jag satt med flöjt, noter och honungsvatten. Och organisten såg till att ingen närmade sig smitthärden. Det är märkligt vad ens autopilot kan åstadkomma när det behövs. Vi spelade oavbrutet, säkert en halvtimme under defileringen, eftersom kyrkan var fylld av folk. Man känner inte efter hur man mår, man bara spelar och spelar. Men musiken under en begravning kan vara så otroligt “bärande”. Musiken har verkligen förmågan att ta vid där orden tar slut. Jag är SÅ tacksam att jag fick och kunde spela. 

Det blev en fin och ljus avskedsceremoni även om jag inte kunde delta efteråt, jag åkte direkt hem och fullständigt stöp i säng. Inte för att jag hade spelat, utan för att det var en jätteelak influensa. Jag brukar få influensa, men brukar också kunna resa mig efter tre dar vilket jag gjorde också denna gång. Men det var som om Flunsan stod beredd invid sängen och slog mig allt den orkade med en bräda i huvudet. Och så stöp jag i fyra dar till. Så länge har jag aldrig varit sängliggandes i hela mitt liv sen spädbarnsåren tror jag. 

Kanske behöver kroppen en sån här urladdning då och då? Rena bantningskuren för övrigt, jag tappade tre kilo på en vecka! Här ser ni att jag lever i alla fall. Såvida inte isen går upp ända intill strandkanten och jag tippar baklänges ner i Dalälven. Så hör ni inget ifrån mig på ett tag kan det ju vara det som har hänt! 

28. februari 2016 av Anna
Kategorier: Allmänt, Musik | Taggar: , | 20 kommentarer

Kommentarer (20)

Lämna en kommentar

Obligatoriska fält är märkta med *


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.