Ur led är tiden!

På vinden i ett av våra åtta röda hus har en gammal amerikaklocka legat gömd i många år. Den kom från svärmors föräldrahem och tickade således kring förra sekelskiftet om jag har förstått saken rätt. Vi tog den till sommarhusets kök för att den skulle få ticka även under detta århundrade. Men hon ville inte riktigt gå igång. Gubben öppnade och plockade ur hela maskineriet för att se vad som kunde felas.

IMG_0845.JPG
Det är helt makalöst hur ett urverk är konstruerat! Uttrycket “den går som ett urverk” förstår man när man ser innanmätet. Varenda liten kugge hakar i en annan som i sin tur hakar i något annat och så rullar och snurrar allt i ett enda fantastiskt minimalt solsystem. Fast inte just den här då! Vi beslöt att kosta på den ett nytt liv och lämnade in den till en urmakare. När den äntligen var klar hängde vi upp den på väggen i sommarköket.

IMG_2102.JPG
Den tickade precis så hemtrevligt som vi hade förväntat oss och inväntade med spänning tvåslaget. Efter ett inledande rosslande satte den igång. Dong… Gubben och jag tittade på varandra. Och tittade på klockan. Ett slag? Klockan var ju två! Kanske den bara värmde upp? Vi väntar en timme! Men nästa timme slog den något helt annat! Tålmodigt började vi snurra på visarna varv efter varv för att få den att stämma, allt ivrigare, som om vi fostrade en yster liten valp. Slå tre! Slå fem! Men den dongade precis som det passade. Som om den tyckte att så här i sommarhuset är det väl inte så himla noga med tiden!

IMG_2101.JPG
Det blev otroligt intressant att följa dess irrfärder. Spänningen var olidlig varje gång jämt klockslag närmade sig. Vi hade börjat med vadslagning eftersom vi hade olika teorier om hur den fungerade. Glömde nån bort sig och gick ut för att besöka Komfusenbo kunde det låta så här: “Nääej! Har jag missat femslaget!” Det var minst lika spännande som att följa VM!

IMG_0843.JPG
I ett sista desperat försök googlade vi och förstod äntligen hur “klockans själ” fungerade. Det fanns en liten ståltråd under urverket som skulle tryckas uppåt. Då slog klockan. För att få den att gå rätt skulle man alltså trycka upp ståltråden så många slag man ville få den att slå och på så sätt mata fram den till “rätt klockslag”. Inte snurra på visarna. Och plötsligt tickade och dongade amerikauret helt normalt! Vi for runt i en vild och uppsluppen segerdans på köksgolvet och tårögda fick vi uppleva ett tolvslag där visarna stod på tolv och inget annat!

IMG_2100.JPG
Skööönt! Och det kan ni väl hålla med om att i en värld som är rätt så oberäknelig och svårbegriplig så känns det skönt om åtminstone klockan tickar och slår precis som den ska.

10. mars 2015 av Anna
Kategorier: Allmänt, Kåserier | Taggar: | 22 kommentarer

Kommentarer (22)

Lämna en kommentar

Obligatoriska fält är märkta med *


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.