Om uppstickare!

Ibland får naturen vara förebild och påminnelse om livets gång. En dam, åtti-plus nånting, sa en gång; tänk om jag hade vetat när jag var femtio, vad ung jag var! Nåt att tänka på!

Jag tycker om berättelser om “uppstickare”. Vid flera tillfällen i min närhet har jag sett själv, eller hört talas om, äldre personer, ofta kvinnor, nästan mirakulöst komma igen på ålderns höst.

De drabbas av sjukdom eller olycksfall och hela omgivningen förväntar sig att det är färdigt. Och så börjas planeringen. Annat boende. Maximal hemtjänst.

Men så reser sig tanten i fråga, deklarerar att hon tänker bo hemma som tidigare, tar emot hjälp några veckor men sorterar sen bort hjälpen undan för undan och lever på som förut igen.

Med förnyad styrka till och med. Långnäsa till alla olyckskorpar runt omkring! Underbart med uppstickare! Det verkar som om tanter, som katten, har många liv.
Detta tänker jag på när jag ser höstens blommor envist streta upp ur grus och på vissnade ängar.

Och denna uppstickare är väl inte helt fel att ha som förebild!